Om härskartekniker

Jag lärde mig mycket om subtil grymhet och dolt översitteri hos mina terapeuter. Bara det där att tiga. Vilket härligt vapen. Att göra allting tvärtom, att aldrig gå till mötes, att aldrig uppfylla förväntningar. Att bara småle mystiskt ifall man blir ställd mot väggen. Inte svara. Inte låta sig rubbas.
Tigandet är det mest effektiva. Vad motparten än säger så tiger man. Särskilt fruktbart om den andra berättar något positivt som skulle föranleda vem som helst att le och svara något uppmuntrande. Att då bara tiga är formidabelt. Att det är svartsjuka, missunnsamhet och avund som ligger bakom avslöjas inte. Varför skulle den som har det naturliga övertaget vara avundsjuk och missunnsam?
Jag talade nyss med en terapipatient som berättade att hen gick tre år i terapi, två gånger i veckan, hos en terapeut som aldrig sa ett enda ord. Aldrig. Helt billigt var det inte att gå där. Resultatet var också klent. Men att klaga på vårdfel var uteslutet. Patienten hade full frihet att gå därifrån. Alla misslyckanden i terapin beror på patienten. Om patienten inte har vett att förstå det är det bara att tiga och fortsätta att tiga.
Att alltid besvara frågor med en motfråga är också effektivt. Motparten blir uppenbart frustrerad och besviken och då kan man använda flera timmar till att analysera denna ovilja – och oförmåga – till samarbete.
”Detta är ett samarbete, förstår du inte det?” frågar den som totalt vägrat att på något sätt samarbeta.
Svara med ovidkommande detaljer: ”Du verkar nog hemskt arg nu!” eller ”Du verkar stolt över dina många vänner.” Jaha, vad svarar man på det? Ja, jag är arg. Eller ja, jag är stolt. Och? Den förväntade reaktionen är kanske att man ska förneka att man är arg eller stolt. Då blir det väldigt trassligt och många onödiga stunder förlöper. Varpå man kan påpeka att motparten undviker genom att hänga upp sig på detaljer.
Jag har under de senaste tiderna ganska ofta tittat på Göran Lambertz i olika intervjuprogram gällande Thomas Quick-skandalen i Sverige. Justitiekansler, och andra imponerade titlar har han. Och han är hal som en ål. Medger aldrig någonting. Hur övertygande bevis som än läggs framför näsan på honom så glider han undan och förnekar allt. Jag kan inte låta bli att tänka att den mannen måtte ha gått åratal i terapi för att lära sig en så total omedgörlighet. Eller så är han son till en terapeut. Trots bevisad inkompetens och okunnighet sitter han kvar på sin post och lyfter en av landets högsta löner. Han uthärdar vilka angrepp som helst och vilka invektiv som helst. Ler och svarar God morgon yxskaft vad det än gäller. Hans interlokutörer hoppar jämfota av frustration, han ler. Det är otvivelaktigt en bragd.
Samma otroliga oförmåga att förstå vanlig svenska var jag med om i en diskussion med en välrenommerad psykoanalytiker, som ihärdigt förnekade att psykoanalysen hade nånting att be om ursäkt för gällande homosexualitet och de homosexuella som blev skinnade in på bara benen med löfte om at bli ”botade”. – Skinnade in på bara benen? skrek han. Jag har aldrig blivit rik på min yrkesutövning. Men det var väl inte det jag sa? – Bota? skrek han, jag har aldrig lovat att bota någon. Men nog måste jag få ifrågasätta deras sexualitet. Det är ju ändå en perversion från psykoanalysens synvinkel. Detta naturligtvis sagt utan moraliska övertoner.
Det är omöjligt att diskutera med en sådan människa. Som inte kan se.
Det är samma dilemma som en patient i terapi ställs inför. Kunskap, rättvisa, omtanke, vård – vad är det? Det viktiga för terapeuten är att knäcka patienten. Men för patienten är det nästan omöjligt att begripa vad som försiggår. Patienten har blivit indoktrinerad med terapeuternas förklaringar om hur deras verksamhet hjälper patienten att gå till botten med problemen. Patienten står inför samma problem som barn till misshandlande föräldrar gör: ”Jag gör detta för ditt eget bästa. Om du inte förstår det så är det synd om dig.”
Härskartekniker brukar man kalla denna sorts kommunikation.
Många nu verksamma terapeuter hör till efterkrigsgenerationen. Deras föräldrar var krigsoffer, flöyktingar eller krigsinvalider.
Terapeutens yrke ger dem ampla möjligheter att låta patienterna betala sör den misshandel de själva utsattes för.
Vi måste förstå psykoterapiernas klena resultat utifrån deras historiska kontext. Mycket av det till synes vettlösa inom psykiatri och psykoterapi blir helt begripligt om vi går till källorna.

