Utdrag ur Kapitel 11 ur boken Den omöjliga patienten

Jag visste mycket väl att mänskligheten har utstått värre olyckor än mina.
Utan ett ord har män och kvinnor funnit sig i sitt öde med högburet huvud. Historien genljuder av deras rungande tystnad.
Men jag var barn av en ny tid, en tid som trodde på mellanmänskliga relationer, på hjälp och stöd i livets skiften. Allt det skeva och onda som följer i tigandets spår ville min generation gärna råda bot på. Jag är född efter andra världskriget, den tid då många mammor plötsligt – stick i stäv mot mödrarådgivningens rekommendationer – beslöt att ta upp spädbarnen i famnen när de grät, i stället för att gå ifrån dem och stänga dörren efter sig. Kanske var det denna enkla avvikelse från det tidigare självklara som skapade 1900-talets första ömhetsgeneration, 60-talisterna, som älskade strändernas män och solidariserade sig med de fattiga och utstötta.
Visst hade jag kunnat tiga. Visst hade jag kunnat stolpa på tills cancern eller hjärtinfarkten eller burnouten gjorde kål på mig. Eller självmordet.
Men jag trodde att jag skulle få hjälp. Jag trodde att det var riktigt obegåvat och obildat att tiga. Jag sökte mig till andra människor för jag trodde att andra människor skulle hjälpa mig. Och eftersom mina svårigheter var så stora att jag inte kunde förvänta mig att mina vänner skulle hjälpa mig – utöver den vänlighet och solidaritet som jag alltid fann hos dem – sökte jag professionell hjälp.
Jag gjorde då en hemsk upptäckt: den riktiga våndan bröt ut när jag öppnade munnen. Jag hade tigit om min förtvivlan i så många år att när jag äntligen kom i terapi och försökte tala om den fick jag knappt fram ett ord. Jag skulle ha behövt idog och envis hjälp av en målmedveten och kunnig terapeut, som skulle ha frågat mig om och om igen om upprinnelsen till min förtvivlan och uppmuntrat mig att tala och tala i det oändliga. En person som visste något om följderna av trauma.
Ett svårt trauma är ständigt närvarande om än omedvetet. Jag reagerade på alla slags häftiga känslor som om min bror hade dött föregående dag. Bekräftelse fick jag först en god bit in på 2000-talet. Idag vet man inom traumaforskningen (bl a Dyregrov, Saari) att traumat – om det inte bearbetas – kvarstår i oförändrad form genom hela livet. Tiden läker inga sår. Det visste ingen av mina terapeuter. Jag trodde att traumatologi hörde till varje terapeuts grundutbildning. Jag var länge övertygad om att mina terapeuter visste vad de gjorde när de hoppade över min brors död.
Först trodde jag att det bara gällde att jobba på och härda ut så skulle det ljusna så småningom. Sedan trodde jag att orsaken till att ingenting väsentligt inträffade var att jag var ett hopplöst fall. Sedan blev jag olyckligare än jag hade varit tidigare. Till slut var jag riktigt illa däran, ledsen, hopplös, arg och förtvivlad. Till slut var jag verkligen mycket sjuk av den behandling jag hade fått och hade inte fått någon hjälp alls med det jag behövde hjälp med.
Jag måste göra något för att hjälpa mig själv, eftersom jag kände att min situation blev sämre dag för dag. Jag var på väg utför och måste slå på alla bromsar för att förhindra utmattning, utbrändhet, självmord. I åratal började varje dag med att jag dödsföraktande och skakande av skräck reste mig ur skyttegraven och rusade rakt mot fienden. Men vad såg omvärlden? Jag tror att de såg en ovanligt jäktad och stressad, men glad och skäligen vimsig och oförskräckt person, som inte verkade ha särskilt många problem.
I mina ljusa stunder tänkte jag att jag skulle klara mig. Men de mörka stunderna blev fler och häftigare ju längre tiden led. Jag måste åtminstone lära mig att hantera dem.
