Rutger Bregman: I grunden god.

”Det har hänt några gånger i mitt liv att jag läst böcker som fått mig att hjula av lycka,” skrev Göran Greider den 22 december 2020 i Aftonbladet i en recension av Rutger Bregmans fjärde bok I grunden god. Han nämner exempel: Pjotr Kropotkin, Marx, Engels, Alva Myrdal, Martin Luther King, Olof Palme. Det handlar om människosyn. Om att våga vara optimistisk gällande människans natur.

Och det är precis det det handlar om.

Kampen mellan dem som tror att människan i grunden är god och dem som tror att civilisationen har givit rovdjuret människan ett tunt lager fernissa, som man ska akta sig för att skada för då blottas människans sanna natur, som endast kan hållas i schack genom att den aldrig utmanas.

Och så kastar Rutger Bregman sig in i en 338-sidig redogörelse för hur dessa konträrt motsatta uppfattningar om människan ter sig i historiskt och samtida ljus.

Och jag njuter.

I hela mitt liv har jag tagit avstånd från kristendomens negativa människosyn och funnit föga förståelse ens i bildade kretsar. En av mina största idoler under tonåren var Bertrand Russell, vars hela produktion jag plöjde mig igenom medan mina vänner läste Fickjournalen. Jag läste också Fickjournalen. Men Bertrand Russell gav mig de stora upplevelserna av förståelse och intellektuell glädje.

Var och en förstår att jag nästan svimmade när jag på sidan 220 i denna rika, spännande och roliga bok hittade Rutger Bregmans ungdomsidol: Bertrand Russell. Här bör man förstå att Rutger Bregman är 32 år gammal och jag är 74. 42 år skiljer oss åt.

Det är på något sätt oerhört hoppingivande att det finns helt vanliga skriftställare och filosofer som aldrig blir glömda. Bertrand Russell hör definitivt och välförtjänt till dem som lever och kommer att fortsätta att leva.

Men den här boken visar hur fruktansvärt arbiträrt berömmelse och uppmärksamhet träffar olika människor, fenomen och berättelser. De sex pojkarna från Tonga – verklighetens Lord of the Flies – har totalt glömts bort till förmån för William Goldings världsberömda fiktiva roman, som utan något som helst verklighetsunderlag skamlöst propagerar för ”fernissateorin”. Vi är beredda att köpa att det handlar om en realistisk berättelse, då det i själva verket handlar om förtal och osanning.

Det är inte att undra på att det är så. Propagandan från ”fernissateoretikerna” är mördande och går igenom hela historien: ”Thukydides, Augustinus, Machiavelli, Hobbes, Luther, Calvin, Burke, Bentham, Nietzsche, Freud och USA:s founding fathers instämde alla i fernissateorin.” skriver Bregman (s 31). ”Ju större mental bedragare desto ihärdigare hävdar han människans svaghet och uselhet,” citerar han Emma Goldman (s 32).

Men det är ju självklart att det inte handlar om några lätta frågor. Och det är det som är styrkan i Bregmans bok. Genom hela framställningen får vi parallellt redogörelser för bägge lägren. Visserligen döljer Bregman inte att han håller på optimisterna men han bemödar sig om att föra fram de konkurrerande idéerna, som tyvärr hittills har varit helt överlägsna.

Det anses naivt och töntigt och obildat att inte förstå att fernissateorin är sanningen. Den är helt förhärskande bland intellektuella i USA – jag hade det tufft ett helt år i Los Angeles då personer som jag uppskattade och tyckte om och som dessutom utan vidare kunde räknas till den intellektuella eliten utan hämningar förklarade för mig att varje människa är sig själv närmast, människan är ett civiliserat odjur, som utan civilisationens lätta lager av god uppfostran skulle slå ihjäl första bästa som går henne emot.

Det är ju inte helt normalt att tänka så i de skandinaviska länderna – vi har utvecklat välfärdsstaten och den vilar i allt väsentligt på en mildare version av teorin om fernissan. Men även här får kyrkan härja fritt och berätta för alla och envar hur syndiga och förfärliga vi är och hur endast Guds nåd kan rädda oss.

Rutger Bregman för fram teorin om nocebo (motsatsen till placebo) när det gäller just människosynen. När vi varje dag får höra att det är så det är ställt med oss människor så blir det till slut sanningen, en självuppfyllande profetia. Medan exempel efter exempel ur historien visar att det inte alls är så.

Det tjänar vissa intressen att hålla oss på mattan.

Läs boken, det är den verkligen värd.

Den finns alltså åtminstone på svenska och engelska.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s