Vigdis Hjorth, Gustaf Molander och psykoterapi

Den har samma tema som din bok, sa min dotter och jag susade till biblioteket för att låna Vigdis Hjorths bok Arv och miljö. Den hade rekommenderats mig från många håll, men min dotters ord tog skruv.
Hastigt gick det upp för mig att Vigdis Hjorth skrev om incest. Va? Samma tema? Ingalunda.
Hastigt gick det upp för mig att det fanns ett annat övergripande tema, som faktiskt är detsamma som i min bok: att inte bli sedd, att inte bli trodd, att inte få tala.
Hon gör det i romanform och hon gör det mycket bra. Det finns lysande, ingående, klarsynta beskrivningar av hur människor undviker att förstå. Hur de får motparten att tveka, bli ledsen, bli förtvivlad och till slut uppföra sig otidigt så att man kan sucka och säga: Titta nu på den där, helt omöjlig.
Det är just den aspekten på boken som är helt lysande. Och otroligt viktig för alla oss som har hört dessa överslätande kommentarer till lust och leda och inte kunnat försvara oss.
Och förnekandet från gärningsmännen. Man kan till nöds förstå att en incestuös pappa måste förneka in i det sista. Men hustrun? Och syskonen? ”Nej, vi kan ju inte ta ställning, för vi VET ju inte,” flöjtar de oskyldigt medan de därmed tar ställning för pappan, vilket de ivrigt förnekar att de gör.
Vigdis Hjorth skriver ganska vackert om psykoanalysen, fast den tydligen inte hjälper stort. Mina tankar går till de senaste förvecklingarna på psykoanalytikerfältet här hos oss. Gustaf Molander krävde nyligen att psykoanalytikerna i Finland skulle be de homosexuella om ursäkt för att de i många år behandlade homosexualitet som en sjukdom utan att ha någon vetenskaplig grund för sjukdomsstämpeln.
Gustaf Molander har bevisligen rätt, det går inte att säga annat. Men vad tror ni att psykoanalytikerna gör? De blånekar. Nä, vi tänker inte be om ursäkt, det handlar om så få personer i Finland, och dessutom skulle det vara mycket illa om folk fick för sig att vi alltid har fel. Och sedan det riktigt fantastiska påståendet, som bara en som grundligt har studerat psykoanalysen känner till: Vi har aldrig lovat att bota någon!
Tänk er en somatisk läkare som har begått ett allvarligt vårdfel. ”Jag har inte lovat att bota någon,” säger han till sitt försvar. Då skrattar vi. Glädjelöst. Men vi skrattar.
Alla psykoanalytiker är inte läkare. Man kan bli psykoanalytiker också via studier i psykologi. Men de som är läkare är bundna av den hippokratiska eden: att inte skada.
Hur många homosexuella ska det till för att övertyga dem om att de har skadat?
Det handlar om ett smitande på hög nivå. Och vi är till synes försvarslösa.
Jag känner flera homosexuella som har gått i psykoanalys enkannerligen för att bli botade, bli hetero. Vad ska vi säga om en läkare som tar emot dem, klår dem på gängse taxa och förnekar att de har lovat någonting ifall de misslyckas, vilket de ju gör för att det inte handlar om en sjukdom.
