Problemet med Waldorfpedagogiken

Då jag nu har ägnat mig så intensivt åt Solvikskolan och de tre dokumentärerna om densamma, De utvalda barnen, på SVT, så inser jag att mina argument kanske behöver klarifieras.

Redan på 70-talet läste jag Steiner och beslöt att han inte var en person som man behöver ta på allvar. Detta sa jag dock inte högt, för jag hade många kolleger och vänner som var urförtjusta och inte överhuvudtaget såg det jag såg. Det kändes genant att vara tvungen att föreläsa om elementära saker för dem, de var ju ändå helt bildade människor.

Så jag lämnade problematiken åt sitt öde och ägnade mig åt andra saker. Tänkte: De menar ju väl och det funkar väl någorlunda. Och det är ju bra med konst, måleri, dans och teater.

Nå, så kom då denna tredelade dokumentär av Jasper Lake, De utvalda barnen. En dokumentär som inte alls från början skulle bli särskilt kritisk. Killen älskade sin skola, men måste ge vika då så många berättade om helt andra saker, om övergrepp och mobbning, om maktfullkomlighet och undfallenhet.

Först måste jag säga att jag aldrig har sett nånting så gripande, sant och välformulerat.

Bildmässigt så är ju denna dokumentär en klippares mardröm. Hur många gånger måste vi köra med fladdrande gardiner och vyer uppifrån? Men det är en ”minor point”. Det funkar när man vänjer sig. Men jag som har jobbat med det där i många år frågar mig hur Jasper inte visste att han måste ta väldigt mycket fler bilder till bildsättning. Men det är verkligen en liten sak jämfört med hur väl han har förstått att han måste samla på sig otroliga mängder av intervjumaterial för att få ihop denna otroliga och aldrig tidigare berättade historia! För det har han gjort. Han har samlat ett helt otroligt omfattande material som ger honom en chans att berätta en sammanhängande historia. Jag är djupt imponerad. Detta är århundradets journalistiska bragd!

Men nu till problemet med Waldorfpedagogiken. Detta går att läsa ut ur dokumentären, men jag misstänker att många inte alls klarar operationen eftersom så många dimridåer hela tiden läggs för att blanda bort folk. Det är ju inte bara Skolinspektionen som blir lurad, föräldrar, barn och journalister blir lika förda bakom ljuset. Och väldigt många låter sig luras.

!. Pär Ahlbom säger upprepade gånger att hans mål är att hans elever ska förändra samhället. Det är en ganska tung börda att lägga på små barn. Och om de inte alls får lära sig hur det samhälle de ska förändra är beskaffat så blir uppgiften i mina ögon omöjlig.

2. Han säger också upprepade gånger att han aldrig har träffat ett barn som inte vill lära sig. Då blir man dubbelt konfunderad. Hur kommer det sig då att han skapar en skola där man inte har böcker, där man inte får lära sig att läsa och skriva och där man inte får vettiga avgångsbetyg? Där man i princip föraktar kunskap.

3. Det värsta är dock att man har en föreställning om idealbarnet, som man skulle skapa genom att utsätta barnet för waldorfpedagogiken. Ungen dög inte som hen var, hen skulle förändras genom waldorfpedagogiken. Vissa barn hade bättre förutsättningar än andra och kunde fungera som förebilder.

4. De där hopplösa, som inte motsvarade nånting av iden om idealbarnet, kunde man håna och mobba hur mycket som helst, de saknade existensberättigande. Mobbning är helt okej när det gäller dem. Det är ren fascism, säger jag ifall det har undgått någon.

5. Steiners karaktärstyper är ju inte hans eget påfund, de fanns redan på Hippokrates tid (påpekade min filosofiskt bildade brevvän). Det har alltid intresserat oss att kategorisera och dela folk i olika typer. Men att använda de fyra temperamenten som grund för en förment objektiv bedömning av små barn kan närmast betecknas som övergrepp, vilket dokumentären visade.

6. Idén om karma och reinkarnation är inte heller nånting som Steiner skapade. Begreppen är direkt knyckta från österländska religioner och vi vet ju vilka höjder av upplysning, rättvisa och jämlikhet de länder har nått som har anammat dessa tänkesätt (beklagar ironin). Tanken att vi lever många liv på jorden och att vi under varje liv måste sona de oförrätter och brott vi har begått i ett tidigare liv, är ju ett rent påhitt. Mig veterligen finns det inga som helst belägg eller bevis för att så är fallet. Men det är politiskt och socialt otroligt bekvämt. Olyckor sker av en orsak (tidigare förbrytelser). Man ska alltså inte hjälpa människor som råkar illa ut, för det är deras eget fel att de gör det, det är deras karma som bestämmer hur det går för dem i deras olika liv. Säkerhetsföreskrifter och försiktighetsmått är också onödiga, den som ska råka ut för en olycka gör det ändå, hur mycket vi än försöker förhindra det. Medlidande och empati är direkt kontraindicerade. Tvärtom, vi ska vända ryggen till. Det är väldigt underligt att detta tankesystem inte systematiskt utropas till fascism. Vi får ju bara tacka vår goda tur för att man inte allmänt lever efter de doktrinerna här i de upplysta nordiska länderna. Det finns ett skäl till att vi rankas som världens bästa länder. Skälet är att vi inte tror på den ideologi som steinerpedagogiken försöker förmedla. Vore det så småningom läge att förbjuda den i svensk skollag?