Då började jag själv studera psykiatri. Tidigare läste jag sådant jag råkade hitta. Nu beslöt jag att studera systematiskt.
Jag läste igenom hela psykiatrikursen vid Helsingfors universitet och ingenstans hittade jag ett enda ord om mina problem. Det var sida upp och sida ner av symptombeskrivningar och diagnostiska kriterier, inte ett ord om att patienterna kunde vara betungade av övermäktiga upplevelser. Inte ett ord om vad man borde göra för att hjälpa patienterna. All energi skulle läggas ner på att klassificera och diagnosticera, att hjälpa var sekundärt, ja det var faktiskt kontraindicerat, eftersom patienten då kunde tro att det var rätt att smita ifrån sina problem. Terapin utformade sig som utfrågning, diagnosticering och bedömning av patientens mänskliga kvaliteter, eftersom det viktiga var att avslöja försvar, vanföreställningar och smitande och klämma livslögnen ur patienten som man klämmer pormaskar.
En enda bok verkade vara skriven av en vettig människa. Det var Veikko Tähkäs Potilas-lääkärisuhde (Förhållandet patient-läkare) från 1977.
På 90-talet hittade jag Stettbachers och Jensons självhjälpsmetoder och med hjälp av dem återfick jag så småningom mina krafter så pass att jag kunde hålla mig vid liv.
Det goda med självhjälpsmetoderna är att man själv bestämmer och reglerar allt, man gör inte mer än man orkar och man bestämmer själv vilka problem som behandlas, ingen terapeut har en chans att bruka våld av ett eller annat slag mot en. Det dåliga är att man inte får den hjälp en (god) relation skulle ge.
Det goda med de böcker som presenterade självhjälpsmetoderna är att de framställde mina problem och bekymmer som verkliga. Jag hade inte hittat på dem. Mina svårigheter berodde på att jag hade varit med om verkliga händelser, som jag behövde hjälp med att reda ut. Beskrivningen svarade mot vad jag själv uppfattade som sant, även om jag varken kunde tänka klart eller formulera mig klart vid det laget.
Stettbacher och Jenson utgår ifrån att varje människa blir frisk och stark och relativt lycklig om inte grava hinder läggs i utvecklingens väg. Det är varje människas möjlighet och rättighet att bli frisk och stark och relativt lycklig. Men för att det ska lyckas behöver människobarnet goda vuxna som hjälper och skyddar det så länge det behöver hjälp och skydd. Det är inte de svåra omständigheterna – fattigdom, utsatthet, fysisk nöd – som gör människan sjuk, det är bristen på psykisk hjälp, skydd och kärlek.
I korthet handlar det om att psykiska besvikelser, slag, motgångar och trauman blir kvar som sår i personligheten om de känslor som de väcker inte kommer åt att förlösas.
Om människobarnet samlar på sig alltför många olösta konflikter blir personligheten skadad och det enda sättet att nå full hälsa är att gå tillbaka till de gamla såren och uppleva de känslor som på grund av deras våldsamhet inte var möjliga att uppleva då när de var aktuella.
Det som måste ske för att ett fullständigt tillfrisknande ska komma till stånd är att känslan upplevs – inte på nytt utan ofta för första gången, eftersom upplevelsen inte var möjlig i den ursprungliga situationen – i sin helhet.
Händelser i nuet utlöser den gamla skräcken, de fungerar som ”triggers” och ska behandlas som sådana. De ska användas som spårljus i mörkret.
Metoderna går ut på att patienten uppmuntras att lägga märke till och ta tag i alla obehagliga känslor som uppstår i det dagliga livet. Helt enkelt hålla kvar dem i stället för att slå bort dem.
Det låter enkelt, men det är i själva verket mycket svårt, eftersom den obehagliga känslan nästan omedelbart växer när man tar tag i den och dessutom åtföljs den av övertygelsen om att katastrofen är nära, att död och förintelse väntar.
