Om trauma

Äntligen börjar det dyka upp korrekta  beskrivningar av trauma. Som vidstående artikel, som tyvärr är på finska, vilket begränsar mina helsvenska läsares möjligheter att ta till sig informationen.

Men jag gör ett litet sammandrag här nedan.

Men först en liten reflektion gällande min egen situation.

Efter många års grubbel har jag kommit underfund med att mina terapeutiska relationer baserade sig på ett gigantiskt missförstånd.

Mina terapeuter hade inga relevanta kunskaper om trauma, men det förstod varken de själva eller jag.

Jag blev mycket bestört när jag inte fick någon hjälp och om möjligt olyckligare än jag hade varit tidigare och de blev irriterade och förvånade och kritiska när jag inte nöjde mig med att få sitta där och tala med en vägg.

Och som det är i alla vårdsituationer: patienten betalar på alla plan. Det blev riktigt farligt till slut när jag i förtvivlan började kräva kunskaper av dem som de inte hade. Då kände de sig angripna och då var det världens enklaste sak att krossa mig. Säkert gjorde de det inte med avsikt, säkert läste de med förtjusning Freuds åsikter om hur patienterna gör motstånd, smiter och ljuger, säkert nonchalerade de mig i förtvivlan över att jag inte uppskattade deras ansträngningar, säkert trodde de på riktigt att trauma inte krävde några särskilda kunskaper.

Kontentan av mina terapeutiska erfarenheter blev att jag blev grundligt bestraffad för att jag som elvaåring råkat ut för ett allvarligt trauma. Och det var säkert inte deras avsikt. Men även oavsiktlig misshandel skadar.

Först på 2000-talet började det komma relevant information om trauma.

Och i HELMI:s föreningstidskrift nr 4/2016 hittar jag en beskrivning på trauma som precis motsvarar mina erfarenheter:

  • att personligheten splittras i två delar, den ”normala” delen som fortsätter att leka, skratta, läsa läxor, umgås, sova och äta, och den ”dolda” delen som bär minnet av traumat, och som hela tiden är överansträngd och hotar att explodera i orimliga raseriutbrott eller gråtattacker och märkliga reaktioner utan synlig anledning. Vilket naturligtvis leder till höjda ögonbryn, förvånade frågor och arg kritik från omgivningen, ibland till mobbning och andra avvisanden.
  • att traumat är förenat med en skam som är svår att uthärda. Skammen kommer sig av att man har upplevt något som har överskridit ens toleransgräns och försatt en i ett tillstånd av total hjälplöshet.
  • att man inte kan annat än trots allt förlita sig på människor som sviker och överger en i ens yttersta nöd.
  • att man får en diagnos inom vården – en diagnos som baserar sig på symptombilden, inte på orsaken till symptomen.
  • att vården av traumapatienter kräver kunskap.

Rekommenderas varmt till alla dem som förstår finska. Här kommer länken till artikeln.

http://mielenterveyshelmi.fi/helmi-lehti/artikkeli/lapsuuden-traumoilla-kauaskantoiset-seuraamukset/

11 reaktioner på ”Om trauma

  1. Stort tack igen för all generositet med information och kommentarer av egna upplevelser i s.k. psykoterapi. Eftersom det är svârt eller rent av omöjligt att bli hörd o helt förstâdd i de flesta sammanhang vad gäller liknande erfarenheter, känns det verkligen fint att âtminstone veta att man inte är ensam om att ha behövt ta sig igenom liknande förhâllanden utan att kunna förstâ ett skvatt av vad som hände och sâ här och nu kunna fâ ta del av dina erfarenheter och ”mitt-i-prick”-beskrivningar av sâdan behandling.
    Här uppskattar jag speciellt paragrafen ”Det blev riktigt farligt till slut när jag i förtvivlan började kräva kunskaper av dem som de inte hade. Då kände de sig angripna och då var det världens enklaste sak att krossa mig”.
    Och till slut skäms man efter att ha gjort flera egna kommentarer här i bloggen, sâ TACK ocksâ för blogginlägget om skam. Det s.k. normala är ju att en Svensk Tiger…. och dâ inte bara svenskar…

