Problemet med Waldorfpedagogiken

Då jag nu har ägnat mig så intensivt åt Solvikskolan och de tre dokumentärerna om densamma, De utvalda barnen, på SVT, så inser jag att mina argument kanske behöver klarifieras.

Redan på 70-talet läste jag Steiner och beslöt att han inte var en person som man behöver ta på allvar. Detta sa jag dock inte högt, för jag hade många kolleger och vänner som var urförtjusta och inte överhuvudtaget såg det jag såg. Det kändes genant att vara tvungen att föreläsa om elementära saker för dem, de var ju ändå helt bildade människor.

Så jag lämnade problematiken åt sitt öde och ägnade mig åt andra saker. Tänkte: De menar ju väl och det funkar väl någorlunda. Och det är ju bra med konst, måleri, dans och teater.

Nå, så kom då denna tredelade dokumentär av Jasper Lake, De utvalda barnen. En dokumentär som inte alls från början skulle bli särskilt kritisk. Killen älskade sin skola, men måste ge vika då så många berättade om helt andra saker, om övergrepp och mobbning, om maktfullkomlighet och undfallenhet.

Först måste jag säga att jag aldrig har sett nånting så gripande, sant och välformulerat.

Bildmässigt så är ju denna dokumentär en klippares mardröm. Hur många gånger måste vi köra med fladdrande gardiner och vyer uppifrån? Men det är en ”minor point”. Det funkar när man vänjer sig. Men jag som har jobbat med det där i många år frågar mig hur Jasper inte visste att han måste ta väldigt mycket fler bilder till bildsättning. Men det är verkligen en liten sak jämfört med hur väl han har förstått att han måste samla på sig otroliga mängder av intervjumaterial för att få ihop denna otroliga och aldrig tidigare berättade historia! För det har han gjort. Han har samlat ett helt otroligt omfattande material som ger honom en chans att berätta en sammanhängande historia. Jag är djupt imponerad. Detta är århundradets journalistiska bragd!

Men nu till problemet med Waldorfpedagogiken. Detta går att läsa ut ur dokumentären, men jag misstänker att många inte alls klarar operationen eftersom så många dimridåer hela tiden läggs för att blanda bort folk. Det är ju inte bara Skolinspektionen som blir lurad, föräldrar, barn och journalister blir lika förda bakom ljuset. Och väldigt många låter sig luras.

!. Pär Ahlbom säger upprepade gånger att hans mål är att hans elever ska förändra samhället. Det är en ganska tung börda att lägga på små barn. Och om de inte alls får lära sig hur det samhälle de ska förändra är beskaffat så blir uppgiften i mina ögon omöjlig.

2. Han säger också upprepade gånger att han aldrig har träffat ett barn som inte vill lära sig. Då blir man dubbelt konfunderad. Hur kommer det sig då att han skapar en skola där man inte har böcker, där man inte får lära sig att läsa och skriva och där man inte får vettiga avgångsbetyg? Där man i princip föraktar kunskap.

3. Det värsta är dock att man har en föreställning om idealbarnet, som man skulle skapa genom att utsätta barnet för waldorfpedagogiken. Ungen dög inte som hen var, hen skulle förändras genom waldorfpedagogiken. Vissa barn hade bättre förutsättningar än andra och kunde fungera som förebilder.

4. De där hopplösa, som inte motsvarade nånting av iden om idealbarnet, kunde man håna och mobba hur mycket som helst, de saknade existensberättigande. Mobbning är helt okej när det gäller dem. Det är ren fascism, säger jag ifall det har undgått någon.

5. Steiners karaktärstyper är ju inte hans eget påfund, de fanns redan på Hippokrates tid (påpekade min filosofiskt bildade brevvän). Det har alltid intresserat oss att kategorisera och dela folk i olika typer. Men att använda de fyra temperamenten som grund för en förment objektiv bedömning av små barn kan närmast betecknas som övergrepp, vilket dokumentären visade.

6. Idén om karma och reinkarnation är inte heller nånting som Steiner skapade. Begreppen är direkt knyckta från österländska religioner och vi vet ju vilka höjder av upplysning, rättvisa och jämlikhet de länder har nått som har anammat dessa tänkesätt (beklagar ironin). Tanken att vi lever många liv på jorden och att vi under varje liv måste sona de oförrätter och brott vi har begått i ett tidigare liv, är ju ett rent påhitt. Mig veterligen finns det inga som helst belägg eller bevis för att så är fallet. Men det är politiskt och socialt otroligt bekvämt. Olyckor sker av en orsak (tidigare förbrytelser). Man ska alltså inte hjälpa människor som råkar illa ut, för det är deras eget fel att de gör det, det är deras karma som bestämmer hur det går för dem i deras olika liv. Säkerhetsföreskrifter och försiktighetsmått är också onödiga, den som ska råka ut för en olycka gör det ändå, hur mycket vi än försöker förhindra det. Medlidande och empati är direkt kontraindicerade. Tvärtom, vi ska vända ryggen till. Det är väldigt underligt att detta tankesystem inte systematiskt utropas till fascism. Vi får ju bara tacka vår goda tur för att man inte allmänt lever efter de doktrinerna här i de upplysta nordiska länderna. Det finns ett skäl till att vi rankas som världens bästa länder. Skälet är att vi inte tror på den ideologi som steinerpedagogiken försöker förmedla. Vore det så småningom läge att förbjuda den i svensk skollag?

