Om Melanie Klein och avunden

Det finns en intressant plats i Helsingfors där man för 3 euro kan sticka sig in och delta i de mest varierande aktiviteter. Det är Arkadia International Book Shop på Nervandergatan, bakom svenska Arbis. Dit brukar jag gå och delta i diskussionerna på Café Freud, som leds av psykoanalytikern Jussi Kotkavirta. Senast handlade det om avund och till min bestörtning framställdes en av psykoanalysens mest berömda virrhjärnor, Melanie Klein, som ett geni. Jag försökte lägga in en protest med det resultatet att jag inte skulle ha fått ordet en enda gång till den kvällen om diskussionsledaren hade fått bestämma. Tilltufsad och beklämd och helt klar över att jag inte var önskad i gruppen publicerar jag här ett utdrag ur boken Den omöjliga patienten, ett utdrag som behandlar just Melanie Klein.

Ur Den omöjliga patienten, sid 138-139

Det är möjligt att den österrikiska psykoanalytikern Melanie Klein har rätt när hon påstår att avund är en medfödd egenskap hos människan och det är också möjligt att hon har rätt i att en viss mental kapacitet är nödvändig för en gynnsam utveckling även under de bästa förhållanden. Men det är egendomligt hur lite avseende hon fäster vid moderns insats i samspelet och utvecklingen. Behöver inte föräldrarna kunna anpassa sig efter barnets egenskaper? Behöver inte föräldrarna kunna hjälpa sina barn att komma till rätta med sig själva och med världen?
Problemet och hela frågeställningen får en alldeles ny belysning när vi får veta att Melanie Kleins enda dotter, Melitta, hatade sin mor och inte drog sig för att skälla ut henne offentligt.
Melitta Schmideberg-Klein blev också psykoanalytiker och grundade en kriminologisk tidskrift. Kampen mellan mor och dotter tog sig understundom groteska former. Melittas oförsonlighet tog sig bl a det uttrycket att hon vägrade att bevista moderns begravning. I stället höll hon en föreläsning just den dagen.
Avunden i Kleins tankesystem är en känsla som kommer sig av att vi upptäcker att de goda kvaliteterna och det begärliga finns hos objektet. Denna känsla driver oss till att försöka förgöra objektet. Eller: ”…vi bär på en inneboende tendens att vilja
förstöra det som är gott hos andra just därför att det är gott.” (s 303. Klein 1988/1955).
Tanken har hon stulit från den store kyrkofadern Augustinus, utan att ange källa.
Här har vi nyckeln till hur Melanie Klein ska läsas. Om man läser henne som man skulle läsa en forskare blir hon bara komisk och upprörande dogmatisk. Men om man läser henne som religionsfilosof blir hon begriplig och faktiskt t o m intagande. I början är allting kaos: inom det späda barnet kämpar ont och gott om herraväldet. Den vuxna människans uppfattning om godhetens möjligheter vilar på spädbarnets förmåga till tillfredsställelse vid moderns bröst. Tillfredsställelsen åstadkoms bara delvis av att modern är god och omtänksam. Har hon otur när hon en djävul vid sin barm, en djävul som aldrig är nöjd.
Det finns spädbarn som är rysligt giriga och vill sluka hela bröstet och förstöra det och det finns spädbarn som är så avundsjuka på sin mamma för att mamman äger det goda bröstet att barnet på allt sätt försöker skada och såra mamman, förklarar Klein. När dessa personer senare i vuxen ålder kommer i terapi blir det terapeutens grannlaga uppgift att bringa dem till insikt om hur tokigt de betedde sig redan som spädbarn. Dessa insikter leder ofelbart till depression och när depressionen är genomliden och tolkad kan patienten förmås att känna tacksamhet mot den goda terapeuten som orkar stå ut med honom trots att han är så usel. Tacksamheten utsträcks sedermera till att gälla även andra aspekter i livet och patienten får lättare att leva.
”Från början fäster sig alla känslor vid det första objektet,” skriver Melanie Klein (s 372. Klein 1988/1955). ”Om destruktiva impulser, avund och paranoid ångest är alltför starka, förvanskar och förstorar barnet kraftigt varje frustration från yttre källor, och moderns bröst blir, till det yttre och det inre, huvudsakligen ett förföljande objekt.”
Hon avvisar de teorier som försöker peka på moderns svårigheter att få kontakt med barnet, att känna kärlek, att vårda och ta hand om.
”Många spädbarn har inte haft några ogynnsamma upplevelser och ändå lider de av allvarliga störningar när det gäller ätande och sömn, och vi kan hos dem se alla tecken på svår ångest som inte tillräckligt kan förklaras av yttre omständigheter.” (s 367. Klein 1988/1955).
Alltså är de medfött avundsjuka, destruktiva och paranoida.
Vidare finns det spädbarn som har utsatts för svåra umbäranden och ogynnsamma omständigheter och ändå inte utvecklar någon särskilt svår ångest, förklarar Klein. Samma resonemang används idag i diskussionen om sk maskrosbarn och orchidébarn.

