Vigdis Hjorth, Gustaf Molander och psykoterapi

Den har samma tema som din bok, sa min dotter och jag susade till biblioteket för att låna Vigdis Hjorths bok Arv och miljö. Den hade rekommenderats mig från många håll, men min dotters ord tog skruv.
Hastigt gick det upp för mig att Vigdis Hjorth skrev om incest. Va? Samma tema? Ingalunda.
Hastigt gick det upp för mig att det fanns ett annat övergripande tema, som faktiskt är detsamma som i min bok: att inte bli sedd, att inte bli trodd, att inte få tala.
Hon gör det i romanform och hon gör det mycket bra. Det finns lysande, ingående, klarsynta beskrivningar av hur människor undviker att förstå. Hur de får motparten att tveka, bli ledsen, bli förtvivlad och till slut uppföra sig otidigt så att man kan sucka och säga: Titta nu på den där, helt omöjlig.
Det är just den aspekten på boken som är helt lysande. Och otroligt viktig för alla oss som har hört dessa överslätande kommentarer till lust och leda och inte kunnat försvara oss.
Och förnekandet från gärningsmännen. Man kan till nöds förstå att en incestuös pappa måste förneka in i det sista. Men hustrun? Och syskonen? ”Nej, vi kan ju inte ta ställning, för vi VET ju inte,” flöjtar de oskyldigt medan de därmed tar ställning för pappan, vilket de ivrigt förnekar att de gör.
Vigdis Hjorth skriver ganska vackert om psykoanalysen, fast den tydligen inte hjälper stort. Mina tankar går till de senaste förvecklingarna på psykoanalytikerfältet här hos oss. Gustaf Molander krävde nyligen att psykoanalytikerna i Finland skulle be de homosexuella om ursäkt för att de i många år behandlade homosexualitet som en sjukdom utan att ha någon vetenskaplig grund för sjukdomsstämpeln.
Gustaf Molander har bevisligen rätt, det går inte att säga annat. Men vad tror ni att psykoanalytikerna gör? De blånekar. Nä, vi tänker inte be om ursäkt, det handlar om så få personer i Finland, och dessutom skulle det vara mycket illa om folk fick för sig att vi alltid har fel. Och sedan det riktigt fantastiska påståendet, som bara en som grundligt har studerat psykoanalysen känner till: Vi har aldrig lovat att bota någon!
Tänk er en somatisk läkare som har begått ett allvarligt vårdfel. ”Jag har inte lovat att bota någon,” säger han till sitt försvar. Då skrattar vi. Glädjelöst. Men vi skrattar.
Alla psykoanalytiker är inte läkare. Man kan bli psykoanalytiker också via studier i psykologi. Men de som är läkare är bundna av den hippokratiska eden: att inte skada.
Hur många homosexuella ska det till för att övertyga dem om att de har skadat?
Det handlar om ett smitande på hög nivå. Och vi är till synes försvarslösa.
Jag känner flera homosexuella som har gått i psykoanalys enkannerligen för att bli botade, bli hetero. Vad ska vi säga om en läkare som tar emot dem, klår dem på gängse taxa och förnekar att de har lovat någonting ifall de misslyckas, vilket de ju gör för att det inte handlar om en sjukdom.
En mycket välrenommerad psykoanalytiker skrev upprört på Facebook: ”Jag har förhoppningsvis aldrig misshandlat någon i någon ideologis namn, jag har aldrig lovat en homosexuell att bota honom, men jag har naturligtvis ifrågasatt hans inriktning på samma kön, eftersom jag själv är en heterosexuell man, och man måste också beakta att psykoanalysen anser att homosexualitet i viss mån är en perversion. Detta givetvis sagt utan moraliska aspekter.” Ungefär så. Ska vi skratta eller gråta?
Vigdis Hjorths bok är mycket mycket viktig i denna debatt. Synd bara att den är så krångligt skriven så det troligen bara är de invigda i högre litterär smak som orkar läsa den. Men för den som orkar är den en uppenbarelse.
Precis den mardrömslika upplevelse som huvudpersonen i boken har av att inte bli trodd, inte förstådd och inte tagen på allvar har varje människa som någon gång uppsöker en terapeut. Det har kanske blivit lite bättre nuförtiden, men jag skulle inte vara alltför säker på det med tanke på vad man varje dag läser om psykoterapi och psykiatri.
Terapeuternas heligaste princip är att få patienten att fatta sin egen andel i sin olycka. Det skulle bli för långt att breda ut sig över denna princip här, men jag uppmanar mina läsare att fästa sig vid denna aspekt.
Vad gjorde du? Fattade du inte att han var död? Tog du offerkoftan på dig för att få fördelar? Det är förstås bekvämt när det är synd om en.
Min bok handlar om att jag i min naivitet trodde att jag skulle få hjälp med ett svårt trauma, för det hade terapeuterna lovat i alla intervjuer i tidningarna, det var mycket viktigt att man bearbetade sina svåra erfarenheter. Ja, det trodde jag på och förväntade mig naturligtvis att mina terapeuter skulle veta något. Det tog mig många onödiga år att fatta att de inte visste någonting alls och att de inte heller hade några förpliktelser att till exempel remittera mig om de inte själva kunde hjälpa. Och det värsta: när det gick väldigt dåligt för mig och jag så småningom svävade i livsfara berodde det helt och hållet på mig. Jag var en så omöjlig patient så ingen kunde hjälpa mig och de kunde inte bry sig mindre. Och om jag ställde dem mot väggen blev jag avsnäst: ”vi kan inte hjälpa alla”.
Nej, vi vet det idag, men fler än 50 % borde vi väl ändå kunna kräva? Och vi borde väl ändå också kunna kräva att de där som inte får hjälp blir uppmärksammade på något sätt? Det kan väl inte vara rätt att avvisa dem med snorkiga kommentarer om att är de är vårdresistenta?
Helsinki Psychotherapy Study kom just i rätt ögonblick för mig. Plötsligt fanns det folk som ville veta vad det berodde på att jag inte hade fått hjälp. Folk som inte utan vidare trodde på att det var mitt fel. Folk som trodde att även terapeuter kan göra fel.
Bifogar här en artikel från Duodecim.
https://webmail.inet.fi/cp/applink/mail/Downloader?dhid=attachmentDownloader&messageId=248128&accountName=stenvi-15&folderPath=INBOX&contentDisposition=attachment&attachmentIndex=0&contentSeed=d3611&pct=47d10&contentType=application/octet-stream&contentDisposition=attachment&u=stenvi-15&d=mbox.inet.fi&t=86d12
Oj, den ser väldigt konstig ut, men hoppas att den funkar.

 

2 reaktioner på ”Vigdis Hjorth, Gustaf Molander och psykoterapi

  1. Hej!

    Jag följer dig på Facebook och läser din blogg, vi hade också kort kontakt på Facebook då vi pratade kring din bok ”Den omöjliga patienten”. Jag skrev till dig på Messenger, om du vill får du gärna skriva några rader.

    Med vänliga hälsningar,

    Ann-Cathrine Persson

    Gilla

    1. Hej Ann-Cathrine,
      Jag är helt jätteledsen att jag inte har svarat dig tidigare. Det beror på att jag inte behärskar de här systemen med feedback osv. Jag hittade din kommentar först idag. Jag har inte sett ditt meddelande på Messenger och nu när jag sökte efter det hittade jag det inte. Du kan skriva till mig på min e-post, det är nog det säkraste. Då ser jag det åtminstone och tappar sällan bort nånting. Min adress är viveca.stenius@pp2.inet.fi. Mvh Viveca

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s