När terapeuten inte kan hjälpa är patienten hopplös del 2

När jag nu ser tillbaka på mina trettio år i terapi är det en princip som stiger fram som den ledande: Ingenting intresserade mina terapeuter så mycket som att ta reda på vad det var för fel på mig. Ibland kunde man förledas att tro att de spelade spelet Finn Fem Fel. Det blev väldigt exalterade varje gång de hittade ett nytt fel på mig.
Det märkliga var att de precis visste hur man borde reagera när ens bror hoppar ut genom fönstret och dör. Hur de kunde veta det var en gåta, men de lät förstå att de visste allt. Domen över mig var hård. Jag hade gjort allt fel: jag sörjde fel, jag anklagade folk helt utan skäl, jag behövde hjälp med saker som man inte ska behöva hjälp med, jag vältrade mig i min olycka, jag smet undan sanningen, jag var negativ och klagade hela tiden, jag vägrade att förstå hur svårt alla andra hade det. Det var ingen ände på mina fel och brister.
Det är inte svårt att hitta upprinnelsen till denna attityd i den psykiatriska litteraturen eller i gängse terapeutsnack. Det handlar så gott som aldrig om att förstå patienten, eller hjälpa hen, eller veta något om hur svåra trauman påverkar en människa, nej, det handlar sgs uteslutande om att korrigera patientens reaktioner.
Det började med Freud. Hela hans verksamhet gick ut på att lyssna på patienten enbart för att sedan flyga på och berätta vad som var felet. Och felet kunde vara vilket fantasifullt påhitt som helst. Dora, en fjortonårig flicka, borde ha blivit upphetsad av att hennes pappas fylsiga och cigarrökande blekfeta vän trängde in henne i ett hörn och försökte kyssa henne. Tänk att hon täcktes komma till Freud och beklaga sig!
Så har det fortsatt genom hela den psykiatriska historien. Vilken inkompetent liten fritänkare till terapeut som helst anser att det är helt i sin ordning att flyga på patienten med ”sanningar” ur hens egen fatabur. Ifall patienten protesterar beror det på att hen inte tål kritik.
Man kan inte utan vidare anklaga terapeuterna: de har en usel utbildning, de har blivit lärda att leta efter felen. Och det är få som vågar avvika. Och det är få som inser att det handlar om politik mera än om kunskap och vetenskap.
Som helt nyligen – en uppenbarligen mycket uppburen terapeut beklagade sig högljutt – och offentligt – över sina hopplösa patienter. De hade ingen humor, de var inte villiga att se sina egna fel, de ville inte växa, man undrar varför de överhuvudtaget hade sökt hjälp.
Jag vet varför de hade sökt hjälp: de hade varit dumma nog att tro att terapeuten kunde hjälpa dem. De ville garanterat växa, de ville garanterat förstå sina egna reaktioner. Men inför terapeutens skriande fördomar och okunnighet satte de sig på tvären. Det måste man göra när man möter en terapeut som inte kan och inte vill befatta sig med andra problem än de välbekanta från sin egen intressesfär.
Utgången var den gamla vanliga: skurken var patienten, inte den inkompetenta terapeuten.
Och som man kunde förutse: andra terapeuter rusade till och förklarade att terapeuten var otroligt kunnig och orädd. Det finns bara såna hopplösa patienter!
Ja, på basis av min mångåriga erfarenhet kan jag konstatera att det inte råder någon brist på hopplösa terapeuter heller.

En reaktion på ”När terapeuten inte kan hjälpa är patienten hopplös del 2

  1. Hi, I do believe this is an excellent blog. I stumbledupon it 😉
    I am going to return yet again since i have book-marked
    it. Money and freedom is the greatest way to change, may you be rich and continue to help others.
    gibbon.co

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s