Melanie Kleins arbeten får i bästa fall tolkas som ett försök att påvisa att det inte är föräldrarnas ”fel” om det går illa för barnen. Orsakerna står ”i huvudsak” att söka i konstitutionella faktorer. Att det blev så viktigt för henne att föra fram denna dogm blir i ljuset av hennes totaldemolerade förhållande till dottern Melitta faktiskt mycket tragiskt och begripligt.
Melanie Klein har många anhängare bland respekterade psykoanalytiker.
En plausibel förklaring till hennes popularitet finner vi i inledningen till den här citerade skriftsamlingen. Ludvig Igra och Lars Sjögren skriver: ”Kleins beskrivning av den primitiva avunden ger oss bland annat redskap till att förstå och uthärda det faktum att analysen inte sällan kör fast och stundom tycks göra det definitivt. Det fenomen som kallas ´negativ terapeutisk reaktion´ – att analysanden reagerar negativt på goda interventioner från analytikern – kan bland annat förstås utifrån att en god situation kan skapa destruktiv avund. Denna driver fram attacker mot analytikern, mot banden till denne och mot analysandens eget inre. Givetvis måste man vara uppmärksam på att ´avund´, som kliniskt begrepp, kan missbrukas av en analytiker som undviker att se sina egna bidrag till analytiska låsningar genom att helt hänföra dem till patientens ´oanalyserbara avund´.” (s 25. Klein 1988).
En helt annan infallsvinkel anläggs av den finska psykoanalytikern Riitta Tähkä i hennes essä Illusion och verklighet i den psykoanalytiska relationen (Illusion and Reality in the Psychoanalytic Relationship. 2004). Hon beskriver en lång rad goda upplevelser i den analytiska relationen, vilka leder till just den negativa reaktion som ovan påtalas. Men hennes tolkning har ingenting med avund att göra, tvärtom förklarar hon att orsaken till att de goda interventionerna har ett negativt förlopp är att analysanden i början inte klarar av att tro på att de är sanna. Mot bakgrunden av sina traumatiska erfarenheter måste patienten förneka de goda upplevelserna, ja, patienten grips av en mördande skam för att han ett enda ögonblick har trott att något sådant någonsin skulle kunna vederfaras honom. Därför måste psykiatern framhärda i sin positiva roll och om och om igen låta patienten känna att han är förstådd och mottagen (s 73ff. Laine 2004).
Den psykiater som i det läget börjar tala om patientens avund får se sig i månen efter ett lyckat resultat. Den negativa terapeutiska reaktionen är då ett svar på psykiaterns moralism och okunnighet.
För en modern läsare får Melanie Kleins och hennes anhängares hela bakvända system en örfil då vi får höra historien om John Bowlbys och James Robertsons film från barnhemmet vid Hampstead-kliniken. Filmen handlar om en tvåårig flicka som blev placerad på barnhemmet för att hennes mamma skulle föda ett syskon och inte hade någon annanstans att lämna sitt äldre barn. Jari Sinkkonen berättar att han själv har sett filmen och att den gjorde ett skakande intryck på honom och han vittnar om att den redan vid premiärvisningen 1952 gjorde ett så djupt intryck på åskådarna att omedelbara åtgärder vidtogs för att förbättra barnhemsbarnens tillvaro. Filmen visar hur den övergivna lilla flickan först protesterar och försöker fästa omgivningens uppmärksamhet på sin förtvivlade övergivenhet, sedan sörjer hon och till slut blir hon helt apatisk (s 23f. Sinkkonen 2001).
Den hjärtslitande filmen gjorde djupt intryck på alla andra utom på kleinianerna, som analyserade situationen så att flickans ångest var medfödd och berodde på att hon var avundsjuk på mamman som skulle föda en baby (s 4. Holmes 1993).
Kleinianernas tankegång är så idiotisk och så renons på vanlig mänsklig inlevelse att det är svårt att uttrycka i ord. Vad värre är: vi inser att klantar och känslomässiga invalider behärskar en stor del av den psykiatriska scenen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s