En mycket välrenommerad psykoanalytiker skrev upprört på Facebook: ”Jag har förhoppningsvis aldrig misshandlat någon i någon ideologis namn, jag har aldrig lovat en homosexuell att bota honom, men jag har naturligtvis ifrågasatt hans inriktning på samma kön, eftersom jag själv är en heterosexuell man, och man måste också beakta att psykoanalysen anser att homosexualitet i viss mån är en perversion. Detta givetvis sagt utan moraliska aspekter.” Ungefär så. Ska vi skratta eller gråta?
Vigdis Hjorths bok är mycket mycket viktig i denna debatt. Synd bara att den är så krångligt skriven så det troligen bara är de invigda i högre litterär smak som orkar läsa den. Men för den som orkar är den en uppenbarelse.
Precis den mardrömslika upplevelse som huvudpersonen i boken har av att inte bli trodd, inte förstådd och inte tagen på allvar har varje människa som någon gång uppsöker en terapeut. Det har kanske blivit lite bättre nuförtiden, men jag skulle inte vara alltför säker på det med tanke på vad man varje dag läser om psykoterapi och psykiatri.
Terapeuternas heligaste princip är att få patienten att fatta sin egen andel i sin olycka. Det skulle bli för långt att breda ut sig över denna princip här, men jag uppmanar mina läsare att fästa sig vid denna aspekt.
Vad gjorde du? Fattade du inte att han var död? Tog du offerkoftan på dig för att få fördelar? Det är förstås bekvämt när det är synd om en.
Min bok handlar om att jag i min naivitet trodde att jag skulle få hjälp med ett svårt trauma, för det hade terapeuterna lovat i alla intervjuer i tidningarna, det var mycket viktigt att man bearbetade sina svåra erfarenheter. Ja, det trodde jag på och förväntade mig naturligtvis att mina terapeuter skulle veta något. Det tog mig många onödiga år att fatta att de inte visste någonting alls och att de inte heller hade några förpliktelser att till exempel remittera mig om de inte själva kunde hjälpa. Och det värsta: när det gick väldigt dåligt för mig och jag så småningom svävade i livsfara berodde det helt och hållet på mig. Jag var en så omöjlig patient så ingen kunde hjälpa mig och de kunde inte bry sig mindre. Och om jag ställde dem mot väggen blev jag avsnäst: ”vi kan inte hjälpa alla”.
Nej, vi vet det idag, men fler än 50 % borde vi väl ändå kunna kräva? Och vi borde väl ändå också kunna kräva att de där som inte får hjälp blir uppmärksammade på något sätt? Det kan väl inte vara rätt att avvisa dem med snorkiga kommentarer om att är de är vårdresistenta?
Helsinki Psychotherapy Study kom just i rätt ögonblick för mig. Plötsligt fanns det folk som ville veta vad det berodde på att jag inte hade fått hjälp. Folk som inte utan vidare trodde på att det var mitt fel. Folk som trodde att även terapeuter kan göra fel.
Bifogar här en artikel från Duodecim.
https://webmail.inet.fi/cp/applink/mail/Downloader?dhid=attachmentDownloader&messageId=248128&accountName=stenvi-15&folderPath=INBOX&contentDisposition=attachment&attachmentIndex=0&contentSeed=d3611&pct=47d10&contentType=application/octet-stream&contentDisposition=attachment&u=stenvi-15&d=mbox.inet.fi&t=86d12
Oj, den ser väldigt konstig ut, men hoppas att den funkar.

 

VARFÖR VISSTE INGEN NÅGONTING? VARFÖR FRÅGADE INGEN MIG?

