Om att söka lidandet

Ett av de allra säkraste sätten för mig att få mig själv på riktigt dåligt humör är att sätta mig och läsa psykoanalytisk litteratur.

Den högdragna tonen, de elaka tolkningarna, de långsökta pseudointellektuella associationerna, översitteriet och människosynen. Allt inom mig reser sig i protest och jag får ont i magen och nackspärr och huvudvärk.

– Haha, ropar nu psykoanalytikerna, det där är ett säkert tecken på att du gör motstånd mot vår vishet.

Huvudvärken och magontet ökar lavinartat.

Här är några exempel på psykoanalytikernas vishet:

”Så kommer till slut den allra svåraste situationen för terapeuten och det är när patienten från en avstängd del av sig själv för över erotiska affekter till terapeuten, samtidigt som hon på ett annat plan relaterar på ett vanligt och förväntat sätt.”

Vad sägs här? Jo i klartext sägs det att terapeuten upplever patienten erotiskt fast patienten talar om helt andra saker.

Men vad säger terapeuten att här sker? Jo terapeuten påstår att patienten ÖVERFÖR erotiska känslor till terapeuten från EN AVSTÄNGD del av sig själv.

Här handlar det om en infantil och primitiv människosyn. Terapeuten tar inte ansvar för sina egna känslor utan påstår att de härstammar från patienten.

Får lust att citera Veikko Tähkä som understryker att terapeutens känslor alltid är terapeutens känslor, ingen annans. (Veikko Tähkä, denna gigant inom finsk psykiatri och enkannerligen psykoanalys, begick nog en hel del dumheter själv, dumheter som han fick be om ursäkt för, och vissa som han säkert aldrig fattade. Trots detta är han en stor man i min vokabulär, för han har vissa grundläggande saker klara för sig. Så i den mån jag citerar honom med beundran så beror det på att han är den enda jag känner till som underströk att analytikern ska höra på patienten och att analytikern inte har rätt att såra – inte ens med de bästa avsikter. Och om han ändå sårar så måste han be om ursäkt, genast och utan krusiduller.)

Men åter till det aktuella citatet. Vad säger då denna psykoanalytiker själv? Hur ska terapeuten i detta läge agera?

”Jag tror att han får anlägga ett annat betraktelsesätt, nämligen att han är utsatt för ett makt- och dominansinflytande från patientens sida och att de erotiska utspelen är integrerade i denna dominanssträvan, hur avspaltade de än är, fenomenologiskst sett.” (Svenska psykoanalytikerförenings skriftserie nr 2 sid 22).

Paus för eftertanke. Jag vill gärna att mina läsare nu ska lämna anlytikern därhän, och koncentrera sig på patienten, det är trots allt patienten som är där för att få hjälp, hur ivrigt analytikern än försöker vända blickarna till sig själv.

Analytikern fortsätter: ”Jag tror vi får riskera att terapin avslutas utan att patienten uppnått den frihet hon eftersträvat. Det föreligger två avskilda världar utan inbördes kontakt med varandra och terapeuten förmår inte etablera kommunikationskanaler emellan dem. Dessutom får inte terapeutens tolkningar av maktförhållandena något gensvar.” (s 23)

Vidare. Ett annat fall:

”Under flera år låg denna kvinna alldeles tyst. I tystnaden fanns en ömsesidig illusion om en omedelbar ordlös förståelse. Detta var en tystnad och stillhet som representerade ett nödvändigt skydd så att hennes symbiotiska längtan på någon nivå blev bemött och hon kunde få syn på sin bristande tillit och bygga en tillit till analysen. Hon fick också kontakt med sin infantila omnipotens, och att störa illusionen om vår förening förknippades med en outhärdlig separationsångest.” (s 42)

Tja, i dessa nedskärningstider undrar man ju lite, kanske. Ska vi verkligen betala för att en anlytiker ska sitta och fantisera och skriva ut blodiga räkningar?

Vidare. Ett tredje fall, denna gång ett barn:

”Abstinens- och neutralitetsregeln sätts i barnterapin ofta på prov. Barn är pockande och intensiva i sina frågor. ”Har du barn?” ”Var bor du?” ”Varför kan du inte svara?” Ofta en rad av frågor som är förrädiska. Det är också oerhört svårt att inte falla för frestelsen att med gratifikationer försöka underlätta den ångestfyllda processen.” s 61.

