Om spädbarnets omnipotens och sadism

 

Ibland har man mycket nytta av ett stort privat bibliotek, trots att det är mödosamt att upprätthålla och framförallt städa.

Med anledning av mitt senaste blogginlägg började jag fundera på spädbarnets mångomtalade omnipotens och drog mig till minnes att jag äger en volym av Melanie Klein: Kärlek, skuld och gottgörelse (Natur och Kultur 2000). Jag har köpt den 2001 och tydligen lusläst den, den är full av understrykningar och utropstecken och frågetecken.

Tydligen har jag varit synnerligen imponerad av den svepande säkerhet som utmärker Kleins framställning.

Här får vi lära oss allt om spädbarnets psykiska verklighet. Spädbarnet är inte bara omnipotent, det är också sadistiskt. Ja, sadistiskt är rätta ordet. Det vill nämligen äta upp sin mor, eller åtminstone förstöra henne och riva bröstet av henne på grund av sin infantila avund. För dessa gräsliga sadistiska impulser grips spädbarnet av ånger och förtvivlan och gör allt för att reparera de skador det tror sig ha åstadkommit.

Visst måste man bli imponerad av så grundliga insikter i spädbarnets känsloliv.

Osökt kommer man att tänka på de stora kyrkofäderna som precis visste vilka synder som befläckade det nyfödda barnet.

Det anmärkningsvärda är att man i intellektuella kretsar allmänt tycker att kyrkofäderna hade fel, man fnissar till och med lite generat på tal om arvsynden. Men Melanie Klein tar man på allvar.

Och förvisso är hon användbar. När patienten protesterar mot analytikerns ”sanna” tolkningar går det utmärkt att låta bli att höra protesterna, patienten lider av en utvecklingsstörning som gör att den sanna tolkningen väcker hennes avund och tvingar henne att angripa analytikern.

Praktiskt och bekvämt.

Hastigt och lustigt har man övertygat patienten om att hon är avundsjuk – de flesta människor är det faktiskt.

De tvärsäkra anspråken på expertis gällande spädbarnets känsloliv och de vuxna patienternas dito har effekt, precis som religionen har effekt när den tolkas av prästerskapet med självklara anspråk på kompetens.

Det passar sig inte att börja skratta när prästen med inlevelse förklarar precis vad Gud vill och inte vill.

Lika litet passar det sig att börja skratta när psykoanalytikern tvärsäkert lägger ut texten om spädbarnets känsloliv.

Det trösterika i det här sammanhanget är att alla psykoanalytiker inte alls håller med Melanie Klein. Bl a Veikko Tähkä ger henne en riktig känga i sin stora bok om psykets utveckling. Men det ledsamma är att väldigt många håller med henne och prisar henne. Företalet till den här citerade svenska utgåvan är skrivet av två av Sveriges riktigt namnkunniga psykoanalytiker. Notera utgivningsåret 2000 – inte 1890.

Jag har i olika sammanhang förespråkat att man bör grunda en bedömningsinstans för människor som söker psykoterapi eller psykiatrisk vård. En instans som skulle hjälpa patienterna att hitta den vård de behöver. Som det nu är går man till den man råkar hitta via olika kanaler, utan att veta vilken skola terapeuten tillhör. Jag själv råkade under min psykiatriska karriär ut för TVÅ kleinianer, och skulle garanterat inte ha gått till någondera om jag hade vetat att de hyllade Melanie Klein. Det fick jag veta först långt efteråt och det förklarade till fullo för mig varför jag slutade med buller och bång hos båda, efter att ha konstaterat att de varken hade kompetens eller lust att hjälpa mig.

Det handlar om ett fruktansvärt slöseri med samhällets resurser att patienten inte informeras om terapeutens inriktning. Plus att det är orätt mot patienten. Det är mycket svårt för patienten att säga ifrån och avsluta en terapeutisk relation. Patienten har haft stora förhoppningar och är inte där på skoj. Bägge kleinianerna gick jag till för att de rekommenderades mig av personer som jag hade höga tankar om. Så kan man missta sig.

Samma bedömningsinstans skulle också tjäna som klagomur och insamlare av uppföljande data gällande hur goda resultat olika terapier har.

Som det nu är vet vi väldigt lite om hur olika terapier har utfallit. Det har gjorts vissa studier, men de är behäftade med många problem och tolkas arbiträrt enligt tolkarens preferenser – känns det som. Det är klart att det sällan går att undvika pga ämnets svårighetsgrad och subjektivitet, men jag föreställer mig att jag inte kan vara den enda människan i världen som upprepade gånger har sökt hjälp hos ganska många olika skolor och inte fått någon hjälp alls. Två av mina sju terapeuter var, som jag tidigare har framhållit, hyggliga människor och gjorde på så sätt mindre skada, men ingen hjälpte mig med det jag behövde hjälp med, vilket i sig är likamed skada. Det är alltså inte ofarligt att det går till på det viset. Och de som har gått under tåget kan naturligtvis inte säga något. Men kanske kan deras anhöriga göra det? Att psykiatrin gör allt för att misstänkliggöra dessa rapporter är förmodligen en bidragande orsak till att man hör så lite av dem

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s