WHY RESISTANCE? – VARFÖR MOTSTÅND?

To my great delight I see that my blog has readers as far away as the United States. Not many, of course, since I have been writing in Swedish. So now let´s try English and a bilingual blog. Because today I have something very important to say, something that is new even to myself, at least partly.

My first bilingual blog will dwell on the wellknown concept of resistance.

As long as I can remember all therapists of all times have excused their own failures by telling the world that the patient resists treatment.

Why on earth would the patient do that?

Sigmund Freud knew why. Because the patient doesn´t actually want to be cured. To be cured entails too much pain, too much effort, too much humiliation, to much adult responsibility. The patient CHOOSES not to grow up, the patient chooses to thwart the therapist´s ambitions, because the patient is jealous and envious and full of unconscious hatred. Modern ISTDP-therapists confirm this notion and talk extensively of ”treatment-resistant” patients.

http://www.facebook.com/l.php?u=http%3A%2F%2Freachingthroughresistance.com%2Fwp-content%2Fuploads%2F2015%2F02%2F81excerpt.pdf&h=7AQFi28Mi

Who am I to dispute that?

Freud built a bulletproof system to protect his methods and explain his failures. If the patient didn´t improve – and most of his patients did not – it was because the patient resisted treatment, was scared to death of the truth about his shortcomings, felt guilt because of his oedipal hatred, and his oedipal defeat, did not want to confess to his murderous rage etc etc.

So when I a good hundred years later said that I got no help from psychiatry, anybody in the street could diagnose me with treatment resistance. With a sad, condescending, patronizing smile. If I showed how hurt I was by this it was further proof of my incompetence and unfitness for therapy of any higher order. ”Therapy is hard work,” one of my oldest friends sadly instructed me, which to me meant that she had swallowed the therapist saving ideology line, hook and sinker.

I read nine of the twelwe volumes of the complete works of Sigmund Freud when they came in Swedish in the 90´ in a new modern edition. To me it was blatantly clear that Freud never bothered to ask his patients, he just decided that they were afraid of getting well and that explained everything. The very thought that there could be something wrong with the treatment obviously never even occurred to him. He certainly strove to refine his methods, but that the core of the method could be wrong – of course not. The patients were scared of the truth, period.

And so it goes on and on until the modern day. Almost all schools of treatment repeat treatment resistance. Without asking the patients.

And I say: as long as they go on harping on the treatment resistance they will go nowhere. It is a dead end.

Treatment resistance exists. Of course. If the therapist asks you to put you finger in the candle flame and keep it there you will resist. He may tell you a hundred times that you´ll be fine. You won´t believe him. And you are right. And he is wrong.

When you leg is broken and he comes right up to you and gives you a sturdy kick on that leg you will scream with pain. He may smile and point his finger at you oversensitivity, it won´t help one bit.

And the more he tries to attack your ”treatment resistance” the more you will withdraw, much to his annoyance.

This is what treatment resistance is about. Brutal AND harmful AND ignorant treatment will produce an enormous and presistent resistance. At the patient`s expense, of course. In addition to his original trauma he will now have a second trauma – the treatment trauma.

And some people will find his sad appearance somewhat comical. And tell him all about how much better off he would be if he understood the therapist instead of putting up a fuss.

In the above linked excerpt the patients are subjected to interrogation of the third degree without any chance of giving the right answer. All is wrong with the patient, nothing is wrong with the heartless treatment.

VARFÖR MOTSTÅND?

Till min stora förtjusning ser jag att min blogg har läsare långt borta i USA. Inte många, förstås, eftersom jag har skrivit på svenska. Så låt oss pröva på engelska och en tvåspråkig blogg. För idag har jag nånting mycket viktigt att säga, någonting som är nytt till och med för mig själv, i alla fall delvis. Min första tvåspråkiga blogg kommer att dröja vid det välkända begreppet motstånd.

Så långt tillbaka jag kan minnas har alla terapeuter i alla tider ursäktat sina misslyckanden genom att berätta för världen att patienten gör motstånd mot behandlingen.

Varför i hela friden skulle en patient göra det?