Här påstår analytikern att barnet försöker snärja terapeuten och skaffa sig gratifikationer.

Jag får lust att citera Veikko Tähkä igen. Han säger att den terapeutiska neutraliteten ofta har lett till att renläriga anlytiker uppträder som stenstoder som inte ens tillåter sig vanlig artighet i rädsla för att störa den sterila miljön i mottagningsrummet (citerat ur minnet).

En vuxen patient har svårt att uthärda dessa stenstoder, som inte kan svara på en enkel fråga. Hur ska det då vara för ett barn?

Om någon nu kommer att tänka på vanliga tortyrmetoder tycker jag inte att det är långsökt. Det finns miljoner försvar för varför terapeuten ska tiga, samtliga handlar om att patientens problem då bättre kommer till synes. Det verkar inte som om någon hade tänkt på att om man ställs inför en tigande och ovänlig person då man söker hjälp för helt konkreta och mycket smärtsamma problem – ja, då blir man lätt både förvirrad och olycklig och får problem. Och så är dörren öppen för terapeuten: Patienten reagerar perverst.

Och vidare. Ännu ett fall:

En otroligt fientlig beskrivning av en kvinnlig patient och hennes många försummelser – bland annat kommer hon ständigt för sent och mumlar en ursäkt med bortvänt huvud – kulminerar i följande konstaterande: ”Analysanden upprätthöll på detta sätt sin egen ram, som hotades av den yttre ramens instabilitiet. Den egna ramen innehöll naturligtvis (min kurs.) en fantasi om omnipotent kontroll över objektet, i det här fallet mig, och därmed objektets icke-existens som subjekt, men även en övertygelse om att hennes eget liv, som fram till en viss punkt hade varit storartat, i analysen skulle återupprättas till sin storhet. Allt talade emot denna övertygelse, utom patientens fantasier.” (s 69)

Analytikern VET. Dessutom är patienten otrevlig. En patient grips av djup medkänsla. Jag skulle bli otroligt otrevlig om jag blev tvungen att gå hos denna analytiker.

Och vidare. Denna gång handlar det om analytikern:

”När mannen kom in i rummet satt hon /analytikern/ vänd mot honom, tittade honom i ögonen och följde honom med blicken fram till att han låg på divanen. Efter tre års analys (min kurs) inträffade det att analytikern, när analysanden inträdde i rummet, blev distraherad av en privat tanke och bröt mot den sedvanliga ramen genom att inte möta analysandens blick. Analytikern (min kurs) greps av en fruktansvärd ångest och blev övertygad om att nu var hela analysen förstörd och patienten skulle ta livet av sig. Detta var naturligtvis en abrupt introduktion av ”det tredje” i analysen. Analysanden uteblev ett par sessioner och analytikern gick till en kollega för att diskutera sin egen reaktion och oro. Analysanden återvände med ett intensivt hat mot analytikern. En tidigare dold sida av analysanden framträdde som nu kunde analyseras.” (s 69)

Det är inte utan att man förstår analysanden hat. Om ingenting annat hade inträffat än att hon hade tittat på honom när han kom in så var det inte alls för tidigt att bli rasande efter tre år.

Man börjar dessutom undra vem av dem som hade en skruv lös, den hysteriska analytikern, som tror att analysen står och faller med en blick, eller patienten, som ju bara så gott det går försöker anpassa sig efter ett helt vettlöst system.

Jag kan av personlig erfarenhet intyga att patienten har mycket svårt att fatta vad som är idén med terapeutens konstiga uppträdande. Det är inte ägnat att vara till hjälp, men då terapeuten verkar helt självbelåten så tror patienten lätt att det är hen själv som tänker fel på något sätt. Innan patienten fattar att ta sin mats ur skolan har mycket pengar runnit till ingen nytta.

Den som är intresserad kan fortsätta studera Svenska psykoanalytikerföreningens skriftserie 1998 – 2012.

Min slutsats är att psykiatrin – både den medicinska och den psykoterapeutiska – trampar i barnskorna och med det snaraste borde få ett vettigt och kurativt system att arbeta efter.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s