Om återhämtning

 

Denna artikel är först publicerad i Psykosociala förbundets tidning Respons, nr 3/2017

Min sextonåriga bror dog under mystiska omständigheter en natt i maj 1958. Jag var då 11 år gammal. Dagen innan hade vi varit en glad och populär familj med stort umgänge och full fart i livet. Dagen efter var vi kollektivt utpekade som bydårar, undveks, tisslades och tasslades om, kritiserades och baktalades i smyg, samtidigt som skvallret och teorierna florerade.

 

Vi överlevde. När den värsta sorgen hade avklingat återgick allt till det normala. Som om ingenting hade hänt.

 

Sommaren 1976, aderton år efter min brors död, mådde jag mycket dåligt.

 

Det var den tiden då det hade kommit på modet att gå i terapi och bearbeta sitt förflutna. Tidningarna svämmade över av artiklar om hur man kunde befria sig från barndomens trauman genom att uppsöka en terapeut. Jag greps av stora förhoppningar: kanske skulle jag äntligen få reda ut den katastrof, som jag bar med mig som en tung ryggsäck och som jag aldrig kunde nämna.

 

Av den information jag fick om terapi kunde jag inte sluta mig till annat än att terapeuterna hade full beredskap och alla verktyg som behövdes för att hjälpa patienter med svåra trauman.

 

Det hade de inte. De saknade både formell och emotionell kunskap och de hade följaktligen varken metoder eller verktyg att hjälpa mig. Tyvärr förstod jag det inte genast. Jag tyckte att de uppträdde konstigt och undvikande, men jag kunde inte föreställa mig att det berodde på att de inte hade en aning om vad de skulle ta sig till med mig. Att deras insikter i traumaterapi begränsade sig till allmän kafferepsnivå: jag borde tänka på annat, jag borde ha klarat av att sörja, det måste vara något fel på familjen, jag måste skonsamt upplysas om att jag hade fel och brister, vem som helst klarar sorg, sorgen är en naturlig del av livet, etc.

 

Min situation förvärrades långsamt. När jag efter den femte terapeuten insåg att jag höll på att gå under måste jag slå på nödbromsarna och sätta till alla klutar för att ens överleva. Uppvaknandet till insikten om att jag hade sökt hjälp hos människor som saknade alla förutsättningar att ta mig på allvar var förkrossande.

 

Vid det laget sprang jag för livet mellan den totala behärskningen och det totala sammanbrottet. Jag läste allt jag kunde komma över, jag letade efter experter som kunde hjälpa mig och hittade till slut en pensionerad psykoanalytiker som kunde bekräfta att jag borde ha fått hjälp och beskriva hurdan hjälp jag borde ha fått och en självhjälpsmetod som långsamt drog mig upp ur dyn.

 

Psykoanalytikern hette Veikko Tähkä, jag intervjuade honom för dåvarande FST. Självhjälpsmetoden finns beskriven i Konrad Stettbachers bok Om lidandet skall ha en mening och i Jean Jensons bok Att återerövra sitt liv. Stettbacher och Jenson har ovetande om varandra utvecklat sgs identiska självhjälpsmetoder. Metoderna utgår ifrån att det finns en konkret och begriplig orsak till en människas lidande. Orsaken har av olika skäl förtigits eller förnekats och finns begravd tillsammans med patientens sanna själv under lager av social förställning. För att komma åt orsaken och därmed befria sig från dess destruktiva verkan måste man gå tillbaka till det ursprungliga såret och uppleva de ursprungliga känslor som man inte kunde uppleva då de var aktuella. Processen är ytterst smärtsam och mödosam, men leder till varaktiga resultat. För min del tog arbetet ungefär åtta år, men då förvärvsarbetade jag på heltid samtidigt och hade barn. Dessutom måste jag gräva mig igenom många år av misslyckade terapier för att sedan själv kunna hela de skador som var orsaken till att jag sökte terapi.

 

Det var en underbar dag den där dagen då jag äntligen förstod att mitt hårda arbete var över och hade burit vacker frukt. Jag klev bokstavligen ut ur min tunnel och stod på en blommande äng och skrattade mot solen.

 

Problemfri blev jag inte. Definitionen på en frisk människa är inte att hon inte har problem. Det som kännetecknar en frisk människa är att hon med tillförsikt tacklar de problem hon har och löser dem allteftersom de kommer, så gott det går. Ett riktigt ihållande problem kvarstår till denna dag: jag har svårt att inte bli rasande arg varje gång jag talar om eller tänker på psykiatrisk vård eller mina terapeuter. Det jobbar jag på.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s