Sigmund Freud visste varför. För att patienten egentligen inte vill bli botad. Att bli botad innefattar alldeles för mycket smärta, för mycket ansträngning, för mycket förödmjukelse, för mycket vuxenansvar. Patienten VÄLJER att inte växa upp, patienten väljer att motarbeta terapeutens ambitioner, för patienten är svartsjuk och avundsjuk och full av omedvetet hat. Moderna ISTDP-terapeuter bekräftar denna tanke och talar omständligt om ”behandlingsresistenta” patienter.

http://www.com/l.php?u=http%3A%2F%2Freachingthroughresistance.com%2Fwp-content%2Fuploads%2F2015%2F02%2F81excerpt.pdf&h=2AQEWOImA

Vem är jag att ifrågasätta det?

Freud byggde upp ett skottsäkert system för att skydda sina metoder och förklara sina misslyckanden. Om patienten inte blev bättre – och de flesta av hans patienter blev inte det – berodde det på att patienten gjorde motstånd mot behandlingen, var dödsrädd för sanningen om sina tillkortakommanden, kände skuld på grund av sitt oidipala hat, och sitt oidipala nederlag, vägrade att erkänna sitt mordiska hat, etc, etc.

Så när jag drygt hundra år senare sa att jag inte hade fått någon hjälp från psykiatrin så kunde vem som helst på gatan diagnosticera mig med motstånd mot behandlingen. Med ett sorgset, förklenande och nedlåtande leende. Om jag visade hur sårad jag blev så var det ytterligare ett bevis på min inkompetens och min olämplighet för någon kvalificerad terapi. ”Det är hårt jobb att gå i terapi,” tillrättavisade mig en av mina äldsta vänner med ett ledset leende, vilket för mig betydde att hon hade svalt hela den terapeutskyddande ideologin.

Jag läste nio av de tolv volymerna av Sigmund Freuds samlade verk när de kom på svenska på 90-talet i en ny modern upplaga. För mig var det helt uppenbart att Freud aldrig besvärade sig med att fråga sina patienter. Han bara beslöt att de var rädda för att bli friska och det förklarade allt. Själva tanken att det kunde vara något fel på behandlingen föll honom tydligen aldrig in. Visst, han strävade efter att förfina sina metoder, men att grunden för metoden kunde vara fel – naturligtvis inte. Patienterna var rädda för sanningen, punkt, slut. Och så fortsätter det än idag. Nästan alla terapeutiska skolor upprepar motståndet mot behandlingen.

Och jag säger: Så länge som dom fortsätter att tjata om motståndet mot behandlingen kommer de inte att komma någon vart. Det är en återvändsgränd.

Motstånd mot behandlingen finns. Naturligtvis. Om terapeuten ber dig att sätta fingret i en ljuslåga och hålla det där kommer du att göra motstånd. Han kan säga hundra gånger att det inte skadar dig. Du tror honom inte. Och du har rätt. Och han har fel.

När du har brutit benet och han kommer rakt fram till dig och ger dig en redig spark på detta ben då skriker du av smärta. Han kan le och peka finger åt din överkänslighet, det hjälper inte ett skvatt.

Och ju mera han försöker angripa ditt ”motstånd” desto mera kommer du att dra dig tillbaka, till hans förtret.

Det här är vad motstånd mot behandlingen handlar om. Brutal OCH skadlig OCH okunnig behandling åstadkommer ett enormt och ihållande motstånd. På patientens bekostnad, givetvis. I tillägg till hans ursprungliga trauma kommer han nu att ha ett andra trauma – behandlingstraumat.

En del människor kommer att tycka att hans trista uppenbarelse är något komisk. Och tala om för honom hur mycket bättre han skulle klara sig om han började samarbeta i stället.

I utdraget som jag länkade till här ovan utsätts patienterna för tredje gradens förhör utan en chans att komma med det rätta svaret. Allt är fel på patienten, ingenting på den hjärtlösa behandlingen.

10 reaktioner på ”WHY RESISTANCE? – VARFÖR MOTSTÅND?