Det är nu 43 år sedan jag började gå i terapi. Det var alltså 1976 och tidningarna var fulla av trosvissa artiklar om hur viktigt det var att gå i terapi och bearbeta sina svåra livserfarenheter. Då som nu försäkrade man att terapeuterna visste och kunde hjälpa.
För 43 år sedan hade jag ensam kånkat på ett svårt trauma i 18 år. Hemma var det omöjligt att tala om det, hela familjen var svårt drabbad. Vännerna undvek demonstrativt alla försök att tala. Lärarna i skolan uppmanade mig att vara tapper. Kuratorer och terapeuter fanns inte på den tiden.
Uppmuntrad av alla artiklar och böcker om terapi tänkte jag att det säkert skulle vara bra för mig att få lite extra hjälp.
Det tog mig många många år att fatta att mina terapeuter inte hade den blekaste aning om vad de skulle göra med mig. Det värsta var att de utan att blinka offrade mig för att slippa säga att de inte visste ett skvatt om vad jag talade om. De teg och lät mig tro att de förstod. Ja, de teg och lät förstå att det var rätt att göra så. Och jag pratade, och pratade, och pratade, och pratade. Det var väl skönt för dem så behövde de inte göra något. I efterskott skäms jag för att jag gick kvar. Hur kunde jag vara så dum att jag inte förstod att de var totalt inkompetenta?
Tyvärr är det inte egalt vad en terapeut gör. Jag blev sjuk av den behandling jag fick. Och sedan var det lätt att skylla allt på mig. Jag blev den omöjliga patienten.
Nu följer jag noga med allt som skrivs om trauma. Och fortfarande är det sällsynt att något av det som skrivs talar till mig.
Det mesta handlar om hur man ska bemästra sina känslor, reglera dem, lugna sig. Någon förståelse för traumat tycks inte finnas. Det gäller i princip att tysta patienten.
Idag är det mycket vanligt att terapeuterna tittar på något i fjärran och säger: ”Vi har alla våra motgångar i livet! Ingen kommer undan!” Eller så talar de lyriskt om resiliens, som är det nya modeordet. Du kan klara vilka kalamiteter som helst med resiliens. Man intervjuar människor som har förlorat hela familjen i tsunamin och förklarar att dessa människor utmärker sig genom sin resiliens. Bra, så behöver man inte hjälpa.
Om jag hade blivit intervjuad under de första 18 åren efter katastrofen så skulle jag också ha beskrivits som osedvanligt resilient. Jag hade gått ut skolan med toppbetyg, jag hade studerat i USA, jag hade skaffat mig ett högkvalificerat jobb, och jag hade vänner och pojkvänner. Att allt var mycket mödosamt för mig syntes inte utanpå. Mitt glada skratt smittade. Krukan går till brunnen tills den spricker.
Det var tur för mig att jag i början av 1990-talet hittade Konrad Stettbachers och Jean Jensons metoder. Utan dem vore jag antagligen inte längre vid liv. Ingendera av dem visste något om mitt trauma, men de tog mina svårigheter på allvar och uppmanade mig att lyssna och tro på mig själv. Det var en underbar lättnad att läsa deras böcker och tillämpa deras metod, som dag för dag lyfte av mer och mer av mina bördor. Det var tufft och hårt att äntligen ta sig själv på allvar, tårarna strittade, vrålet ekade, ibland tänkte jag att smärtan aldrig skulle ta slut. Men den tog slut, jag kom ut ur min tunnel, jag började uppleva känslor som jag inte hade haft sedan katastrofen, jag började se på livet med tillförsikt.
Jag har beskrivit allt i min bok Den omöjliga patienten, som jag måste skriva för att överleva mina terapeuter.
Idag vet vi att det är ungefär 50 % av alla psykoterapipatienter som får hjälp. Resterande 50% får dålig eller ingen hjälp. (Helsinki Psychotherapy Study, bl. a.) Ändå hör vi aldrig något om dessa patienter. De viftas bort med förklenande förklaringar som att de är terapiresistenta, gör motstånd mot att bli friska eller något annat bisarrt, som befriar terapeuterna från allt ansvar.
Eller så gör man som de medicinska skolorna, man tystar patienten med mediciner.
Så sorglig är situationen. Hoppas att jag får leva tillräckligt länge för att få se vinden vända! För den måste vända. Vi kan inte ha det så här.
Vad borde då mina terapeuter ha gjort? När jag läser om andra traumafall inser jag att jag var ett riktigt enkelt fall. Och också detta enkla fall lyckades terapeuterna kvadda. Ganska duktigt kan man säga.
Men vad borde de ha gjort? De borde ha bekräftat att jag hade varit med om en svår olycka. Och sedan borde de ha låtit mig berätta, från början, omständligt, om och om igen. Det skulle ju ha förutsatt att de klarade av ångest och tårar och förtvivlan, att de inte trodde att jag skulle bli galen om jag började tala om traumat, att de själva skulle ha uthärdat att höra, lyssna och bekräfta.
Denna enkla metod skulle förmodligen ha hjälpt mig på ett halvår.
Nu ber jag mina läsare begrunda att jag gick 20 år i terapi utspritt på sammanlagt 30 år, utan att någonsin få tala om ett svårt trauma. Varje gång jag försökte tala om mitt trauma måste jag ta sats och varje gång vek terapeuten undan. Jag klarade inte av att framhärda. Tvärtom var jag i skriande behov av hjälp, terapeuten borde ha uppmuntrat mig och hjälpt mig med insiktsfulla frågor och seriöst lyssnande. I stället satt jag där och talade till en död fisk som inte hade någonting att komma med. Det var jämförbart med mord.
Idag fattar jag inte att jag överlevde. Jag har ingen svårighet att förstå varför många helt enkelt går under.

