Kolumn om skammen

Publicerad i Psykosociala förbundets tidning Respons nr 4/18

På 80-talet kom en banbrytande bok som sades vara den första inom psykiatrin som behandlade skam på allvar. Det var Donald L. Nathansons bok The Many Faces of Shame. Rekommenderas varmt.
Att han troligtvis var den första förklarar åtminstone för mig hur det kan komma sig att så mycket inom psykiatrin går ut på att korrigera patientens felaktiga reaktionssätt i stället för att hjälpa. Den som hela tiden måste värja sig mot skam måste också ägna sig åt att ständigt hitta fel hos andra. Det finns inte plats eller tid för ärligt kunskapssökande, som skulle leda till inkännande och bekräftelse. I stället skriver man sida upp och sida ner om symptom och ställer ogina diagnoser som inte beaktar patientens psykiska situation.
Skam är en överväldigande svår känsla, så jag borde inte ondgöra mig över att vissa terapeuter inte heller klarar den.
Under de många år som jag har ägnat åt att studera skammen hos mig själv (och framförallt åt att känna den utan att förgås) är det lustigt nog tre helt vanliga män som har hjälpt mig. Den första var en kollega vid SVT. Jag vet inte vad han heter, jag vet bara vad han har sagt. Så här ungefär: ”Först går man an i femtio år och sliter och släpar för att man måste leva och förtjäna sitt uppehälle, och sen tillbringar man resten av sitt liv med att skämmas för hur man har gått an.” Jag skrattade igenkännande och kände mig lättad och förstådd. Det är ett öde som väldigt lätt drabbar oss pratsamma och framåtsträvande människor. De introverta skäms kanske för allt som de inte gjorde, det vet jag ingenting om, jag har alltid beundrat dem för att de åtminstone inte skämmer ut sig stup i kvarten.
Den andra var Gösta Ågren, vår stora österbottniska poet. Han gav en intervju i samband med att han fick något stort och prestigefyllt pris. Och han sa ungefär: ”När jag hade skrivit min första diktsamling tog jag cykeln och cyklade till posten med den. Jag började skämmas redan på vägen hem.” Nytt igenkännande skratt. Ny tacksamhet för en sådan uppriktighet.
Den tredje var Arto Paasilinna i en dokumentär som sändes i repris i samband med hans död helt nyligen. Han sa ungefär så här: ”När ett manus är godkänt hos förläggaren kommer skammen. Det finns författare som skäms i ett år, jag själv klarar mig med ett par veckor.” Han sa det i konstaterande ton, så är det bara, de flesta skäms.
Ingen av de tre männen har gjort något fel, tvärtom har de energiskt gjort sitt yttersta och presenterat ett storartat arbetsresultat. Ändå skäms de så att det dryper om dem. Varför? Jo för att de anteciperar ett avvisande. Och när är avvisandet som värst? Jo, när man har gjort sitt absolut bästa och står där och darrar av upphetsning och tror att man ska få beröm. Och just då när man tror att man ska få beröm så drabbas man av skammen, helt enkelt för att man minns de där gångerna som man i stället för beröm fick en skopa ovett för att man trodde att man var nånting. Tyvärr en helt normal erfarenhet hos de flesta av oss, hur välmenande föräldrar och omgivning vi än hade. Barnet trodde att döden stod för dörren och det fortsätter den vuxna att tro, tills hen har lärt sig att möta och känna den mördande skammen.

Annonser

Recension: Mikael Persbrandt

Tidigare publicerad i Psykosociala förbundets tidskrift Respons nr 4/18

MED SKAMMEN I HÖGSÄTET
Persbrandt; Så som jag minns det.

