Om ondskan vi alla bär på

En av de allra populäraste tankarna inom psykiatrin är att vi behöver bli medvetna om den ondska vi alla bär på. Denna tanke framfördes med emfas i Yle Vegas Söndag häromsistens, under rubriken Varför blir man nazist?

Psykiatrin har byggt upp ett intrikat system för att ”avslöja” denna ondska hos alla människor.

Varifrån tanken kommer är ju inte alls svårt att gissa: Det är religionens arvsynd och förtappelse som spökar. Och Jantelagen: tro nu för all del inte att du är något.

I mina tidigare inlägg talade jag om kyrkofädernas och psykiatrins envisa fasthållande vid att det lilla späda människobarnet från början är syndigt och fullt av avund och hat.

Varför detta enorma behov av att skuldbelägga den oskyldigaste av människovarelser?

Om vi förstår att det mesta av vårt sätt att tänka är samhälleligt determinerat på så sätt att vi alla har ett behov av att rättfärdiga makten, eller åtminstone förstå den, och att detta behov bottnar i vårt behov av att skapa en älskande förälder åt oss blir bilden lite klarare.

Det lilla barnet kan inte uthärda att förstå att föräldrarna inte älskar det. Alltså bygger det upp en fantasi om att ifall det vore ett bättre barn så skulle föräldrarna nog älska det. Alltså: felet sitter hos barnet. Föräldrarna skulle vara underbara ifall barnet var ett bättre barn. Därifrån är steget inte alls långt till att tänka att vi alla är onda innerst inne.

Vem är intresserad av att odla en sådan föreställning? Jo, naturligtvis alla de som har begått onda handlingar. Ofta innehar dessa människor en maktposition. Hur många gånger har vi inte hört tyrannen skrika: ”Du ska inte tro att du är ett skvatt bättre själv!”

För min egen del är jag inte beredd att svälja betet. Jag behöver inte se mig omkring väldigt mycket för att inse att det stora flertalet människor aldrig begår en ond handling i hela sitt liv och trots detta bär de på den fruktansvärda övertygelsen om sin egen uselhet.

Det har den samhälleliga makten sett till att de har, en övertygelse om att alla är syndiga. Visst måtte nazisterna må när vi alla beskedligt går med på att vi är precis lika skyldiga och onda som de. När vi inte vågar dra en gräns mellan rätt och fel utan mjäkigt går med på att vi alla bär denna ondska inom oss.

Att vi alla potentiellt bär ondska inom oss är sant, men det är en helt annan sak. Om vi måste leva utan kärlek och omvårdnad, om vi måste uthärda svåra övergrepp i späd ålder, ja då bryter ondskan ut, kanske, inte ens då alla gånger, men ofta.

Människans strävan efter godhet och rättvisa och ett gott liv är en oerhört seg och slitstark drivkraft. Det ska mycket till innan människobarnet begår grova brott.

Varför upprepas inte denna doktrin dagligen? Varför får vi hela tiden höra hur onda och elaka vi är? Vem förtjänar på att den människosynen inpräntas och upprepas om och om igen?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s