ALLT SOM TERAPEUTERNA SA OM MIG VAR FEL

Ju längre jag lever desto mera förundras jag över den okunnighet som ådagaläggs av psykoterapeuter. (Inom parentes sagt är det betecknande att jag inte kan beskriva deras ämnesområde på något sätt, t ex kan jag inte skriva om den okunnighet som ådagaläggs av psykiatrin för psykiatrin är inte = psykoterapeuterna, psykiatrin är = medicinsk behandling idag. Psykoterapeuter utövar psykoterapi men psykoterapi är ingen enhetlig eller övergripande term. Det finns hundratals olika psykoterapeutiska skolor).
Nå, efter att jag har sagt detta får jag konstatera att jag sprang hos den ena skolan efter den andra utan att ha en aning om vad som skilde dem åt eller hurdana de var överhuvudtaget. Samtliga mina terapeuter var dock legitimerade i den meningen att deras ”vård” var officiellt godkänd och patienterna kunde få stöd av FPA. Jag fick också rekommendationer till dem från officiellt håll.
Jag själv var naturligtvis helt okunnig om hur systemet fungerade. Jag trodde naivt nog att det fungerade ungefär som på den somatiska sidan, dvs att terapeuterna visste en massa och om de inte visste så skulle de remittera till någon som visste. Dessutom trodde jag att det de visste var baserat på en gemensamt överenskommen människosyn. I mina värsta mardrömmar kunde jag inte föreställa mig det sammelsurium av privata filosofier, politiska käpphästar och religiösa villfarelser som jag nu ser när jag ser tillbaka. Terapeuterna hade verkligen ingen gemensam syn på patienternas bekymmer. Trauma hade de ingen som helst aning om och de ville inte veta någonting heller; typiskt för en psykoterapeut är att hen påstår, hen frågar inte. Detta är en tradition alltsedan Freud. Terapeuten lyssnar på patienten bara för att sedan påstå att problemet är det som terapeuten anser att det är. Om patienten protesterar så gör hen motstånd och är omöjlig att hjälpa.
När det gäller trauma så tror jag i efterskott att orsaken till att terapeuterna inte frågade någonting var så enkel som att de trodde att jag skulle bryta samman, börja skrika och gråta och i värsta fall bli psykotisk. Skräcken för känslor är så utbredd inom psykoterapin och framförallt inom psykiatrin, som har ett piller för varenda känsla. Känslor ska man inte behöva ha om man lyssnar på psykiatrin.
Inom psykoterapin varierar inställningen till känslor mycket, men de flesta är övertygade om att man kan retraumatiseras om man pratar om traumat. Och att patienten får bra hjälp av att tala med vänner och närmaste. Det stämde inte på mig. När mitt trauma var aktuellt var hela omvärlden förstenad av fasa och gjorde allt för att slippa tala om det. Familjen var också förstenad av fasa. Vårt enda sätt att hantera situationen var att tiga och uthärda. Så när mina terapeuter också undvek traumat så upprepade de omvärldens reaktion. DÅ retraumatiserades jag. Om och om igen. Det kunde ha slutat mycket illa. Och det har slutat mycket illa för massor av patienter. Minst 25 % av dem som begår självmord har haft kontakt med psykiatrin eller psykoterapin utan att få någon hjälp. (Enligt en undersökning i Sverige för många år sedan, jag kan inte tro att situationen är bättre nu, snarare tvärtom).
En annan idé inom psykoterapin är att traumapatienter kan retraumatiseras om man genast tar itu med traumat. Man ska alltså börja med att normalisera patienten, det heter något på fackspråk, som jag nu inte kommer ihåg, men idén är alltså att man måste skapa lugn och förtroende för den terapeutiska situationen innan man mycket försiktigt kan gå in på traumat. Det är ungefär som om läkaren skulle vänta ett par veckor med att ta itu med ett brutet ben. Patenten kommer krypande, kånkande på ett övermäktigt trauma och tror naturligtvis att terapeuten genast fattar galoppen och vet precis hur hen ska agera. Patienten retraumatiseras av att terapeuten rullar tummarna och pratar om ditt och datt när patienten just har berättat om en allvarlig livskatastrof. Så gick det i alla fall för mig. I varje terapeutiskt förhållande nämnde jag mitt trauma första timmen, för det hör ju till ritualerna att man tillfrågas om sin livshistoria. Terapeuternas sätt att konsekvent hoppa över mitt trauma höll på att knäcka mig. Det tog mig många år att samla så