KAN JAG FÅ HJÄLP ELLER SKA JAG FÖRÄNDRAS?

När jag i tiderna sökte hjälp hos psykiatrin så sökte jag hjälp för att mitt liv var så tungt och svårt, tyngre och svårare än det behövde vara, tänkte jag.
Den psykiatriska litteraturen lovade guld och gröna skogar. Jag skulle få förståelse och nya insikter och hjälp att läka mina sår.
I bok efter bok läste jag att svåra trauman kan göra livet mycket svårt för den som drabbas och att det är klokt att söka hjälp från professionella.
I bok efter bok hittade jag traumalistor och traumaskattningar. Ju svårare trauma desto högre upp på listan. Mitt trauma platsade i den övre ändan av dessa listor.
Ofta kommer hjälpsökande in alldeles för sent, stod det också i böckerna, ofta lider de i ensamhet alldeles för länge.
Ja, det gjorde jag också. När jag äntligen kom var jag utmattad och snubblade in över tröskeln. Med skallrande tänder beskrev jag min situation och tillfrågad om min tidigare historia berättade jag om min familj och naturligtvis med stor smärta och vånda om mitt svåra trauma.
I denna dag kan jag inte fatta att inte en enda av mina terapeuter reagerade. Mellan åren 1976 och 2007 gick jag hos sju olika terapeuter och ingen av dem reagerade på ett svårt trauma som jag talade om den första timmen. Ingen reaktion alls, alltså. Jag fick ingen hjälp. Inte heller blev jag remitterad.
Till slut blev jag ganska tokig. Den femte terapeuten trodde nog att jag inte var riktigt klok – jag agerade ut min sorg i dramatiska gester och försökte få honom att fatta att jag borde få tala om detta trauma. Ingen reaktion. Han hoppade över det, han som alla andra. Jag kände mig som en urbota idiot som överhuvudtaget hade hoppats på något annat.
Det var då jag insåg att jag måste rädda livet på mig genom att hjälpa mig själv, jag höll definitivt på att gå under. Den sjunde terapeuten gick jag till för att hon var specialiserad på att hålla folk på jobbet. Jag behövde stöd medan jag räddade livet på mig genom att själv bearbeta traumat – som vid det laget hade antagit groteska proportioner.
Dessutom hade jag vid det laget två trauman. Det andra var den så kallade vården.
Jämsides med terapierna och självhjälpen studerade jag också psykiatri sedan många år. Studier som intensifierades allteftersom den uteblivna hjälpen gjorde mig mer och mer förtvivlad.
Till min häpnad hade böckerna slutat tala om förståelse och hjälp. I stället talade man ivrigt om hur patienten måste förändras.
I svåra traumafall betyder det i klartext att det är något fel på den som behöver hjälp med ett trauma. Dessutom är det något allvarligt fel på den familj som drabbas av traumatiska händelser. Det tänkesättet är särskilt förödande eftersom en följd av trauma är att familjen börjar anklaga sig själv, vanligtvis helt orealistiskt. Om terapeuten då öser på med insinuationer om familjens otillräcklighet och bristande resurser blir situationen lätt övermäktig.
Det är patienten som tror att traumat har betydelse, det har det egentligen inte, enligt de moderna sätten att se på saken. ”Vi har alla våra motgångar. Allt beror på hur vi hanterar dem!” är sloganen.
Tänk att jag inte kände en enda människa som hade varit med om min sorts ”motgång”. Några kände jag i vuxen ålder som hade varit med om liknande saker. Var var alla de där motgångarna som vi ”alla” hade.
Nå, det är ointressant numera, eftersom jag lyckades hjälpa mig själv med de mycket tuffa metoder som Stettbacher och Jenson lär ut (faktiskt nästan identiska med den metod Kristian S Nibe lär ut i sin bok Reconnect to your Core, 2015). Dessa metoder är inte direkt anpassade för traumafall, men för mig fungerade de perfekt ändå. Antagligen för att strävan är att nå den innersta kärnan, oavsett vad den består av.

Men jag vore mycket intresserad av att förstå hur psykiatrin resonerar i fråga om svåra trauman. Är det meningen att uppfostra drabbade att glömma traumat? Eller kan man hoppas på hjälp? För det var absolut hjälp jag behövde, varsam och insiktsfull hjälp. I stället för de självupptagna bufflarnas hurtiga felfinnarstrategier: ”Jaha, goddag på dig, och vad är det för fel på dig?”-typ.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s