Om påhittighet inom psykiatrin

Det som slår en med full kraft när man studerar psykiatriska texter, allt från Freud till våra dagar, är den enorma påhittighet som psykiatrins representanter ådagalägger.

Ta nu bara det där med homosexualitet.

Det var inte alls länge sedan psykiatrer världen över fastslog att homosexualitet är en sjukdom, som kan botas med exempelvis psykoanalys. Kanske var det ett framsteg att man i stället för att kriminalisera homosexualitet förklarade att det var en sjukdom. Men ett påhitt var det inte desto mindre. Ingen forskning, inga mätbara data, ingen aning om vad homosexualitet berodde på hade man att tillgå. Man bara påstod. Och förstörde många människors liv.

Och vad sa man sen? – Ojoj, ursäkta, vi hade fel. Man sa inte: Vi hittade på alltsammans för att tjäna pengar.

När det gällde de autistiska barnen hittade man utan vidare på begreppet ”den kalla modern” och förstörde en hel generation mödrars liv. Gunilla Bergström, Alfons Åbergs skapare, är en av dem som i decennier levde i tron att hon hade gjort sitt barn autistiskt. Och vad sa psykiatrerna sen? – Ojoj, ursäkta, sa de, vi hade fel.

Det gör djupt intryck på mig att man bara täcks vifta bort groteska misstag, som dessutom beror på en inneboende svaghet i själva ideologin. En svaghet som tillåter vilka påhittade teorier som helst.

Det gör djupt intryck på mig att så få tycks se det uppenbara: att det handlar om en ideologi, som är nära förbunden med politiska system av olika schatteringar, en ideologi, som precis som samhällssystemet, skuldbelägger offret.

Det började med Freud, som brukar prisas som den moderna psykiatrins fader. Jag är djupt imponerad av att det så sällan av så få framhålls hur Freuds hela ideologi är fotad i tanken att barnet är skyldigt till hur det går i livet. Barnet ska klara av att växa upp helt oavsett hur de vuxna beter sig. Från tvåårsåldern framåt handlar Freuds tankemodell uteslutande om barnets inre konflikter, inte om förhållanden i familjen eller samhället. Tänk så bekvämt! Ett 2-årigt barn kan pådyvlas vilka fantasifulla konflikter som helst, ingen vet sanningen, och om barnet i vuxen ålder försöker berätta något om hur det blev behandlat så tolkas allt som misslyckanden från barnets sida. Det mest flagranta exemplet är fallet Schreber, där Freud utan att blinka hoppade över helt uppenbara övegrepp och svår misshandel från vårdnadshavarnas sida och förklarade att gossen Schreber hyste homosexuella lustar till sin misshandlande far och därför gick det illa. Ett annat exempel är fallet Dora. Det är oförklarligt att detta uppenbara exempel på patriarkal sexism och brist på både kunskap och inlevelse så sällan kritiseras inom psykiatrin. Lars Sjögren är den enda svenska psykiater jag har hittat som kraftfullt har opponerat sig mot Freuds sätt att behandla Dora. Om någon känner till andra kritiker är jag glad att få bli upplyst. Alice Miller känner jag givetvis till och det är symptomatiskt att hon idag är nästan bortglömd. En professor i psykiatri understod sig faktiskt att fnysa, när jag nämnde Miller. – Nå, HON, sa professorn, hon tänker helt på sitt eget sätt… Jaha, och?

Det senaste påhittet inom psykiatrin är påståendet att psykiska problem beror på kemisk obalans i hjärnan. En psykiatrisk patient måste äta psykofarmaka precis på samma sätt som en diabetiker måste ta insulin.

Den ena experten efter den andra stiger upp och förklarar att det inte finns några som helst belägg för att psykiska problem beror på kemisk obalans i hjärnan, ändå fortsätter läkemedelsindustrin att tuta ut denna lögn och en massa läkare säger till sina patienter att de måste äta psykofarmaka pga denna påhittade obalans.

Till saken hör att det blir riktigt farligt när man försöker sluta med medicinerna, eftersom abstinensen är så svår.

Det är tungt att vara patient i dessa tider. Man tror naivt att man ska få hjälp och det enda man får är en stämpel i pannan och en pillerburk i handen. Det är fatalt med tanke på att psykiatrerna hör till eliten, de är högt utbildade experter som har en lång och grundlig vetenskaplig skolning.

Det strider mot alla krav på vetenskaplig hederlighet att man inte säger rent ut vad man vet och inte vet. Det är först när patienten klagar som man plötsligt rycker på axlarna och medger att man inte vet allt. Dessutom kan man inte hjälpa alla patienter. Patienterna har orealistiska krav på vården, inbillar sig att psykiatrerna är omnipotenta. De vill ha allt, nu, genast, de infantila våpen, de ska ha en quick fix, basta. Det hjälper inte att patienten försvarar sig och säger att det skulle räcka fuller väl med lite kompetens. Psykiatrerna ”vet” att patienterna kräver det omöjliga, det är ju sådana de är, etc.

Det är ungefär som om en somatisk läkare skulle bli väldigt upprörd om en patient med ett brutet ben skulle förvänta sig adekvat hjälp.

Det är mycket sorgligt.

Men lika sorgligt är det när en av vår tids skarpaste medicinkritiker, Peter Götzsche, påstår att det som patienterna behöver är en kram.

Det är verkligen att dra kurvorna raka. Det är inte en kram som behövs, det som behövs är kunskap. Patienten behöver få träffa en riktig expert på människans psyke, en expert som vet och förstår vad som händer vid övergrepp, misshandel, trauma och vanvård, en expert som inte utmålar patientens naturliga reaktioner som sjukdom, en expert som bekräftar patientens upplevelse, och har en plan för rehabilitering, en expert som inte nöjer sig med att ”finna fem fel” och konstatera att patienten borde reagera på ett annat sätt, en expert som verkligen kan hjälpa.

Dit är det tyvärr mycket långt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s