Recension: Mikael Persbrandt

Tidigare publicerad i Psykosociala förbundets tidskrift Respons nr 4/18

MED SKAMMEN I HÖGSÄTET
Persbrandt; Så som jag minns det.

” Det fanns en stor äkta matta på köksgolvet och där brukade jag ligga och gråta tills jag var helt tömd på tårar. /- – -/ Gråten som mina vändor slutade i på den tiden är intressant, för flera år senare när jag gick in i det stenhårda missbruket, det som höll på att ta livet av mig, då upphörde det. Jag kom aldrig i det läget mer, jag grät inte längre.” (s 151f)
Boken om Mikael Persbrandt: Så som jag minns det är skriven av författaren Carl-Johan Vallgren, men den är skriven i jag-form och läsaren upplever att det är Mikaels egen röst som hörs hela tiden.
Att läsa den boken är som att störta sig igenom ett liv, ständigt andfådd av den hårda farten. Men varje sida stämmer till eftertanke. Man förstår att en av Sveriges mest bejublade skådespelare är så bejublad och man förstår också att han väcker så stor anstöt.
Ung och mycket begåvad med många intressen och passioner råkar han i klammeri med rättvisan och sitter i häkte till sin ensamstående mammas förskräckelse. Det går undan från första början. Ändå tar det lång tid för denna mångbegåvade gosse att finna sin väg i livet. Han börjar som dansare, med stor talang, tills han sent omsider själv begriper att det är skådespelare han ska bli. Det går till så att han får hoppa in på Dramatens stora scen för att vara stand in för en etablerad dansare och där och då begriper han att det är teater han ska hålla på med, inte dans på teatern, Han kastar sig ut i skådespelaryket utan formell utbildning och blir så småningom, efter många statistroller, en stjärna. Till många skådespelarkollegers förtrytelse.
Det är tidvis svårt att hänga med i svängarna, men det är inte heller viktigt, Det viktiga är att få syn på de stora teman som boken presenterar: alkoholism, drogmissbruk med påföljande djup skam, kärleken som driver fram längtan efter något annat och den överlägsna begåvningen som inte vill låta sig tystas.
Kanske borde jag inte säga att det slutar bra, men jag säger det ändå, det är en ljus bok i allt elände, Och på vilket sätt det slutar bra ska jag inte avslöja. Spänningen är tidvis olidlig.
Vi får många inblickar i skådespelarens yrkesutövning och rollgestaltningar, i arbetsplatsmobbning, i kändisars alkoholbruk och kärleksliv och inte minst i den svenska pressens totala hänsynslöshet mot dem som anses vara lovligt byte.
Persbrandt själv är den första att ta all skuld på sig, så till den grad att man tycker det låter som inlärda repliker. Skammen förföljer honom utan misskund. Det är gripande med tanke på att han i offentligheten har utmålats som fullblodsnarcissist, men kanske är det också följdriktigt. Iögonenfallande är författarens sätt att vända på ordföljden varje gång Persbrandt talar om sig själv och någon annan. Skrivreglerna påbjuder att man skriver t ex ”Pelle och jag”. Persbrandt säger aldrig så, han säger ”Jag och Pelle”. Det ser ut att vara ett ställningstagande från författarens sida. Det irriterar.
Boken rekommenders trots detta varmt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s