När man har förstått att det s a s ”hör till” att det ska kännas så och att döden trots allt inte står för dörren lär man sig så småningom att modigt tillämpa metoden.
Ibland kan man låta känslan växa och fungera normalt medan känslostormen sliter i inälvorna, ibland måste man hastigt uppsöka avskildhet och låta känslan komma i full styrka, vilket vanligtvis medför en våldsam urladdning av gråt och pina. Samtidigt brukar minnet av den ursprungliga situationen dyka upp. Ibland minns man en särskild händelse, ibland bara en allmän stämning. Det gäller att framhärda, att låta känslan fara fram med en så länge det behövs. Så småningom avklingar den och man känner sig lättad och pånyttfödd. Per gång tar urladdningen ungefär en halv timme, ibland upp till en timme, men sällan längre.
Det var så jag blev ganska frisk och lärde mig förstå och respektera mina och andras känslor.
Varje urladdning blev ett steg framåt. Och så småningom vågade jag mig längre och längre ut i den outhärdliga smärtan.
Metodens idé är att man ska förflytta sig till den faktiska hjälplöshet och försvarslöshet som är barnets verklighet. Först efter att ha upplevt den ursprungliga situationens fullständiga försvarslöshet kan man befria sig från dess förstörande inverkan.
Jensons metod kan beskrivas med åtta direktiv:
1. Gör tvärtom.
2. Gå emot rädslan.
3. Ge upp kampen.
4. Håll kvar känslan.
5. Koppla loss från symbolen, den person som fungerar som ”trigger”.
6. Möt den känsla du tror ska döda dig.
7. Koppla samman känslan med den ursprungliga händelsen.
8. Lita på att helandet kommer att ske.
Genom hela processen blev jag hela tiden lite friskare och fick en större förståelse både för mig själv och mina medmänniskor.
Det ska erkännas att de personer som jag sist kände förståelse för var mina terapeuter, särskilt herr Ärlig tog det mig lång tid att sluta hata. Förlåtelse överväger jag inte längre, försoning har dock inträtt.
Till slut kom jag till den punkt då jag vågade möta mina känslor inför min brors död, då jag vågade tänka mig in i dödsögonblicket, hur hans kropp sprängde fönsterrutorna, hur han föll ner mot källartrappan, hur huvudet slog i och krossades, jag vågade alltså tänka och känna allt det som jag som elvaåring skulle ha tänkt och känt om jag hade vågat. Jag kände tydligt hur jag förflyttade mig till den morgon då han dog, jag var elva år och helt oförberedd på vad jag måste tänka mig in i.
– AAAJAJAJAJJJJ! skrek jag i full panik. AAAJJJJ!
Tårarna sprutade ur mina ögon.
Jag såg honom framför mig, Eddi min bror, levande och skyddslös mot döden.
Känslorna var så stora och starka att jag trodde att jag när som helst skulle dö. Saknaden, förtvivlan, längtan, önskan att stanna tiden, det får inte ha hänt, jag kan inte vara utan honom, jag kan inte överleva med den mördande saknaden.
Länge efter att upplevelsen hade förklingat förundrade jag mig över att jag hade vågat möta katastrofen.
Sedan tänkte jag: ”Gudskelov att jag var ensam.”
För om någon hade varit där – framförallt om någon av mina terapeuter hade varit där – så skulle jag nu sitta inspärrad på mentalsjukhus, nerdrogad och bortom hjälp, eller snarare utföst i samhället på en minimal invalidpension, fullproppad med psykofarmaka. Jag är medveten om att det är en grav anklagelse mot terapeutskrået. Jag står fast vid den. Jag är säker på att många av de människor som sitter inspärrade på mentalsjukhus eller tillbringar sina dagar i drogad arbetsoförhet inte har särskilt mycket värre saker i sitt förflutna än jag. Och jag är frisk och sund och arbetar för fullt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s