pass mycket mod att jag kunde fråga min terapeut (den femte) om det inte var meningen att behandla traumat. Vad mina sista terapeuter svarade finns grundligen redogjort för i min bok Den omöjliga patienten. Överhuvudtaget har jag i min bok så noga som möjligt redogjort för terapeuternas verksamhet, utan att nämna namn. Fast jag skulle ha kunnat göra det. ”Det ska inte finnas något att dölja i en psykiaters/psykoterapeuts verksamhet,” sa journalistförbundets jurist till mig när jag frågade. ”Det är terapeuten som har tystnadsplikt, patienten har det inte.” Ändå vill jag inte komma åt enskilda terapeuter, jag vill komma åt skevheter i deras yrkesutövning. Men det går att läsa min bok utan att förstå vad den handlar om. Särskilt yrkesverksamma terapeuter lyckas tycka att jag fick adekvat vård. De förstår inte vad det var för fel med att samtliga terapeuter hoppade över ett svårt trauma.
Jag tror att det var ännu en aspekt som gjorde att terapeuterna hoppade över mitt trauma och det var att jag nämnde det genast första timmen. Enligt den romantiska, traditionella synen på psykoterapi ska man ”upptäcka” patientens svårigheter efter åratal av detektivarbete. Det finns ingenting för terapeuten att göra ifall traumat genast läggs på bordet. Vilket förstås beror på att terapeuten inte vet hur trauma ska behandlas. Enligt den romantiska terapitraditionen har patienten flytt och smitit och sopat alla sina problem under mattan och kommer beväpnad med lögner, motstånd, självskryt och hemlagade teorier om varför hen har det så svårt, och då ska terapeuten visa sig ointresserad och framhärda i sin ”neutrala” position, angripa patienten för alla inkonsekvenser och inte tro på ett enda ord som patienten säger.
Jag skulle förmodligen ha klarat mig bättre om jag aldrig hade sökt hjälp. Utebliven hjälp är livsfarlig.
Till traumats följder för patienten hör vissa typiska reaktioner: 1. ilska frustration, kort stubin, 2. söka syndabockar för att förklara det som har hänt, 3. självanklagelser, 4. anklaga familjen, 5. bråkighet, stökighet, uppkäftighet, för ingen bryr sig, 6. promiskuitet, 7. svår ångest, 8. grubbel – för att nämna några.
Jag var i trettio år övertygad om att det var något förfärligt fel på min familj. Jag sökte med ljus och lykta och kritiserade allt som mina föräldrar gjorde. Minsta lilla mänskliga misstag var ett BEVIS på att det var deras fel. Detsamma gällde mig själv. Jag var en dålig människa.
Och terapeuterna öste på. Ingen kunde informera mig om att det var en följd av traumat. De hade ingen aning om varför olyckan hade skett utan de antog, som alla andra, att det var något förskräckligt fel på familjen. Och att jag sökte hjälp var tecken på att jag ”inte kunde sörja normalt” – som om en enda av dem visste hur man sörjde normalt.
Det tog mig trettio år att äntligen förstå att mina föräldrar var helt vanliga, hyggliga, rättskaffens medborgare som inte förtjänade det öde de fick. De hörde faktiskt till den bättre ändan om man nu ska jämföra. Bildade, optimistiska, vänliga, flitiga och ansvarskännande. Inget våld, vare sig mot barn eller vuxna, inget missbruk av något slag utom att pappa rökte cigarr… osv.
Och beträffande patientens mångomtalade smitande och lögnaktighet, så stämde det faktiskt inte på mig. Jag försökte upprepade gånger tala om det som hade hänt, med mina kamrater, med mina lärare, med nya bekantskaper. De nya bekantskaperna lade benen på ryggen, särskilt pojkarna. Brevvännerna slutade skriva. Mina lärare uppmanade mig att orka och mina kamrater ville helst tala om något trevligare. Det var inte jag som smet, det var omgivningen. Jag förstår det alldeles utmärkt. Men jag är fullständigt slagen med häpnad när det gäller mina terapeuters fattningsförmåga. Det fanns inte på kartan att allt inte var mitt fel.
”Jaa, man vill ju inte medge…” sa de och menade mig. Fast jag precis just hade medgett. ”Jaa, man vill ju smita undan det svåra…” fast jag precis just hade lyft det på bordet.
Ingenting som terapeuterna trodde och sa om mig stämde. Det var deras fördomar och deras idéer om hur psykoterapi ska bedrivas som stod i vägen för dem. Och höll på att få livet av mig.
Jag är så tacksam för att jag lyckades överleva att jag har beslutat att tala så länge jag kan.