  1. Hej igen! Har fortsatt läsningen av olika inlägg pâ din blogg. De är verkligen mycket intressanta o lärorika och ger mycket värdefull information och fint stöd o hjälp till fortsatt och bättre analys o förstâelse av ens egen tillvaro och konfrontationer med en del freudianska psykoterapeuter. TACK !

    Gillad av 1 person

    1. Tack själv! Fint att höra att mina inlägg väcker genklang. Det är få som kommenterar så det känns ibland som att skriva ut i tomma intet. Emellertid har jag haft så mycket ont av mina erfarenheter av en lång rad terapeuter, som varken vågade eller kunde göra något för mig, så jag var tvungen att på något sätt klara av att låta bli att gå under tåget i desperation. Och när processen var någorlunda slutförd började jag skriva för att själv överleva och för att om möjligt hjälpa andra i samma situation. Det är ju nu konstaterat att endast 50 % av psykoterapipatienterna får hjälp. 50 % får dålig eller ingen hjälp. Det är inte utan konsekvenser, fast terapeuterna ivrigt försöker säga att psykoterapi inte skadar, Det är en evig lögn. Jag har beskrivit min egen resa i boken Den omöjliga patienten. Där går jag mera i detalj igenom vad det är som fallerar. Tack för din feedback. Gläder mig mycket.

      Gilla

  2. Tack själv för svar.
    Och fortsätt absolut att skriva vidare sâ länge du kan och orkar, även om du inte fâr mânga reaktioner direkt pâ bloggen. Det är säkerligen svârt för mänskor som inte mâr vidare bra att lägga ut sina problem pâ nätet, speciellt om de redan missbehandlats i ”psykvârd”.
    Att jag alls reagerat pâ och uppskattar din blogg, beror väl pâ att jag inte befinner mig i kris och redan har en del verktyg för att förstâ mig själv och hur freudiansk s.k. psyk-behandling fungerar eller ej; det är väl inte för inte som psykoanalytiker o – terapeuter ibland kallas ”shrinks” pâ engelska.
    Lyckligtvis finns det ju trots allt mânga andra sätt och medel att komma till bättre insikt om vem man är, varifrân man kommer, hur man fungerar o ska kunna leva i nâgorlunda fin harmoni med sig själv och det gäller att hitta dessa.
    Läste nyligen en artikel om en fransk neuro-psykiater och hans senaste bok ”La nuit, j’écrirai des soleils” (ungefär Om natten be-skriver jag solsken), där han beskriver vilka fysiska o neurologiska reaktioner man kan fâ i konfrontation med negativa terapier/terapeuter och säger att man mâr mycket bättre av att sätta sig ner och skriva av sig allt som tynger en, som det kommer, och sâ undvika vissa eller mânga ”psykoterapeuters” destruktivt nedlâtande kommentarer och syn pâ en. Men det är klart att detta tyvärr inte alltid funkar för dem som är mitt uppe i en kris och verkligen är i behov av stöd o hjälp.
    Sist men inte minst undrar jag om det inte finns nâgon bra, aktiv förening för dâligt eller rent miss-behandlade psyk-vârdspatienter nâgonstans i landet…?
    Sâ god fortsättning med din blogg & ”all your generous sharing of experiences” hur man nu säger det pâ
    ett snyggt sätt pâ svenska…

    Gilla

    1. Tack igen. Nej, det finns mig veterligen ingen sådan förening. Det har just att göra med att det som jag kallar den psykiatriska propagandan är så intensiv och framgångsrik. Alla vet att om terapin misslyckas så är det patientens fel. Mannen på gatan vet detta. Så det skulle behövas alldeles oerhört unga och starka figurer för att starta en sådan förening. Men Mad in Sweden och Mad in Finland och Mad in America finns ju som publikationer på nätet. Men något ställe där man kunde träffas vet jag inte om. Och nu kan man ju inte träffas sowieso… Det har tagit mig alla dessa år att ens våga andas om att mina terapeutiska misslyckanden inte var mitt fel. Så nu hoppas jag på nästa generation

      Gilla

  3. Tack för svar med intressanta referenser. Tyvärr förstâr jag inte finska men Finland sägs ju vara ett föredöme i mânga sociala och dâ kanske ocksâ psyko-sociala sammanhang…
    I övrigt tror jag att allmänt socialt tryck med krav pâ likriktning inkl. maktsprâk och -utövning pâverkar oss enormt och minns fortfarande en del artiklar frân 70-talet i den socialpolitiska pockettidningen R men det är väl en annan historia. Och jag är ganska tveksam om gemene man ute pâ gatan numera verkligen vet hur det gâr till i ”psykvârd”.
    Nu tillbaka till läsning av din intressanta o lärorika blogg.
    God fortsättning!

