Den mänskliga faktorn – Inhimillinen tekijä 6.5.2017

Jag vill här passa på att ge en eloge till de modiga och skärpta journalister, som i åratal har gjort programmet Inhimillinen tekijä (Den mänskliga faktorn) på Finlands TV1.

Programmet ska nu läggas ner, vilket med mediamått mätt är helt begripligt: ett gammalt koncept måste med jämna mellanrum förnyas. Säkert kommer programmet att ersättas av någonting liknande.

Programmet har genom åren varit ett slags social barometer eller ett socialt diskussionsforum där vi träffat människor i många olika skeden av livet. Man har behandlat allt från barnlöshet till konkurs och mobbning. Ofta har teamet gripit sig an psykiatriska frågor.

De nu aktuella sändningen handlade om misshandlande mödrar och det livslånga trauma som det för med sig att ha blivit misshandlad av just mamma. Det är säkert inte mindre traumatiskt om det är pappa som är förövaren, men mammors våldsamma beteende brukar förtigas.

Två barnmisshandelsoffer berättade om sitt barndomsöde. Bägge vuxna. Kvinnan hade fått hjälp av att gå i terapi och kroppsbehandling, mannen hade inte fått hjälp, trots intagning på sjukhus och terapi, och var arbetsoförmögen pga sömnsvårigheter. Jag skriver nu ur minnet, var och en kan kolla på programmet på Yle Areena.

Till konceptet i Inhimillinen tekijä hör att man ofta har tre som intervjuas, två som har personliga erfarenheter av det ämne som behandlas och en expert som ger vetenskapens syn. Så även nu.

En terapeut med trauma som specialitet medverkade. Denna terapeut kom med många insiktsfulla kommentarer, men tillhörde den skola som anser att man inte ska tala om traumat ”för mycket” eftersom det kan fördjupa och förvärra såren och man kan till och med ”fastna” i traumat, vilket hon förklarade mycket noga. Man skulle hellre inrikta sig på ”här och nu” och hjälpa patienten att få koll på sina känslor nu. Redaktören vände sig till de båda andra och frågade: ”Vad anser ni om detta?” De såg bägge något perplexa ut men ingendera protesterade. Mannen sa att han själv har bearbetat sitt trauma och att det som nu ligger honom i fatet är att han inte kan sova, vilket han ser som en följd av traumat. Han höll alltså till synes med terapeuten. Han behövde hjälp med sina sömnsvårigheter, inte med traumat, så tolkade jag hans inlägg.

Det som här fattades var kännedom om ”den andra skolan” inom psykiatrin, den som förespråkar att man talar om traumat tills det inte mera finns något att tala om. Den nu intervjuade terapeutens åsikt är mainstream och någon borde säga emot. Det försöker jag nu göra.

Redan Alice Miller påtalade att terapeuternas ovilja att tala om barndomstrauman sammanhänger med två saker: 1) det är väldigt svårt och kräver mycket inlevelse och framförallt kunskap, som de inte har och 2) de har aldrig själva vågat möta sin barndoms spöken och därför ställer de sig kallsinnigt avvisande till patienten, precis som de blev kallsinnigt och avvisande bemötta i sin yttersta nöd som barn.

Alice Miller påpekar också att patienten inte behöver skyddas mot traumat, patienten har redan överlevt det oerhörda. Patienten behöver bekräftelse och stöd av en människa som vågar stå i stormen av omöjliga känslor. En sådan människa kan bara den bli, som har klarat av att möta och hela sina barndomstrauman. Terapeuterna har tyvärr inte den sortens utbildning och alltså blir en osannolik mängd patienter bara lämnade i sticket. Och när patienterna reagerar så är det aldrig vårdens fel, det är patientens ”sjukdom” som bryter ut.

Det är inte lätt att vara patient i dessa historiska tider.

Jag brukar skämtsamt säga att när jag kom i vård – och det gjorde jag ett antal gånger, för jag var så korkad så jag inte förstod att ingen hjälp fanns att få för mig, eller att jag åtminstone måste fatta att kräva rätt vård och själv arbeta hårt för att kanske hitta den – så piggnade terapeuterna till för nu skulle de få leka Finn Fem Fel. Och de hittade nog en hel del fel på mig. Precis som de hittade fel på den man som blev intervjuad i programmet: ”Det var kanske så att du var ett besvärligt barn?” (Terapeuten sa alltså att mammor får slå sina barn hur mycket som helst ifall de är besvärliga). När jag klagade på mina terapeuter var det därför alldeles klart att jag fick frågan: ”Du var kanske en besvärlig patient?” Om och om igen. (Budskap: Besvärliga patienter behöver man inte hjälpa). Logiken är förstummande och det är inte svårt att förstå att det handlar om okunskap och maktkamp. Man säger vad som helst för att undvika att förstå vad saken gäller.

Icke desto mindre vill jag varmt tacka teamet bakom Inhimillinen tekijä för många och fina program.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s