När terapeuten inte kan hjälpa är patienten hopplös

När jag tittar tillbaka på mina trettio år i terapi blir jag lätt tagen vid tanken på att jag gick från den ena terapeuten till den andra med ett svårt trauma och ingen enda hade den minsta lilla aning om vad som borde göras.
I det läget är det hur lätt som helst att peka ut patienten som hopplös och omöjlig.
Under dessa trettio år träffade jag säkert ett tjugotal terapeuter. Ingen enda av dem hade något vettigt att säga.
De ursäktar sig nu i efterskott på tusen olika sätt: patienten var alltför labil, patienten saknade djupare insikt i sina problem, patienten ville inte växa, patienten blev lätt aggressiv och motarbetade terapeutens välvilliga försök att hjälpa, patienten gjorde motstånd mot att se sina egna tillkortakommanden.
Jag vet ingen yrkeskategori som är så duktig på att förklara sina egna blinda fläckar, som terapeuterna.
Och de kan ju säga så gott som vad som helst, eftersom patienterna är försvarslösa och ”alla” är beredda att tro att alltsammans är deras fel.
Nu förstår jag att det handlar om inkompetens, men det förstod jag inte då. Jag fattade inte att inkompetenta människor kunde ta betalt för att skada andra. När de ställdes mot väggen blev de irriterade och fräste: ”Vi kan inte hjälpa alla!”
De hittade på vilka långsökta förklaringar som helst för att rättfärdiga sin okunnighet. Och en del patienter köpte dessa förklaringar och berättade i offentligheten hur fel de hade haft.
”Sorgen hade blivit min goda vän, som jag inte ville bli av med.”
Det där hör till de mera infama påhitten. Idén är att få oss alla att förstå att folk älskar att sörja och göra livet surt för andra.
Och ifall de tappert kämpar på och skonar alla andra så är det också fel: de smiter undan sin sorg.
Ingenting som patienten gör kan vara rätt. Det är axiomet.
Det kommer att dröja väldigt väldigt länge innan psykiatrin själv uppfattar sina egna fördomar och dumheter. Till dess får vi patienter finna oss i att gå ohjälpta och stundom hårt motarbetade.
Att psykiatrin har så dåliga resultat är därför inte att förvåna. Tyvärr är psykoterapin inte bättre. 50% får hjälp. 50% blir utan. Vi förstår att det är trevligare att tala om de lyckade resultaten. Det är bara väldigt svårt och jobbigt att höra till de där 50% som inte får hjälp.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s