7. Lever man efter steinerpedagogiken så är det självklart helt rätt och mobba och håna barn som inte lever upp till idealen. Och detta gäller alla utopistiska doktriner. Kristendomen. Socialismen. M fl. Människan duger inte a priori som hon är, hon ska förändras, omskapas till idealet. Det är grunden för denna synnerligen misslyckade ideologi.

8. Det betyder ju inte att det inte finns nånting gott i Waldorfskolan. Man kan plocka russinen ur kakan, men då måste man sluta kalla den Waldorf.

8 reaktioner på ”Problemet med Waldorfpedagogiken

  1. Uppskattar mycket ditt oförtrutna uppföljande av olika typer av pedagogik och ”humanitär psykologi”.
    Har för övrigt sett att det kommit en ny dokumentär om Alice Miller, som jag ännu inte sett. Här en link till den bara för rent allmän info.
    God fortsättning !

    Gilla

    1. Tusen tack för länken. Ska studera. Ja, det har blivit en vana för mig att jag noga kollar läget. Men nog är det också ,mycket som går mig förbi, tex hade jag inte sett den länk du gav mig. Tack igen.

      Gilla

  2. Lycka till med fortsättningen!
    Antagligen kommer Millers vedersakare att se denna dokumentär som en dom över hennes arbeten om barn och ”svart” pedagogik i barnuppfostran. Själv anser jag att hennes böcker givit mig god insyn i en del sidor av min egen barndom och omgivande samhälle pâ den tiden. Vi mänskor är komplexa varelser och en person kan ha positiva sidor även om allt inte alltid är helt perfekt i hennes liv, eller hur… ?

    Gilla

    1. Ja, du har rätt. Dessutom säger hon flera gånger i sina böcker att hon inte kunde vara en god mor för sin son. Hon hycklar inte, hennes insikter gäller i lika hög grad henne själv. Så anklagelserna om förljugenhet är helt fel när det gäller henne. Att hon nu sen inte gick in på detaljer om sitt eget liv är ju bara proffsigt. Hennes son Martin har ju också skrivit en bok om sin mor: Das wahre Tragödie des begabten Kindes (eller ngt sånt) heter den, finns tyvärr bara på tyska, så det var lite knagglig läsning. Där berättar han alla pinsamma detaljer men säger också att han anser att hans mamma i princip har rätt i de slutsatser hon drog, trots att hon inte klarade av att försvara honom mot pappans översitteri. Där finns också riktigt pinsamma historier om Stettbacher – som var en riktig amatör på vissa punkter och ändå har ahn skapat en metod som söker sin like! Jenson utvecklade en nästsn identisk metod, men de två är ensamma i psykiatrins historia (påstår jag)

      Gilla

      1. Martin Millers bok har översatts och kommit ut pâ franska och till slut även pâ engelska ”The True “Drama of the Gifted Child”: The Phantom Alice Miller — The Real Person”. Pâ bägge sprâken och pâ nätet finns det en del mycket intressanta och lärorika inlägg om Martin och Alice Miller, deras bakgrund, liv och historia, bl.a. av en av översättarna av Martin Millers bok.
        En annan säger om boken ”which he now has written at the age of 63, is not an accusation. But rather the attempt to understand deeply ingrained traumas.” Att Alice Miller inte varit en ”god moder” tycks vara en eufemism och man inser att djupt ingraverade och nedärvda trauma är enormt svâra att komma över, om alls möjligt.

        Gilla

  3. Tack Viveca för kommentarerna och hänvisning till sonen Martins bok, som jag eventuellt ska kunna läsa senare.
    Nu har jag haft turen att via ett kollektiv se dokumentären om Martin, hans föräldrar, deras bakgrund och ”historia” sâ gott det nu varit möjligt att följa upp allt däromkring och det var mycket o rent av ruskigt intressant men ocksâ enormt komplicerat, som livet väl har varit för mânga under och efter det s.k. 2:a världskriget och dâ speciellt för vissa folkgrupper…
    Allt tycks ha varit mycket vâldsamt, inte bara för Martin men ocksâ för hans mor, och hon har ju senare sagt att hon inte kunde vara en god mor, som du ocksâ säger, och ursäktat sig för sin oförmâga att stâ upp för sitt barn i den situation hon/de levde.
    Vem fadern var, hur han bar sig ât och det vâld han utövade, tycks därför vara väsentligt för förstâelsen av deras gemensamma historia men inte ens detta var helt möjligt att utreda för Martin & Co. i filmen om honom och hans mamma med familj och deras rötter, tyvärr…
    Alice Millers böcker om barn är ändâ lärorika, trots allt, eller hur…

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s