” Det fanns en stor äkta matta på köksgolvet och där brukade jag ligga och gråta tills jag var helt tömd på tårar. /- – -/ Gråten som mina vändor slutade i på den tiden är intressant, för flera år senare när jag gick in i det stenhårda missbruket, det som höll på att ta livet av mig, då upphörde det. Jag kom aldrig i det läget mer, jag grät inte längre.” (s 151f)
Boken om Mikael Persbrandt: Så som jag minns det är skriven av författaren Carl-Johan Vallgren, men den är skriven i jag-form och läsaren upplever att det är Mikaels egen röst som hörs hela tiden.
Att läsa den boken är som att störta sig igenom ett liv, ständigt andfådd av den hårda farten. Men varje sida stämmer till eftertanke. Man förstår att en av Sveriges mest bejublade skådespelare är så bejublad och man förstår också att han väcker så stor anstöt.
Ung och mycket begåvad med många intressen och passioner råkar han i klammeri med rättvisan och sitter i häkte till sin ensamstående mammas förskräckelse. Det går undan från första början. Ändå tar det lång tid för denna mångbegåvade gosse att finna sin väg i livet. Han börjar som dansare, med stor talang, tills han sent omsider själv begriper att det är skådespelare han ska bli. Det går till så att han får hoppa in på Dramatens stora scen för att vara stand in för en etablerad dansare och där och då begriper han att det är teater han ska hålla på med, inte dans på teatern, Han kastar sig ut i skådespelaryket utan formell utbildning och blir så småningom, efter många statistroller, en stjärna. Till många skådespelarkollegers förtrytelse.
Det är tidvis svårt att hänga med i svängarna, men det är inte heller viktigt, Det viktiga är att få syn på de stora teman som boken presenterar: alkoholism, drogmissbruk med påföljande djup skam, kärleken som driver fram längtan efter något annat och den överlägsna begåvningen som inte vill låta sig tystas.
Kanske borde jag inte säga att det slutar bra, men jag säger det ändå, det är en ljus bok i allt elände, Och på vilket sätt det slutar bra ska jag inte avslöja. Spänningen är tidvis olidlig.
Vi får många inblickar i skådespelarens yrkesutövning och rollgestaltningar, i arbetsplatsmobbning, i kändisars alkoholbruk och kärleksliv och inte minst i den svenska pressens totala hänsynslöshet mot dem som anses vara lovligt byte.
Persbrandt själv är den första att ta all skuld på sig, så till den grad att man tycker det låter som inlärda repliker. Skammen förföljer honom utan misskund. Det är gripande med tanke på att han i offentligheten har utmålats som fullblodsnarcissist, men kanske är det också följdriktigt. Iögonenfallande är författarens sätt att vända på ordföljden varje gång Persbrandt talar om sig själv och någon annan. Skrivreglerna påbjuder att man skriver t ex ”Pelle och jag”. Persbrandt säger aldrig så, han säger ”Jag och Pelle”. Det ser ut att vara ett ställningstagande från författarens sida. Det irriterar.
Boken rekommenders trots detta varmt.

Recension: Marcus Groth

Recension: Marcus Groth
Tidigare publicerad i Psykosociala förbundets tidning Respons nr 4/18

EN BERÄTTELSE OM ALLVARLIG TRAUMATISERING
Marcus Groth: Om vänskap, hundar och glädjen över att kunna andas

När skådespelaren Marcus Groth var nio år gammal dog hans mamma i cancer. Två år senare begick hans pappa självmord. Marcus bodde hos olika släktingar, men flyttade sedan tillbaka hem till barndomshemmet där hans bror, Joakim, som var nästan sju år äldre, bodde kvar. De två pojkarna fick sköta sig i stort sett på egen hand. Hemmet blev ett kärt tillhåll för många kamrater. Marcus började jobba vid 13 års ålder med sådana jobb som småpojkar kunde hålla på med på den tiden och Joakim blev författare.
Traumat följde traumats normala gång: Marcus klarade sig igenom sin uppväxt utan att egentligen tänka på sin föräldralöshet. Det var först på tröskeln till vuxenheten som traumat hann ikapp honom. Detta framgår tydligt i boken och för den skull har den blivit kritiserad. Vilket bara visar att man inte i allmänhet känner till traumats mekanismer.
Detta är en typisk Skriv ditt liv-bok i den meningen att den börjar med barndomen och utveklar sig till en fin beskrivning av skådespelaryrkets många facetter och slutligen till en mycket relevant beskrivning av vad som är nödvändigt för att traumat ska, om inte förlösas så i alla fall mildras.
Barndomsskildringen är förtjusande, det är en berättelse om en gedigen borgerlig tillvaro i Munksnäs i Helsingfors, familjen har bil och ställer gärna till fester, föräldrarna är bildade och populära och pojkarna har det bra. Det kan tänkas vara en förklaring till att det ändå till slut gick bra för dem. Med sämre utförsgåvor kunde det ha slutat annorlunda.
Det enda som gör mig tveksam beträffande barndomsskildringen är det flitiga bruket av finska och helsingforsisk slang. Det gör att boken kanske inte kan säljas i Sverige, vilket vore mycket synd. Det är en viktig bok som förtjänar stor spridning.
Efter många dråpliga historier från karriärlivet, med galna ryssar och lidande konstnärer kommer vi så småningom över till terapin som helar. Idag har Marcus Groth ett eget gestaltterapicentrunm i Estland.
Trots att jag personligen opponerar mig mot vissa nonchalanta och bryska drag hos gestaltterapin är Marcus Groths beskrivning av den vånda och den panik och skam han bar med sig från barndomens trauman och hans väg till frid (det är det ord han använder själv) så sann och i överensstämmelse med mina erfarenheter att jag överser med att den person som till slut hjälpte honom, efter misslyckade andra försök att få terapeutisk hjälp, var en terapeut som jag själv verkligen avskydde. Saker och ting är inte så rätlinjiga som man ofta skulle önska.
En viktig fråga är frågan om mobbningens (och vänligare: frustrationens) roll i det terapeutiska arbetet. Denna fråga är väl framme i Marcus Groths text från skoltiden fram till nuet. Han lever i en kultur där mobbning är svår att få syn på. Senare som skådespelare träffar han ryska regissörer vilkas metod i huvudsak verkar gå ut på förödmjukelse, ett annat ord för mobbning. Då är det följdriktigt att han inte noterar att ett av gestaltterapins verksamma element är ren mobbning. Detta framgår tydligt av de YouTube-inslag som finns om gestaltterapins grundare Frederic Perls.
Boken rekommenderas trots detta varmt.

