Recension: Marcus Groth

Recension: Marcus Groth
Tidigare publicerad i Psykosociala förbundets tidning Respons nr 4/18

EN BERÄTTELSE OM ALLVARLIG TRAUMATISERING
Marcus Groth: Om vänskap, hundar och glädjen över att kunna andas

När skådespelaren Marcus Groth var nio år gammal dog hans mamma i cancer. Två år senare begick hans pappa självmord. Marcus bodde hos olika släktingar, men flyttade sedan tillbaka hem till barndomshemmet där hans bror, Joakim, som var nästan sju år äldre, bodde kvar. De två pojkarna fick sköta sig i stort sett på egen hand. Hemmet blev ett kärt tillhåll för många kamrater. Marcus började jobba vid 13 års ålder med sådana jobb som småpojkar kunde hålla på med på den tiden och Joakim blev författare.
Traumat följde traumats normala gång: Marcus klarade sig igenom sin uppväxt utan att egentligen tänka på sin föräldralöshet. Det var först på tröskeln till vuxenheten som traumat hann ikapp honom. Detta framgår tydligt i boken och för den skull har den blivit kritiserad. Vilket bara visar att man inte i allmänhet känner till traumats mekanismer.
Detta är en typisk Skriv ditt liv-bok i den meningen att den börjar med barndomen och utveklar sig till en fin beskrivning av skådespelaryrkets många facetter och slutligen till en mycket relevant beskrivning av vad som är nödvändigt för att traumat ska, om inte förlösas så i alla fall mildras.
Barndomsskildringen är förtjusande, det är en berättelse om en gedigen borgerlig tillvaro i Munksnäs i Helsingfors, familjen har bil och ställer gärna till fester, föräldrarna är bildade och populära och pojkarna har det bra. Det kan tänkas vara en förklaring till att det ändå till slut gick bra för dem. Med sämre utförsgåvor kunde det ha slutat annorlunda.
Det enda som gör mig tveksam beträffande barndomsskildringen är det flitiga bruket av finska och helsingforsisk slang. Det gör att boken kanske inte kan säljas i Sverige, vilket vore mycket synd. Det är en viktig bok som förtjänar stor spridning.
Efter många dråpliga historier från karriärlivet, med galna ryssar och lidande konstnärer kommer vi så småningom över till terapin som helar. Idag har Marcus Groth ett eget gestaltterapicentrunm i Estland.
Trots att jag personligen opponerar mig mot vissa nonchalanta och bryska drag hos gestaltterapin är Marcus Groths beskrivning av den vånda och den panik och skam han bar med sig från barndomens trauman och hans väg till frid (det är det ord han använder själv) så sann och i överensstämmelse med mina erfarenheter att jag överser med att den person som till slut hjälpte honom, efter misslyckade andra försök att få terapeutisk hjälp, var en terapeut som jag själv verkligen avskydde. Saker och ting är inte så rätlinjiga som man ofta skulle önska.
En viktig fråga är frågan om mobbningens (och vänligare: frustrationens) roll i det terapeutiska arbetet. Denna fråga är väl framme i Marcus Groths text från skoltiden fram till nuet. Han lever i en kultur där mobbning är svår att få syn på. Senare som skådespelare träffar han ryska regissörer vilkas metod i huvudsak verkar gå ut på förödmjukelse, ett annat ord för mobbning. Då är det följdriktigt att han inte noterar att ett av gestaltterapins verksamma element är ren mobbning. Detta framgår tydligt av de YouTube-inslag som finns om gestaltterapins grundare Frederic Perls.
Boken rekommenderas trots detta varmt.

5 reaktioner på ”Recension: Marcus Groth

  1. Intressant at läsa detta inlägg med korta kommentarer om Gestaltterapi och dess bryska metoder, för att inte säga värre, som bekräftar en del egna erfarenheter, och ser nu fram emot att ocksâ kunna kolla angivna youtube-referenser om grundaren Frederic Perls.
    Ibland verkar det faktiskt som om vissa – eller flertalet ? – terapier har som grundläggande metod att fâ patienter att respektera terapeuter och andra överhetspersoner, deras utbildning, praktik och livssyn mer än sig själva, egen erfarenhet och verklighet…
    God fortsättning!

    Gilla

    1. Ja, det finns i de flesta terapeutiska riktningar ett inslag av uppfostran. Ända sedan Freud. Man ska inte dalta med patienterna. Man ska inte tillfredsställa patienternas ”infantila behov” etc. Man ska tvinga patienterna att växa upp, dvs begagna vuxna sätt att reagera i stället för de barnsliga sätt som man har fastnat i för att man inte klarade av att växa upp. Resultatet är ofta ”botade” patienter som saknar empati och som är stolta över att de saknar empati… Jag har träffat ett antal Finns beskrivna i min bok). Det tog visserligen åratal att befria dem från empatin, men till slut lyckades det. Och ingen märker någonting eftersom det är politiskt korrekt att sakna empati, man är anpassad för samhällets behov liksom. Samtidigt är det så att patienterna ju trots allt överlever och många växer på många sätt. Jag har kämpat med det där hela mitt liv, för det är så försåtligt och om man försöker tala med terapeuterna om detta så förnekar de allt. De saknar politisk insikt och de är stolta över det också. Men för den som behöver hjälp är det mycket svårt att stå på sig.

