Charlotta Sjöstedt: Freuds sista suck

”När behandlingen inte har hjälpt har behandlarna en skyldighet att prova andra vägar. Kanske behöver man ompröva diagnosen och överväga annan psykologisk behandling eller annan medicinering.” (s 209)

”När kunskaperna inte tillämpas är det kanske fel på psykoterapin snarare än på patienten.

  • Nästan ingen har tittat på psykoterapi ur den här synvinkeln, säger Gerhard Andersson.” (s 209f)

Jag tror att alla de som har läst min bok Den omöjliga patienten (2019) förstår varför jag jublar när jag citerar dessa kloka ord.

Citaten är tagna ur en nyutkommen bok av Charlotta Sjöstedt: Freuds sista suck (2020). Boken studerar dagens svenska psykiatri, hur det är, varför det blev så här och vad vi kan göra för att förbättra situationen.

Huvudargumentet i Sjöstedts bok är att den freudianska psykoanalysen har fördröjt och fortfarande fördröjer utvecklingen inom psykiatrin/psykoterapin. En massa energi går åt till idéstrider mellan de olika skolorna, medan patienterna sköts lite hipp som happ med än den ena och än den andra metoden.

Freud blir utsatt för en grundlig kritisk genomgång, en genomgång som i allt väsentligt överensstämmer med den genomgång jag består honom med i min ovannämnda bok.

En nyhet för mig är informationen om undervisningen i psykoanalytisk teori vid Göteborgs universitet, med syfte att utbilda terapeuter. Tre andra universitet i Sverige ger tydligen liknande utbildning. Jag har haft kontakt med flera tongivande personer inom brukarrörelsen i Sverige och en av dessa personer skällde ut mig för att jag trodde att psykoanalysen och Freud hade något inflytande på psykiatrin i Sverige. ”Freud är helt ute,” försäkrade hen. Ojdå, jag började sväva på målet, men hade inte tid att forska så det fick vara. Hen måtte väl veta.  I ljuset av vad jag nu läser i Charlotta Sjöstedts bok så hade denna aggressiva representant för brukarrörelsen bara fel helt enkelt.

Charlotta Sjöstedt har en bakgrund som vetenskapsjournalist och har haft psykiatrin som ett av sina arbetsfält i flera decennier. Det syns på hennes texter. Hon verkar föredra KBT framom andra terapier och talar varmt för att de terapiformer som officiellt används ska vara evidensbaserade. Hur man får fram att en terapiform är evidensbaserad blir lite oklart, det är allmänt bekant att vetenskapliga studier inom psykiatri/psykoterapi är svåra att utföra och till dags datum inte så många som man vill tro. Dessutom ståtar varenda skola, inklusive psykoanalysen, med forskningsresultat som tycks göra dem evidensbaserade. Så det är en djungel, minst sagt.

I förbigående nämner hon att den evidensbaserade KBT-terapin lyckas i 50 % av fallen. 50 % av patienterna får alltså ingen hjälp. Dit hör det första citatet ovan. ”Behandlarna har en skyldighet att prova andra vägar” om terapin misslyckas.

Detta sägs i det sista kapitlet som handlar om framtidens psykiatri, så jag vet inte om det står på önskelistan eller om det redan nu är så att svenska terapeuter är skyldiga att hjälpa patienten vidare om terapin inte fungerar.

I min erfarenhet har det hänt bara en enda gång att en terapeut har gett mig förslag på vem jag kunde konsultera när vår relation brakade samman. Tyvärr var just den terapeuten så otrevlig och okunnig att jag helt enkelt struntade i hans förslag. Men jag noterade att han handlade korrekt – första gången under vår kontakt. Det borde alltså finnas en oberoende instans som patienten kunde gå till för att a) klaga och b) få råd om vidare behandling, en instans som skulle stå på patientens sida. En sådan instans finns veterligen inte ännu, inte heller i Sverige vad jag vet.

Hur är det möjligt att det inte finns en sådan instans? Det har att göra med psykiatriska patienters ställning i vården. De anses inte vara kompetenta att ha någon åsikt om vad de behöver, de anses inte veta vad de behöver, de anses försöka manipulera omvärlden att tycka synd om dem och de anses göra motstånd mot att bli friska och hjälpta… Listan kan göras lång. Och den som i första hand är skyldig till denna inställning är Sigmund Freud. Det är i allra högsta grad en klassfråga. Samma fenomen finns inom den somatiska vården, det ska vi inte glömma. Läkare anses veta bäst och den patient som protesterar får det inte lätt. Men till den somatiska vårdens försvar måste dock sägas att den är längre hunnen än psykiatrin. Vilket dels säkert har att göra med den enorma mängden stridande skolor inom psykiatrin och patienternas svagheter. En person som har brutit benet anses inte oförmögen att tänka, medan däremot en psykiatrisk patient är lättare att omyndigförklara, i alla fall lättare att skrämma till lydnad.