    Gilla

    1. Tack själv för dina kommentarer. Det betyder massor för mig att du så uppenbart har förstått och gillat vad jag skriver. Så var bloggen tänkt: att vara en bekräftelse till alla dem som har varit i samma sits som jag: ensamheten och skammen är så svår att man till slut går med på att vara den som har en skruv lös, då sanningen är den att man råkat ut för klåpare. Skriv gärna! Jag har funderat på att ge ut bloggen i bokform, så du får gärna lista dina favoriter!

      Gilla

  2. Tack för rart svar. Kanske skulle jag nâgon gâng kunna lista en del favoriter, men de flesta jag läst hör liksom ihop och ger en helhetsbild av de problem man kan stöta pâ, hur man kan bli helt krossad, fâ panikângest och de reaktioner som sedan ofta följer pâ detta. Själv fick jag god första hjälp av en läkare specialist pâ akupunktur, kinesisk syn pâ hälsa och relationerna mellan känslor, energi o allmänt välbefinnande, som gav mig tillbaka kraft och mod att fortsätta pâ egen hand som förut med olika och ofta amerikanska självhjälpsmetoder.
    Tyvärr tycker jag det är svârt att hitta tillbaka till en del inlägg man konsulterat pâ bloggen. Finns det inte möjlighet att lägga till en kolumn pâ högersidan och där lista alla dina inlägg efter datum, som pâ en del andra wordpress-bloggar?
    Jovisst ska du försöka ge ut bloggen i nâgon slags bokform.
    Själv köper jag inget pâ nätet och fâr vänta tills vi +65-are ska kunna ta oss ut till nân bokhandel utan risk och där ev. beställa ”Den omöjliga patienten” frân 2019 som väl ocksâ ger en helhetsbild av det du gâtt igenom och lärt dig.
    God fortsättning!

    Gilla

    1. Oj, jag är en sån amatör när det kommer till bloggar och deras system så jag vet inte. Detta är en gratisversion, så jag kan inte ändra något – vad jag vet. Ja, min bok finns ju förstås på adlibris, som har de billigaste priserna. På Akademen i Hfrs tog dom rått tio euro mer än mitt riktpris. Men dom lär inte ha den mera, dom tog så få ex. Och från dem lönar det sig verkligen inte att beställa. Suomalainen tog 30 % av det pris jag hade satt, men som sagt adlibris bjuder ju alltid under. Dom tar inget för frakten i Finland, men till andra länder kan det ju nog hända att dom tar något. Men om du inte köper på nätet hjälper det ju inte dig. Jag kunde skicka den i posten, men posten tar så blodiga priser så det är inte tillrådligt. Jag skickade den till min stackars brevvän i Sverige och han fick punga ut med 9 euro extra. Jag tyckte riktigt synd om honom, för strax därefter kom adlibris med sitt facila pris… Nå. sånt är det. Tack i alla fall för dina vänliga kommentarer. Jsg har blivit vederbörligen utskälld av diverse terapeuter och psykiatrer (för boken som jag i min naivitet skickade till dem för fackgranskning, Jisses så de skällde, de tog absolut inga hänsyn till att jag var fd självmordsfall) Men jag fick också stöd av några – så det är mycket olika bland terapeuterna. En del fattar och andra fattar absolut inte.