    Gilla

  4. Ursäkta att jag kommer tillbaka till denna bloggsida igen, dâ den öppnat en dörr mot bättre förstâelse av
    följderna av trauma och ev. disponibel behandling.
    Här bara en referens till en översättning till engelska av bok av en kanadensisk läkare, som själv har direkta erfarenheter av PTSD, om utifall nâgon skulle vara intresserad och det inte redan finns referens till denne läkare, hans erfarenheter och böcker pâ andra ställen i bloggen, som jag ännu inte läst…
    http://www.editions-homme.com/bout-tunnel/droits/9782761948401
    The End of the Tunnel, Experience your emotions in order to recover from post-traumatic stress disorder
    God fortsättning och tack igen för en fin blogg.

    Gilla

    1. Hej igen, tack för tipset om boken. Den tycks finnas bara på tyska på adlibris, franskan klarar jag dessvärre inte så bra. Tyska skulle jag kanske klara, men engelska vore bättre. I alla fall är mannen en okänd storhet som jag gärna lägger på minnet

      Gilla

  5. Sorgligt att Dufours böcker inte verkar finnas pâ engelska, ännu. Tyvärr verkar det rent allmänt finnas mindre kontakter med o översättningar frân fransktalande regioner i vâra mer anglofila länder och det är verkligen synd, som nu betr. Quebec/Kanada. Kanske ska man skriva till Dufours förlag och frâga varför…
    Annars har jag ocksâ läst om psykologer/psykoanalytiker m.fl. i Frankrike, som utöver hjälp och stöd till offer för manipulerande sekter ocksâ tar hand om människor som râkat ut för psykoterapeutisk miss-förstâelse, miss-behandling eller rent av misshandel, men hittills har jag inte hittat nâgra referenser eller länkar till dem pâ engelska. Och kanske kan jag nämna att min första kontakt med liknande frâgor egentligen började med grupparbete i migrationskretsar, viss kontakt med etnopsykologer och deras sätt att se pâ människan 😉

    Gilla

    1. Intressant! Kanske jag borde jobba på min franska jag läste ju bevars franska i skolan och ett år på universitetet, men det är länge sedan. Det verkar som om vi går miste om en hel kuklturkrets.

      Gilla

  6. Jo, nog finns det mycket intressant utanför ens egna sprâk- och kulturkretsar; tyvärr man kan ju inte kunna eller känna till allt här i världen. Det gäller väl bara att inte stänga in sig i en vrâ eller nâgot skrâ – som vissa eller mânga freudianska psykologer – och försöka hâllq sinnet öppet mot nya mänskliga kontakter och upptäkter sâvitt möjligt, eller…?
    Jag har hittat en del länkar till etnopsykiatri och liknande med engelsk översättning, om det skulle vara av intresse… För mig började det som sagt med en liten utbildning för att lära mer om hur man kan befrämja hälsa bland migranter, respektera deras/vâr personliga/kulturella bakgrund och erfarenheter och sâ lyfta fram individernas egna kunskaper. dvs. allt sânt som vissa väletablerade psykoterapeuter knappast eller inte alls bryr sig om.
    Även om mânga migranters traumatiska erfarenheter inte är riktigt desamma som vâra personliga upplevelser, sâ kanske den här länken ändâ kan vara av intresse – och det finns fler…:
    https://tobienathan.wordpress.com/theorie-generale-de-la-psychotherapie/%E2%80%A2-ptsd-and-fright-disorders/
    Tobie Nathan är en av de personer som ifrâgasätter psykolog-utbildningen i Frankrike och dess brist pâ vetenskaplig ”supervision” eller kontroll, för att nu inte tala om ”alla andra ”…

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s