Råd till terapeuter

1. Använd inte tio minuter av timmens början till att diskutera tidtabellsfrågor eller andra oväsentligheter. Tala inte om dig själv. Du får betalt för varje sekund av din tid, det ska inte handla om dig. Det är inte du som går i terapi.

2. Låt ingen ringa dig när du har en patient inne, dvs stäng av din telefon. Om patienten börjar räkna sekunderna som du sitter i telefon och dividera med timpriset så är patienten inte snål och missunnsam utan har helt rätt.

3. Gör genast klart för patienten att en timme i psykiatriskt språkbruk betyder 45 minuter. Patienten vet inte hur du har organiserat din tid, han kan tro att en timme är en timme.

4. Redogör genast första timmen för vad du har att komma med och vad som är terapins verksamma element. Gör patienten till din samarbetspartner. Om du underlåter detta kan du inte i efterskott beskylla patienten för patologisk oförmåga till samarbete. Man kan inte samarbeta om någonting som man inte känner till och särskilt inte om någonting som med avsikt hålls hemligt.

5. Bekräfta. Om patienten berättar att hans far begick självmord när patienten var tio år gammal är det din plikt att reagera. Men var snäll och kom inte med någon statistisk utredning som går ut på att 98 % klarar det och 2 % klarar det inte. Säg sakligt och på allvar att det potentiellt är ett svårt trauma och att det är där ni ska börja när ni börjar jobba. Låt sedan patienten fortsätta berättelsen om sitt liv.

6. Bekräfta att ingen söker hjälp för att göra sig märkvärdig. Det finns alltid en relevant anledning. Säg absolut inte att det kan handla om en nippa. Det är din privata, snåla tolkning. Patienten är inte betjänt av att höra den. När ett problem är löst känns det ofta obetydligt, men så länge det inte är löst kan det anta otroliga proportioner, utan att det för den skull finns den minsta anledning att förringa det.

7. Ställ inga dumma frågor. Det är mycket viktigt för oss alla att lära oss att uthärda dumhet och ignorans hos våra medmänniskor och oss själva, men för detta ändamål behöver man inte gå till en läkare. Du är ju inte korkad. Och om du är det borde du söka dig ett annat jobb. Särskilt om du känner att du inte behöver respektera patienten. Träna din självkritik.

8. Påpeka inte patientens fel och brister. Påpeka inte inkonsekvenser. Kom ihåg att om patienten gjorde detsamma gentemot dig så skulle du aldrig få tala till punkt.

9. Välkomna inte patienten med ett brett leende och en hjärtlig handskakning. Det är inget mysigt kafferep ni träffas för.

10. Inse att patienten är rädd för att formulera sig och yppa sina innersta tankar och känslor – inte bara de negativa. Jobba hårt för att hjälpa patienten att formulera sig. Det är ditt huvudsakliga jobb. Kombinerat med kunnande och empati.