      Gilla

  3. Jo, en gratisversion erbjuder nog inte samma möjligheter till bloggrullar, resuméer o.dyl. som de man betalar för.
    Det är ju ocksâ sâ att de som publicerar böcker, distributionskedjor och andra mellanhänder vill ha bra kommersiell täckning för sin utgivning o försäljning medan författare ofta fâr acceptera mindre. Tyvärr har post-service blivit enormt dyr ocksâ de senaste âren.
    I övrigt inser man ju att ”skäll”, stark kritik och verbala angrepp frân personer o skrân som känner sig utmanade av andra kunskaper, levnadssätt och âsikter än deras egna inte är ovanligt; det visar sig ju ibland vara en del av s.k. psykoterapeutisk behandling…
    God fortsättning, trots allt.

    Gilla

    1. Det är lite irriterande att inte kunna sin dator tillräckligt bra. Nu fick jag av nån anledning igen börja från början med allt. Jag borde väl gå på kurs antar jag.
      Jo, jag måste nog medge att terapeutskråets dåliga förmåga att tåla kritik är helt chockerande. Man tycker ju att de borde ha lite yrkesstolthet. Bete sig som vuxna människor, liksom. Jag känner ingen annan yrkeskategori som tål kritik så dåligt. Nå, nu när man vet det så är det ju lättare. Jag frekventerar en svensk sajt som heter Psykoterapi och där har jag läst lusen av dem. Det blev alldeles dödstyst efter mina senaste inlägg, jag vet inte om de har blockerat mig, men det verkar inte så. I stället kom de med ett stort och fint inlägg om Arthur Janov, tänkte väl att det skulle falla mig bättre på läppen, fast det kanske inte hade nånting med mig att göra. Oj, det är väldigt skönt att inte behöva dem längre. Arthur Janov i all ära och likaså Bessel van der Kolk, men de är gamla gubbar med eget trauma i bagaget, det är ännu lång väg till Tipperary. Man får liksom finna sig i att ta sig fram för egen maskin. Den hjälp som jag behövde fanns helt enkelt inte att få… Lite platt fall efter fyrtio års hård kamp! Man får ju vara glad att man har livet i behåll.

      Gilla

  4. Synd att du inte alltid kan göra det du tänkt pâ din dator.. Det kan inte jag alltid heller, för det finns väl nâgon funktion – eller virus – som griper in ibland och bara annullerar allt man skriver.
    Vad gäller wordpress vet jag inget och jag hoppas du har nâgon i bekantskapskretsen som skulle ge dig hjälp, eller varför inte kontakta wordpress direkt…
    Lycka till i fortsättningen med kontakter runt psykoterapi ocksâ; själv har jag inte hittat den svenska sajten du talar om men det gör inget, Fick lära mig tidigt att ta mig fram för egen maskin, som du säger, och vid behov, ibland, med en del stöd utifrân eller via livet som sâdant, och det är OK f.n.
    Allt gott & Stay Safe !

    Gilla

  5. Tack för referensen, men jag är ingen face-book-adept, sâ det fâr vara.
    God fortsättning!

    Gilla

    1. Jag tror inte att man behöver vara medlem på Facebook för att få använda deras länkar. Men jag vet inte, säkert. Jag har en vän som inte är min vän på Facebook, men han läser ändå allt jag skriver för jag har det inställt på ”offentligt”… jo., men han är nog inskriven på Facebook, när jag tänker efter. Nå hur som – det är inte omistligt. Jag glömmer ofta att min blogg inte är kopplad till Facebook. Den är helt fri i cyberspace.

      Gilla

  6. Jooo, sân tycks tillvaron vara nuförtiden; mânga är de som tar för givet att man är/ska ha en Smartphone/IPhone och vara med i alla möjliga sociala nätverk, som F-b, Instagram, Twitter, Whatsup etc. m.m. Själv ramlade jag väl av den kärran för länge sedan, om jag nânsin alls satt en fot pâ den, och internet-bloggar o annan info räcker väl för mig. Sâ TACK för all din blogg-info.
    Efter P.O. Enquists bortgâng nyligen, ska jag nu läsa om hans s.k. utvecklingsroman ”Ett annat liv”
    God fortsättning!

    Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s