Om förväntningar och realiteter

Vad var det egentligen som hände?
På sjuttiotalet när jag började gå i terapi förekom det massor av reklamartiklar om psykoterapi. Man förstod naturligtvis inte att det handlade om reklam, för det var seriösa artiklar i seriösa medier. Terapeuter intervjuades, de fick redogöra för sina terapeutiska principer, målsättningar och resultat. Allting hållet i en positiv och oproblematisk anda. Terapeuterna försäkrade att de kunde hjälpa och att det var viktigt att man sökte hjälp. Ibland intervjuades lyckliga patienter som berättade hur de hade fått hjälp. Väldigt snart började det dyka upp artiklar om trauma. Det hette inte posttraumatisk stress då ännu, det kom senare, men läsarna upplystes om vilka sorters motgångar som kunde leda till psykiska problem. Det började förekomma listor över traumatiska händelser, som kunde påverka ens framtid.
Krig, våldsamma olyckor, naturkatastrofer, våld i hemmet, våldsamt och oväntat dödsfall i hemmet, misshandel, tortyr…
Ingenstans stod det att terapeuterna inte hade en aning om hur de skulle handskas med patienter som hade varit med om sådana händelser.
Ingenstans stod det att det som en patient kunde vänta sig var en tigande terapeut som inte sa eller gjorde någonting vad patienten än berättade. Eller i bästa fall ställde frågor som tydligt visade på en total okunnighet om vad saken gällde.
Ingenstans stod det att trauma hörde till de syndrom som terapeuterna grälade om. En del sa att man skulle undvika att tala om traumat med patienten, det var bäst att inte rota i det svåra och sålunda upprepa traumat, andra sa att man skulle tala om traumat, men HUR man skulle tala om det varierade kraftigt: en del gick in för att uppmana patienten att inse att traumat hörde till det förflutna, och att nuet är nuet och att man kunde börja på nytt varje ny dag, en del tyckte att man skulle påpeka för patienten att hen tiggde om medlidande. Många andra varianter fanns också, alla baserade på en total okunskap och på den ”jag-vet-bättre-än-du”-tradition som psykiatrin vilade på ända sedan Freud. Eller som finska psykiatrer skrev ännu på 90-talet: ”Alla blir inte sjuka av att vara med om ett krig.” Underförstått: Det är något fel på dem som blir sjuka och de ska upplysas om att det är något fel på dem. Garanterat hade inga undersökningar gjorts. Man bara ansåg och hittade på, fabulerade, drog ur ärmen, påstod. Alltsedan Freud har man gjort så inom psykiatrin. Och folk har gått på det, precis som de går på religioner i allmänhet.
Jag, som bevisligen hade varit med om ett svårt trauma, som jag aldrig hade fått tala med en enda människa om, trodde, när jag började i terapi, att jag äntligen skulle få tala med en kunnig människa. Det var vad jag behövde som första hjälp: att äntligen få tala med en enda människa och eftersom min tilltro till terapeuternas yrkeskunskap var stor så skulle jag äntligen få hjälp.
Det fanns bara en hake: Jag kunde inte tala. Jag hade tigit i 18 år och kunde bara viska fram vad som hade hänt, sedan föll jag i vanmakt och tystnad och behövde ovillkorligen någon som a) förstod vad händelsen potentiellt betydde i en 11-årings liv och någon som b)genom initierade frågor kunde hjälpa mig att långsamt långsamt klara av att tala, någon som kunde lyssna fast jag stammade och grät, någon som orkade stå fast vid att traumat är av den kalibern att det måste utredas grundligt (det som jag sedan måste göra på egen hand eftersom jag inte lyckades hitta någon terapeut som ville eller kunde hjälpa mig).
Men det tog mig många onödiga och bortkastade år innan jag begrep att de verkligen inte visste någonting om trauma. Jag kunde inte för mitt liv föreställa mig att deras yrkeskunskap var så begränsad.
Det var som att gå med ett brutet ben till en somatisk läkare och denne skulle säga: ”Jaha, du har brutit benet?” – ”Jaa” – ”Ja, jag förstår att det är pinsamt” – ”Jo” – ”Stig upp nu och gå så ska vi se… aha, du kan inte gå… ja, nu gäller det bara att leva med det, det är klart att det är förödmjukande att erkänna, men nu är det så här att du inte kan gå, det får du anpassa dig till”. Jag talar nu om en attityd, och inte om något som sades ut.
Sen står det i alla möjliga skrifter att psykoterapi är ofarligt. Det är det verkligen inte. Jag blev fruktansvärt sjuk av att inte få någon hjälp. Det gick så långt att jag försökte tvinga min sjätte eller sjunde psykiater att behandla mitt trauma. Han slog ifrån sig: ”Hördu sånt där ska inte behöva behandlas, var och varannan har ju såna där händelser i sin bakgrund.” Då var jag på väg under tåget i förtvivlan, tills jag begrep att många många hade gjort den resan före mig. Jag måste leva och vittna om den bottenlösa okunskapen hos psykiatrins representanter.
Men det har inte varit lätt, för den vanligaste responsen är att mina terapeuter måste ha varit alldeles ovanligt dåliga. Nej, det var de inte. Flera blev rekommenderade mig. Av människor som borde veta. Samtliga hade en adekvat utbildning och ansågs inte vara dåliga.
En annan vanlig respons är att jag är en ovanligt otrevlig patient. Där är jag jävig. Jag förstår inte varför mina terapeuter skulle ha tyckt särskilt illa om mig, jag har en god uppfostran och en god utbildning och jag uppfattas i allmänhet inte som rysligt otrevlig. Ibland ÄR jag otrevlig, men det var jag inte hos mina terapeuter. Jag var i nöd och försökte så gott jag kunde förmedla min nöd.
Jag har svårt att vinna gehör för min åsikt att om terapeuterna var okunniga och om de tyckte förfärligt illa om mig så borde de ha vinnlagt sig om att remittera mig till någon terapeut som vet något om mina problem och som kan tänkas uthärda mig bättre. Ingen av mina terapeuter remitterade mig någonsin någonstans.
Det fanns alltså en gapande ravin mellan det jag behövde och det jag fick. Det är verkligen inte ofarligt och jag har beslutat att leva och vittna. Mot alla odds. För jag är övertygad om att jag omöjligt kan vara den enda personen i universum som har varit med om detta.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s