11. Om du tror att patienten söker hjälp för att han är avundsjuk, missunnsam, feg och lat ska du söka dig ett annat jobb. Han är visserligen alla de där sakerna, men det är alla människor, det är inte därför han söker hjälp.

12. Försvara dig inte mot patienten när patienten anklagar dig. Säg inte: ”Det har jag inte gjort, det är bara dina fantasier.” Det är inte du som går i terapi, det handlar inte om dig. Hjälp patienten att fortsätta att formulera sig.

13. Kom ihåg att du inte är Gud Fader. Du har ingen rätt att hämnas på patienten, vad du än anser att patienten har gjort dig. Och du har ingen fullmakt att säga till patienten att han är ett hopplöst fall, vad du än tänker om den saken.

14. Kom ihåg att din patient inte är ett forskningsobjekt. Forskningsobjekt betalar inte för att få hjälp.

15. Ta alltid patienten på allvar. Klarar du det inte är du i fel bransch.

16. Om du inte har en aning om vad patienten talar om: remittera.

17. Om du inte har en aning om vad patienten talar om och om du inte heller vet vem du ska remittera patienten till så var åtminstone vänlig och omtänksam. Du har att göra med en utmattad och svårt betungad människa som under inga omständigheter får behandlas som en smitare som har sig själv att skylla för sina svårigheter.

Råd till hjälpsökande

 
1. Var mycket noga när du väljer terapeut. Det handlar om ditt liv.

2. Innan du alls går till en terapeut ska du be att få en skriftlig redogörelse för terapeutens utbildning och ideologiska inriktning, gärna också rekommendationer. Om du inte får det ring nästa terapeut.

3. Den första timmen ska du förutsätta att du inte betalar för, särskilt om det handlar om en terapi som ska pågå i åratal. Den första timmen är en arbetsintervju och ingen annan får betalt för att gå på arbetsintervju. Tveka inte att inte gå tillbaka om det är något som stöter dig. Tänk på att du aldrig skulle ta dina barn till en dålig läkare två gånger, om du på något sätt kan undvika det.

4. Lyssna mycket noga på vad terapeuten säger första timmen. Om du har ett svårt trauma – misshandel, mobbning, incest, dödsfall i familjen eller därmed jämförbart – i din historia och terapeuten inte reagerar på något sätt, eller om han reagerar på ett inadekvat och sårande sätt när du berättar om det, gå inte tillbaka.

5. Lyssna överhuvudtaget noga på vad terapeuten säger. Om han säger att du är avundsjuk, missunnsam och omnipotent så vet du redan en hel del om honom.

6. Om terapeuten uppträder nonchalant, oartigt, elakt eller hånfullt – helt oavsett vad du själv har gjort – gå genast. En del terapeuter tror att nonchalans och neutralitet är samma sak.

7. Om terapeuten inleder med att diskutera dina dåliga egenskaper, som han tror att du är omedveten om, gå genast.

8. Om du märker att terapeuten inte vet vad han talar om och inte vidgår att han är okunnig gå därifrån och vänd dig inte om.

9. Om terapeuten tittar beklagande på dig och säger att han nog inte alls är säker på att han kan hjälpa dig, be då om en rekommendation till någon som är expert på just dina problem. Om terapeuten säger att han inte känner till någon sådan, gå.

10. Om terapeuten inte arbetar, dvs om han inte lyssnar, inte ställer relevanta frågor, inte månar sig om att hjälpa dig, gå.

11. Om terapeuten envisas med att tala om sig själv, gå.

12. Om terapeuten flyger på dig med tolkningar, åsikter, synpunkter och analyser innan du ens har hunnit öppna munnen, gå.

13. Om du undrar varför du blir så illa behandlad kasta en blick på psykiatrins historia, det är en historia om grov misshandel, om att skjuta myggor med kanon, om maktmissbruk, vansinniga teorier och dåliga terapeuter. Hjälp dig själv, om du inte hittar någon som hjälper dig. Låt dem inte krossa dig. Det är ditt liv det gäller, inte deras.

14. Om terapeuten fnittrar, skrattar och skämtar, gå.

15. Om terapeuten förklarar att han inte hör till någon speciell skola utan har sina egna ”system” och ”metoder”, vilka han dock vägrar att avslöja, gå.