Terapeuterna tror så mycket

Jag hörde en gång en terapeut berätta att hon nog inte klarade av att på något sätt bemöta eller hantera sorg, eftersom hon inte visste någonting, hon visste inte mer än vänner och närstående, som betydligt bättre kunde hjälpa.

Detta uppenbarar psykiatrins oerhörda okunnighet. Och deras oerhörda smitande från ansvar. Om de inte vet – vem ska då veta?

Vänner och närstående är drabbade på samma sätt som den närmast sörjande. De vet ingenting och kan ingenting och de försöker så gott de kan.

Jag hade absolut ingen hjälp av vare sig vänner eller närstående, de smet så mycket de vågade. Självklart. De hade inga som helst verktyg. De visste inte vad de skulle göra. Så de teg. Och lämnade mig ensam.

Det är fullkomligt försvarligt. Situationen var  nästan lika svår för dem som den var för mig.

Men det är inte försvarligt att professinella terapeuter ”tror” att jag nog fick hjälp av min familj eller av mina vänner. Professionella terapeuter måste VETA någonting.

 

 

När terapeuten inte kan hjälpa är patienten hopplös del 3

Nå, vad borde då terapeuten göra när hen får in ett flagrant traumafall?
Det första som bör göras är att terapeuten frågar sig: vet jag något om detta? Har jag kompetens att behandla trauma?
De flesta har ingen sådan kompetens och borde omedelbart remittera patienten till någon som vet något. Nuförtiden finns det kunskap om trauma, så det gäller att remittera patienten till rätt instans.
Men låt oss säga att ingen sådan instans finns att hitta på patientens hemort. Då gäller följande oomkullrunkeliga regler:

1. BEKRÄFTA. Bekräfta att det handlar om ett svårt trauma. Patienten har ensam kånkat på sitt trauma i många herrans år och alltid blivit avvisad eller tystad eller tillhållen att förstå att döden är en del av livet. Patienten har förmodligen aldrig fått berätta för en enda människa om de händelser som har föranlett hen att söka hjälp.
Så gick det för mig.
Jag gick från den ena terapeuten till den andra och varenda en upprepade omgivningens avvisande hållning strax efter traumat. Det var absolut livsfarligt att möta denna samma reaktion på nytt och på nytt och dessutom från professionella: ”Detta talar vi inte om”.