      Gilla

  2. Hjärtligt tack för svar och för allt du delar med dig av din egen rika erfarenhet !
    Via din blogg har jag fâtt och fâr fortfarande fint stöd i mina försök att bättre förstâ hur olika terapier, terapeuter o otaliga andra ”myndighetspersoner” i samhället fungerar och hur de utifrân olika metoder ser pâ och behandlar människor som skulle behöva stöd av dem. Redan bara benämningen av människor som ”patienter” av vissa terapeuter, kan ibland fâ en att rygga till ordentligt och inse vilken roll/position detta egentligen ger hjälpsökande (sjukling som söker läkarhjälp enligt en gammal ordbok), när det skulle vara mycket mer positivt att sâvitt möjligt ses som ”agent”, dvs. en person aktivt medverkande i sin terapi-behandling. Och som du ocksâ noterar, sorgligt nog fâr man ofta en känsla av att utsättas för en slags ”social training”…
    Läsningen av denna din artikel igâr, fick mig att tänka tillbaka pâ Alice Miller, Carl Rogers m.fl. och jag kommer att med glädje fortsätta läsa sâ mycket som möjligt av det du lagt och fortfarande lägger ut här pâ bloggen och i förväg stort tack för det! ”Tyvärr” gör jag inga nät-inköp av böcker, sâ det gäller att vänta tills man nâgon gâng kommer i närheten av en välförsedd svensk bokhandel för att införskaffa ett ex av din bok.
    God helg!

    Gilla

    1. Roligt att du får så mycket ut av vad jag skriver. Det är ju min dröm förverkligad. Att det ska betyda något det jag skriver.
      Beträffande begreppet patient har jag en lite avvikande syn på saken. Om du går till en somatisk läkare så är du automatiskt patient. Du har bekymmer som läkaren kan åtgärda och därför kallas han läkare. När du går till en psykiater eller en terapeut kallas du numera klient. Det betyder att terapeuten inte behöver veta någonting, ansvaret faller på dig själv. Därför har jag ivrigt arbetat för att få kallas patient. För jag tar mig friheten att kräva någonting av dom som ska hjälpa mig. Man får inte påstå att jag och min terapeut är jämlikar. Det är vi inte, i så fall skulle jag ju inte vara där. Jag är jämlik med mina vänner och jag diskuterar gärna med dem, men går jag till en terapeut så förutsätter jag yrkeskunskap och ansvar. Precis som när det gäller en somatisk läkare. Nå, nu har man ju nog noterat att somatiska läkare fallerar, men inte riktigt lika mycket som terapeuter. Jag ser alltså termen ”klient” som ansvarsflykt från terapeutens sida, medan termen ”patient” skulle kräva något lite mera… Jag har inte den minsta lust att vara medbestämmande gällande min vård. Jag VET inte och jag behöver få lita på att terapeuten vet. NU vet jag förstås, för att jag har varit tvungen att tillägna mig en doktorsgrad i psykiatri för att överhuvudtaget överleva mina terapeuter… Det ska inte vara nödvändigt. Jag behövde hjälp och fick ingenting. Så får det inte gå till. Jag vet inte om du kan hänga med på detta. Självbestämmanderätten finns ju och ska finnas för motarbetande av osakligheter eller okunnigheter. Jag har till exempel rätt att säga nej till mediciner och jag har använt denna rätt flera gånger. Så den sidan är välskött. Men det förutsätter att patienten vågar. Alla vågar inte.

      Gilla

  3. Jovisst hänger jag med pâ det du skriver här och förstâr mycket väl vikten av kunna fâ vara patient – och inte klient – och verkligen kunna lita pâ den man vänder sig till för hjälp och stöd.
    Och visst kan jag acceptera att vara patient hos läkare och inte jämlik, men även hos dem är det numera brist pâ tid och möjlighet att verkligen kunna lyssna till och samtala med patienter, dâ vârd- och mottagningstider m.m. av ekonomiska skäl ofta blivit mer och mer begränsade och vad blir det dâ av förstâelsen av en patients problem? Och hur ofta har inte en läkares eller terapeuts perception av det man säger helt avvikit frân det man egentligen trodde sig säga.
    Sâ nog har du rätt i att det kan vara riktigt svârt ibland som patient att veta hur, när och vad man ska kommunicera och ibland är det först lângt efterât, tyvärr, när man själv hittat en väg till att fungera nâgorlunda bra och kan uttrycka sig bättre, som man inser vad som borde ha sagts och gjorts

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s