16. Om terapeuten upprepade gånger tackar dig för allt han har fått lära sig av dig, skriv ut en räkning för privatundervisning.

17. Om terapeuten skryter med sin brutalitet, spring!

VIVECAS MANIFEST

En person som söker hjälp inom psykiatrin har rätt att
– bli tagen på allvar
– bli vänligt och omtänksamt bemött
– bli bemött av en kunnig person som vet något om de problem patienten har. I den händelse att sådan kunskap inte är för handen måste vårdpersonalen ha kunskaper om vart patienten ska vända sig. Detta förutsätter givetvis att det första som görs är en kartläggning av patientens livshistoria och de problem patienten anser sig ha. Det är oförsvarligt att patienten bara anmodas tala om det som faller honom in varefter han kritiseras för att han talar om fel saker. Det är lika oförsvarligt att patienten anmodas komma och prata lite varefter något slags mirakulös upplösning av problemen förväntas utan att terapeuten gör någonting annat än sitter där. Den strategin kan fungera på riktigt enkla fall, men om problematiken är ens lite komplicerad fungerar den inte och leder till onödigt lidande.
– få hjälp. Patienten behöver nämligen hjälp. Patienten har inte kraft att bära ytterligare bördor som kommer sig av att ingenting som patienten för fram som problem behandlas eftersom terapeuten är övertygad om att patientens problem är omedvetna.
– inte utsättas för onödigt lidande. Varje psykisk helandeprocess innebär lidande, ibland väldigt mycket och svårt lidande. Därför måste allt onödigt och destruktivt lidande undvikas. Patienten vet skillnaden mellan helande lidande och destruktivt lidande, men har stora problem med att värja sig mot det onödiga lidandet om det åstadkoms av en terapeut, som förväntas ha de rätta verktygen för sin verksamhet. Om patienten dessutom konsekvent misstros och förbigås med underförstådd hänvisning till att terapeuten vet bättre, blir situationen fort ohållbar.
– få en vårdplan och bli upplyst om hur den terapi som ska användas fungerar, alltså bli inkluderad i ett samarbetsprojekt i stället för att reduceras till forskningsobjekt och föremål för närgången granskning med påföljande kritik.
– få relevant information om vad som förväntas av honom. R.D. Laings regel: NO FUCKING OR FIGHTING! är utmärkt, men bör kompletteras. Ingen normal patient tror att det är tillåtet att knulla och slåss. Däremot kan en helt normal patient tro att det är tillåtet och till och med påbjudet att uttrycka känslor. Det är en svår chock att inse att terapeuten inte tål att man blir arg, höjer rösten, börjar gråta, tappar målföret eller överhuvudtaget uttrycker någon kraftig reaktion. Det har vilken patient som helst svårt att fatta. Så om terapeuten förväntar sig och kräver en artig, behärskad samtalsrelation så måste han säga det i god tid för att undvika onödigt lidande. Helst bör han genast remittera temperamentsfulla patienter till någon som kan handskas med sådana.
– bli respekterad och bekräftad som människa. En terapeutisk relation KAN inte sluta med att patienten känner sig kränkt och överkörd och förbigången och nonchalant och okunnigt behandlad. Det duger inte att hänvisa till att patienten ju är så sjuk att han missförstår allt. Så sjuk är ingen patient. Terapeuten har ett professionellt ansvar för patienten. Patienten har inte ett motsvarande ansvar gentemot terapeuten. Parterna är inte jämlika, vare sig juridiskt eller mänskligt. Terapeuten måste leta efter möjliga kommunikationskanaler vad som är händer. Patienten märker de ansträngningar som görs om de görs på ett seriöst sätt. De är kraftfulla läkande element. Terapeuten kan lita på att varje tillmötesgående, omtanke, vänlighet och gest av intresse noga noteras av patienten, som gömmer och bevarar dem i sitt hjärta.
– bli hjälpt med att formulera sina bekymmer. Särskilt när det gäller bekymmer som aldrig har formulerats och i värsta fall inte heller har fått formuleras, har patienten stora svårigheter att säga och sätta fingret på vad som nu egentligen har hänt eller är problemet. Det är förkastligt att terapeuten genast kommer med frågor och påstående och kommentarer. Processen är ytterst känslig, patienten går på ett gungfly och är skräckslagen. Terapeuten måste vara där som stöd, som ett tyst vittne, som tålmodigt väntar och vågar vänta, för det är inga myshistorier som kommer fram, det är inga små pluttiga missförstånd eller vanföreställningar, det är en rå verklighet som gemensamt måste uthärdas. För att kunna hjälpa på rätt sätt behöver terapeuten kunskap om t ex trauma om patientens problem grundar sig på ett trauma. Dumma frågor som avslöjar en avgrund av okunnighet är jämförbart med att ge patienten gift.
– träffa en terapeut som vet att hen inte får leka polis och utsätta patienten för tredje gradens förhör, oförskämdheter och ett nonchalant uppträdande som om patienten hade begått något särskilt motbjudande brott och inte förtjänade vanlig enkel artighet ens. Brottslingar får inte bemötas på det sättet, varför skulle man få utsätta hjälpsökande för sådant bemötande?