2. BE PATIENTEN BERÄTTA OCH LYSSNA SEDAN. Det kommer med säkerhet att bli en mödosam process, som kräver många frågor och mycket bekräftelse. Jag hade tigit i 18 år när jag kom i terapi. Inte för att jag inte ville tala utan för att jag tystades, konsekvent. Det är okunnigt och barnsligt att tro att jag genast ska kunna tala. Ingen hade någonsin frågat, ingen hade någonsin velat veta. Terapeuten måste våga lyssna, våga ledsaga patienten genom en händelsekedja som är mycket sorglig och mycket upprörande. Jag blev till slut tvungen att skriva en hel bok om mina upplevelser. Allt det som står i min bok Den omöjliga patienten (2019) måste jag skriva för att mina terapeuter inte ville veta någonting om saken. På det sättet räddade jag mitt liv, som på allvar var försatt i fara på grund av terapeuternas totala okunnighet.

3. SÄTT DIG PÅ SKOLBÄNKEN OCH PLUGGA TRAUMA. Det finns idag en hel del kunskap om trauma, så du har ingen ursäkt för att inte studera det som finns. Men undvik för allt i världen att skryta med dina kunskaper inför patienten. Använd dina kunskaper till att förstå patienten bättre.

4. VIKTIGAST 1: SMIT INTE IFRÅN UPPGIFTEN NÄR DET BLIR SVÅRT. Patienten är otroligt känslig för minsta skiftning i ditt sätt att vara. Går det fel så korrigera. Påstå inte att patienten har hört fel eller sett fel. Be om ursäkt ifall du har trampat i klaveret. Det är inte du som går i terapi.

5. VIKTIGAST 2: FLYG INTE PÅ PATIENTEN MED DINA TOLKNINGAR OCH ÅSIKTER. Om du inte fattar, fråga, och lyssna sedan. Försök dock att inte ställa ovidkommande frågor. Och inte för många frågor. Patienten är dödstrött efter att ensam ha kånkat på sitt trauma i många år, patienten måste få tala, berätta, känna efter. Om du har den åsikten att patienten har sörjt på fel sätt, remittera. Om du är rädd för att patienten inte ska klara av att möta sitt trauma är du på fel plats i livet. Logiken borde säga dig att patienten redan har klarat av att överleva. Du borde berömma patienten för hens uthållighet och energi, inte komma med hurtiga synpunkter ur din egen fatabur. Det viktiga är inte att du får tala.

6. UNDVIK SNUSFÖRNUFTIGHETER. Säg inte till patienten att du inte kan annullera dödsfallet. Säg inte att du inte kan göra det skedda oskett. Patienten är ingen idiot (även om du är det) patienten kommer inte till dig för att skruva tiden tillbaka. Patienten kommer för att få bekräftelse på sin situation. Sorgen kan man inte undvika. Den går aldrig heller över, men den kan bli lättare att bära om man får förståelse och lär sig att förstå sig själv bättre. Att ställa krav på att patienten helt ska kunna befria sig från sorgens verkningar är orealistiskt och skapar bara mera olycka.

Jag vet faktiskt inte hur jag bättre ska kunna förklara vad det handlar om.
Det bästa sättet att bli en bra terapeut, tror jag, är att ha skött om sina egna demoner. Det går inte att göra med gängse psykoterapiutbildning (uppenbarligen). Jag rekommenderar varmt J. Konrad Stettbacher: Om lidandet skall ha en mening och Jean Jenson: Att återerövra sitt liv. De visste heller ingenting om mitt trauma, men deras metod passar i alla väder, i alla fall för mig.