Om hur synd det är om mig

https://areena.yle.fi/1-4392590

Resiliens är ett ord som kastas i ansiktet på den som söker hjälp. Jag hade överlevt i 18 år när jag sökte hjälp. Jag hade gått ut min skola, skrivit studenten, börjat studera, varit utbyteselev i USA och klarat mig utmärkt – ingenting dög åt min terapeut. Det att jag sökte hjälp var ett tydligt tecken på att jag var svag och saknade resiliens. Ingen hjälp kunde jag få, det enda jag fick var tigande, och försynta pikar om att jag nog borde förstå och att jag nog borde ha klarat.

Jag förstod det givetvis inte då, men med åren har jag förstått att det måste ha varit så de tänkte. Att jag borde ha klarat. Att jag borde ha kunnat. Att jag borde ha sökt hjälp hos mina kamrater. Att mina föräldrar borde ha hjälpt mig.

Inte en enda av mina terapeuter ville höra min historia. Jag skulle för allt i världen inte få vältra mig i självömkan. Jag skulle inte få tro att min lilla motgång var värd nånting i deras ögon.

Vad ville jag? Det är enkelt att svara på den frågan. Jag hade otroligt enkla behov. Jag ville att någon skulle bekräfta att det jag hade varit med om var svårt. Svårt för vem som helst.

Det låter underligt, men det är helt sant: inte en enda av mina terapeuter bekräftade att jag hade varit med om en svår olycka. Jag fick aldrig det jag behövde. Tvärtom. De teg, rullade tummarna, hummade och sa:  ”Hm!” Om jag insisterade blev de arga och påstod att var och varannan har varit med om liknande saker. ”Vi har alla våra motgångar i livet”,   sa de och såg tragiska ut.  Jag skämdes för att jag ville fråga: ”Jaha, när var det din bror hoppade ut genom fönstret?” Det är faktiskt inte särskilt vanligt att folk är med om det jag var med om. Jag känner ingen enda under mitt 70-åriga liv.  Jag känner ett litet antal som har varit med om liknande saker. Vi känner varmt för varandra. I vissa fall. I vissa andra fall är vi hund och katt. Upplevelsen är outhärdlig och det är det vi behöver få bekräftat när vi kommer i terapi. Någon som säger: ”Du är inte galen för att du reagerar så där. Så där reagerar den som råkar ut för ett svårt trauma.”

Sanningen är att mina terapeuter inte hade en aning om vad jag talade om. Och då började de tycka illa om mig.

Jag är stolt över att jag överlevde.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s