Charlotta Sjöstedts bok innehåller tre gripande fallstudier som mycket tydligt visar på förvirringen och rörigheten inom den psykiatriska vården. Man kan inte annat än beklaga patienternas förtvivlade belägenhet.

Boken innehåller också en något kursorisk genomgång av betydande influenser och pionjärer inom den psykiatriska historien. Och DÄR slås jag av en total förvåning. Alice Miller nämns överhuvudtaget inte. (Författarinnan är inte mer än tio år yngre än jag.) Det vore intressant att veta förklaringen till detta. Mitt intryck är att det var psykoanalytikerna som i Finland lyckades knuffa ut Alice Miller i marginalen. Det är begripligt att de tog till alla medel för att göra det, hon är den mest inflytelserika Freudkritikern från den tiden och måste bara fnysas åt, andra alternativ fanns inte för de tongivande inom psykoanalysen i Finland.

Men att en modern svensk Freudkritiker inte ens nämner henne är anmärkningsvärt. Sic transit gloria mundi.

En annan omständighet som också förvånar är att Charlotta Sjöstedt helt traskar i den moderna psykiatrins ledband. Det är sidvis med hjärnforskning och medicinacceptans och bara i en bisats nämns att något kan ha hänt patienten. Vad detta något kan tänkas vara nämns inte.

Nå, detta är förstås begripligt i historiskt ljus: det är inte alls länge sedan psykiatrerna påstod – utan att darra på manschetten – att autism berodde på ”kylskåpsmodern”, dvs att det vara mammans fel om barnet blev autistiskt. Och vi ska tacka försynen för att ingen tror på det nu längre. Men det finns saker ”som kan ha hänt” och det är en brist i boken att dessa faktorer inte nämns. Det pågår också där en livaktig forskning, som kan kasta ljus på psykiska bekymmer.

De frågor som ställs inom psykiatrin idag är fortfarande: ”Vad är det för fel på dig?” ”Vad måste du ändra på?” ”Hur ska vi få dig att förändra dig?”

Det är kanske rätta frågor för någon. Men för mig hade det gällt att fråga helt andra saker: ”Vad har hänt dig?” ”Hur kan vi hjälpa?” Förändringen kommer när rätt hjälp är given, inte när någon påtalar att du måste förändras. Dina symptom kan ses som en sund reaktion på en omöjlig situation. Det är ännu tydligen lång väg innan våra teoretiker kan tänka så.

Alltsomallt är jag inte lika optimistisk som Charlotta Sjöstedt, jag tror att psykiatrin ännu har en mycket lång väg att gå till förfång för patienterna, men jag vill ändå rekommendera hennes bok för alla dess förtjänster. Den är flyhänt skriven, den belyser sitt ämne rätt mångsidigt och ger information om viktiga delområden. Jag lärde mig massor och jag har ändå också sysslat med dessa frågor i decennier.

3 reaktioner på ”Charlotta Sjöstedt: Freuds sista suck

  1. Tack för mycket intressant artikel !
    Själv kan jag inte lâta bli att undra över om mânga av dem som arbetar med, skriver och uttalar sig om psykiatri saknar egna, direkt personliga erfarenheter av trauma och annan djup nöd och därför inte alltid riktigt kan förstâ vidden av det hela…
    I alla händelser uppskattar jag mycket att ha tillgâng till dina reflektioner i den här bloggen!

    Gilla

    1. Och jag uppskattar mycket att du skriver då och då och kommenterar. Det betyder verkligen mycket för mig. Jag har på ett annat ställe (jag tror det var i min bok) påpekat att man inte kan förvänta sig att terapeuterna ska ha egna erfarenheter av världens olyckor, däremot kan man förvänta sig att de har en seriös utbildning, och det är ju tyvärr just precis vad de inte har.

      Gilla

  2. Stort tack själv !
    Jag samtycker till det du skriver och inser ocksâ regelbundet att läkare, psyk- och socialvârdare m.fl. ofta skulle behöva annan utbildning och livs- o sjukvârds-filosofi och mer kunna lyssna pâ och inkludera klienter/ patienter i sin behandling men tyvärr finns det ju dessutom begränsningar pâ vad sjukvârd numera bör kosta eller ej…
    Att Charlotta Sjöstedt inte tagit med Miller i sin bok om Freuds sista suck kan man väl ha överseende med, dâ C.S. trots allt tycks vilja och kunna ”gräva djupt” och klargöra mycket, och Alice Miller själv inte riktigt praktiserade det hon lärde ut.
    God fortsättning !

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s