On resistance

One of the most cherished explanations for psychotherapy gone wrong is that the patient is ”treatment-resistant” i e opposes the therapeutic process. Originally Sigmund Freud was the one who first put forward this theory, which in fact frees the therapist from all responsibility. I have as yet not found one single therapist who has thought of how this feels for the patient or what consequenses it has for the patient.
I can tell you: The patient can never utter one single word of critiscism regarding the ”help” he has gotten – anybody smiles benevolently and understands that all is his own fault, he has been reluctant and resistent towards any ”help”. The man in the street knows that the fault is the patient´s there cannot be anything amiss in the therapist´s work.
I found an interesting man on the Internet the other day, a man who seemed to understand this dilemma. His name was Allan Abbass. One of the leading names in the ISTDP-movement (Intensive Short-Term Dynamic Therapy).
He spoke so adamantly about the therapist´s shortcomings, that I immediately decided to make a closer acquaintace.
I was immediately sorely disappointed.
I quote:
”About half of all psychotherapy clients have little to no response—or can even worsen—in treatment. Why? They unknowingly use treatment-defeating behaviors, or resistances, placing all manner of obstacles to prevent emotional closeness and a successful collaboration with the therapist. It is as if they cannot allow treatment to succeed. This can be frustrating and demoralizing for both the therapist and the client.”

The same old song. All is the patient´s fault. The terapist is the helpless victim of the vicious treatment-defeating patient. This is the eternal sacred explanation for all the therapist´s shortcomings. It is never the therapist´s fault.
But no, that is not what Abbass means. He has discovered how the therapist may defend himself.
I remember vividly how my short term terapists pointed their fingers at me and chanted: ”Don´t you see what YOU are doing?” No, I said perplexed. ”You WANT to exclude US!” No, I don´t. ”SIGH! She doesn´t understand what she is doing.”

But Abbass has an understanding word for me. He says:

After these patients had experienced years of childhood deprivation and abuse, the system often re-creates thwarted attachment efforts and adds to their burdens.

Note: The System. Not the patient this time. But this is the only time he says anything in the patient´s defence. After this brief moment of understanding he goes on to explain how the patient must be confronted with his ”treatment resistance”. Helping the patient with the original trauma seems never to be an option.

In my case – after 30 years of hard work to save my sanity, working like a maniac against several therapists in a row – I know that what happened was exactly that: my therapists repeated the reactions of a poisonous and thwarting system once more, adding to my burdens abundantly. And then they explained that I was treatment resistant.

At the time I used to say that their system was just as brutal and ignorant as if they had asked me to put my finger in a candle flame and keep it there. And then when I withdrew they would explain that I was treatment resistant.

I got no help, needless to say. Finally my situation was really dangerous, I wanted to go under the train every day for a very long period of time.
At this time of dire need I found Stettbacher/Jenson about whom I have been writing abundantly. Without their wonderful and precise self help method I would not be here.

It is true, Stettbacher/Jenson work the way Abbass describes: once you have seen and felt the emotions involved in your very real original problems you take a big stride forwards. You understand in depth the dilemma you were in when the original trauma happened. You are back in the reality of the child and you are convinced that you will die.

So to me there is really no reason to ”provoke” anything or question anything. In front of death anybody will flee for their lives.

So I wish you would stop talking about the patient resisting treatment and instead focus on advising the therapists to give the right sort of help. And the right sort of help is not confronting the patient with his resistance. Because the patient must resist as long as his situation is not understood. A therapist who lacks the knowledge required is in fact abusive.
Abuse must be resisted.