Terapi är bra. Får du ingen hjälp är det fel på dig.

Få terapeuter vill idag tacka Sigmund Freud. Det beror oftast på att de inte har läst särskilt mycket av honom. Därför ser de inte de otaliga spår han har lämnat inom psykiatrin. Framförallt ser de inte det massiva försvarssystem han byggde upp för att skydda terapeuterna mot kritik från patienternas sida. Omedvetna om källan använder de själva dagligen detta försvarssystem.

I stora drag går det ut på bl a följande:

Om patienten protesterar mot terapeutens tolkningar så beror det på att terapeuten har träffat rätt och att patienten inte tål ”sanningen”.

Ju starkare protester desto säkrare blir terapeuten på att patienten ”döljer någonting” Patienten döljer nämligen alltid någonting. Man ska aldrig tro på vad patienten säger utan leta efter de bakomliggande motiven och impulserna. Man ska ”genomskåda” patienten.

Om patienten envist sätter sig på tvären kan det också bero på att patienten är avundsjuk på terapeuten för att terapeuten äger mera kunskap än patienten.

Om patienten är missnöjd med terapin så beror det på att patienten vägrar att inse sin egen andel i sin olycka och därför gör allt för att skylla på terapeuten.

Men om patienten däremot avgudar sin terapeut och berömmer hen i alla tonarter är det viktigt att påpeka det barnsliga i sådana idealiserande känslor.

Alltså: Patienten kan aldrig göra någonting rätt.

Det är häpnadsväckande att det är så få som har märkt hur destruktivt och patogent detta tänkesätt är, ett tänkesätt som i hundra år har systematiserats av psykiatrin och skapat ett okänt antal hopplösa fall.

Jag som i tiotals år har försökt kritisera den ”vård” jag fick har ständigt blivit bemött med överseende småleenden: ”Jojo, vi vet ju precis att patienterna smiter och ljuger och försöker göra sig bättre än de är och framförallt gör de motstånd mot terapeutens ansträngningar att göra dem friska. Så var nu tyst du och försök inse att du har dig själv att skylla.”

När jag har försökt hävda att terapeuterna behöver KUNSKAP (ofta har jag skrikit ordet med stora bokstäver i min förtvivlan) för att ta hand om svåra psykiska sår så har jag blivit bemött med överlägsna fnysningar. Ofta drar man fram en mycket berömd undersökning som visar att det inte har någon betydelse vilken teoretisk skola terapeuten tillhör, det som är viktigt är att relationen mellan patient och terapeut fungerar. Personkemi! Det är vad som behövs.

Jag är tagen av att så få har ifrågsatt detta. Vad är det för en vetenskap som baserar sig på personkemi?

En psykoanalytiker förklarade varför man måste lägga ut tiotusentals euro på psykoanalys: ”Det som erbjuds är en personlig realtion till terapeuten, den går inte att bygga upp på kort tid.” Jag kände mig som ett svin när jag svarade. ”Jag behöver inte en personlig relation, jag behöver hjälp med ett specifikt psykiatriskt problem. Jag behöver en expert som VET något, inte en personlig relation. Sådana har jag utanför terapin.” ”Jo, men det finns nog många som inte har några personliga relationer.” ”Knappast.” Käbblet ledde naturligtvis ingenstans.

En bekant psykiater var mycket upprörd över att bägge hans incestfall begick självmord.

”De klarade inte av att svara på mina frågor,” sa han, ”och jag måste ju få fråga.” Den gången bråkade jag inte om kunskap, det var uppenbart att han inte hade ens den mest rudimentära.

Idag kritiserar man med all rätt den medicinska psykiatrin. Allt ska skötas kemiskt.

Men man frågar inte hur det kommer sig att den medicinska psykiatrin har lyckats vinna över psykoterapin. Jag minns mycket väl de där optimistiska åren på 60- och 70- och 80-talet då det satsades friskt på psykoterapi, ja, till och med på den otroligt dyra psykoanalysen. Mediciner skulle man absolut inte äta, man skulle förlita sig på pratkuren.

Och så plötsligt vände vinden. Plötsligt fanns det så bra mediciner så man kunde använda dem i stället för dyr samtalsterapi.

Ett ramaskri hördes från psykoterapilägret. Och för varje år växte sig kritiken mot medicinerna allt starkare. Den ena larmrapporten efter den andra publicerades. ”Vi VET ju att psykoterapi är mycket bättre och har varaktiga resultat!” ropade den ena experten efter den andra. Lögnaktigt, tyvärr.

Från min horisont sett var denna utveckling synnerligen naturlig med tanke på att psykoterapin inte hade just nånting att komma med. Psykoanalysen lämpade sig endast för neuroser eller de fall som brukar kallas ”the well-to-do-worried”, och också i sådana fall krävde den enorma resurser och flera års analys med osäker utgång. Andra psykoterapeutiska skolor uppvisade lika klena resultat och de svåra fallen hamnade i alla fall på sjukhus och medicinerades.

Jag har tagit som min uppgift att varna för ideliseringen av psykoterapin. Självklart finns det bra terapeuter som faktiskt hjälper sina patienter, men jag har personligen aldrig träffat någon sådan. De bästa som jag träffade lyckades hålla mig vid liv. Vackert så, jag är otroligt tacksam. Men någon hjälp med det jag behövde hjälp med fick jag inte. Vilket inte är ofarligt. Psyket känner inget status quo. Om det inte går framåt så går det bakåt. Och går det väldigt mycket bakåt blir det farligt. Risken för självmord blev i mitt fall till slut så överhängande att jag måste söka hjälp i litteraturen och i självhjälpsmetoder. Jag hittade Stettbacher/Jenson och lyckades hela de helt onödiga iatrogena sår jag hade.

Vi måste börja prata om dessa frågor. Vi måste säga som det är: att psykiatrin har en väldigt lång väg att gå för att uppnå acceptabla resultat. Och det som behövs är kunskap.

I det senaste numret av Allers (nr 9 2017) läser vi ett reportage om den unga mannen som blev utsatt för sexuella övergrepp från när han var åtta år gammal. En familjebekant utnyttjade pojkens utsatta situation och lyckades göra det i godan ro ett tag, för föräldrarna var upptagna med att skiljas. När mamman äntligen hade kraft att ta itu med saken hade mycken skada hunnit komma till stånd. Förövaren fick fängelse omgående och pojken fick börja gå i terapi på BUP, Barn och ungdomspsykiatrin.

”Vården” pågick ett halvår och mamman åsåg hur hennes pojke bara blev sämre och trasigare. Denna modiga mamma kämpade för att hitta annan vård och hittade Rädda Barnens Pojkmottagning i Stockholm. Där hade man den kunskap som behövdes för att ta hand om sexuellt utnyttjade barn. Den kunskapen hade man inte på BUP. I början av 2000-talet. Man hade inte ens så mycket kunskap att man kunde ha remitterat pojken.

Så fruktansvärt svag är situationen i vårt rika grannland Sverige. Kanske borde vi öppna ögonen och se att ett sådant läge inte kan vara utan konsekvenser. Och äntligen börja höra på patienterna. Man ska inte bli sjuk av att gå i terapi. Man ska inte begå självmord om man får hjälp. Man ska inte bli kroniker av att söka hjälp. Något måste vara fel. Att skylla på patienten duger inte längre.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s