7. Lever man efter steinerpedagogiken så är det självklart helt rätt och mobba och håna barn som inte lever upp till idealen. Och detta gäller alla utopistiska doktriner. Kristendomen. Socialismen. M fl. Människan duger inte a priori som hon är, hon ska förändras, omskapas till idealet. Det är grunden för denna synnerligen misslyckade ideologi.

8. Det betyder ju inte att det inte finns nånting gott i Waldorfskolan. Man kan plocka russinen ur kakan, men då måste man sluta kalla den Waldorf.

Karma är förklaringen! Del 3 om waldorfskolan Solvik

Det absolut futtigaste, snuskigaste och mest avskyvärda är den deklaration som Waldorfskolefederationen och Waldorflärarhögskolan kommer med i slutet av del 3 av De utvalda barnen, en serie av Jasper Lake.

”Oj nej, vi har aldrig menat något sådant, det här är ju alldeles hemskt,” flöjtar de ansvariga skenheligt och menar att Solvikskolan är ett undantag.

Man vägrar att se sammanhangen, orsak och verkan. Fast de är uppenbara för vem som helst som har ögon att se med.

Pär Ahlbom, läraren och grundaren av Solvikskolan, får stå som ensam syndabock för ett skolsystem, ett experiment med svenska barn som försökskaniner, ett experiment som har fullkomligt klara förebilder i en pedagogik som samtliga skolor följer kritiklöst och hängivet.

Man vägrar att ta ansvar, man vägrar att förstå vad konsekvenserna av Steinerpedagogiken är, man vägrar att inse att Solvikskolan ingalunda är ett extremt exempel utan bara en logisk följd av ett sjukt tankesystem.

Jag är full av beundran för Jasper Lake och de andra ansvariga för denna helt banbrytande serie: Tack, allt finns, svaret på alla frågor blottläggs.

Det var strongt att orka vänta med det mest graverande till sista avsnittet. Karma och reinkarnationen. Fullkomliga filosofiska påhitt, helt i stil med kristendomen och islam och andra religioner. Opium för folket.

Man uppfinner ett godtyckligt tankesystem som handlar om att dela in barn i dugliga och odugliga enligt påhittade normer, en överlägsenhetskult, där de som är inne i systemet är överlägsna dem som är utanför och där utfrysning och mobbning är självklara följder för dem som inte är ”rätt” sorts människa. Och sen vägrar man att förstå att just detta avskyvärda är inbyggt i systemet och måste bli en följd av det. Att hjärtlöshet och nonchalans och våld människor emellan är priset man betalar. Att tala om karma och reinkarnation på det sätt som antroposoferna gör resulterar i ett hjärtlöst och våldsamt system, som man sedan ihärdigt förnekar eftersom de flesta människor inte kan tänka i de banorna. I århundraden har föräldrar agat sina barn och bara menat väl. Detta är samma sorts blindhet.

Men det är ståtligt att se och höra protesterna. De vuxna barnen skräder inte orden. Men likt förbannat går deras barn i samma skola. De ser inte att grundfelet sitter i själva filosofin. Att göra lätta kosmetiska korrigeringar förändrar inte grundproblematiken.

Det är inte hemskt länge sedan en renlärig steinerian, en i övrigt snäll och hygglig människa, förklarade för mig att välgörenhet och samhälleliga insatser för att jämna ut inkomstklyftorna är helt onödiga och kontraindicerade. Folk har det dåligt för att de har varit onda I ETT TIDIGARE LIV. Sådetså! Så man kan genast sluta tycka synd om dem och i stället låta dem gå under, så som deras karma har förutbestämt.

Men visst är det gripande när till och med Pär mjuknar till slut och erkänner att han kanske inte har haft helt rätt. Det är bara väldigt svårt att tro att han har förstått vad han har hållit på med.

En bragd, kallar jag denna serie, en bragd som jag hoppas ska få all den uppmärksamhet den förtjänar.

De utvalda barnen

”Vi mobbar bara då det finns anledning,” kunde vara mottot för Waldorfpedagogiken  på Solvikskolan i Järna. ”I övrigt existerar mobbning inte på vår skola!”

Det är en grym bild som målas upp av en av skolans fd elever, Jasper Lake, som intet ont anande startade en Facebookgrupp för sina gamla klasskamrater och andra som gått på skolan. Jasper hade sgs enbart goda minnen från sin skoltid, han kände sig utvald och privilegierad som slapp gå i en vanlig skola.

Hur var det möjligt att han inte hade märkt att så många mådde så dåligt och att mobbning minsann existerade fast lärarna försäkrade att skolan var sgs mobbningsfri.

Waldorfpedagogiken utgår ifrån Rudolf Steiners idéer om hur barn lär sig och vad som är viktigt för dem när de går i skola. Den är en protest mot den strikta, stela och andefattiga läroplan som bestås våra barn i en vanlig skola. Kadaverdisciplin och godtyckligt ledarskap.

Nu måste man minnas att Steiner skrev sin pedagogik i början på 1900-talet och då var det ju nog vanligt med mycket våld och mycket orättfärdighet i en vanlig skola. Finland var ett av de första länder där aga i skolan förbjöds i lag. Detta skedde redan under ryska tiden, dvs 1914. Dock vet vi att aga förekom långt senare.

Steiner ville att barnen skulle få leka och sjunga och dansa och utveckla sig till graciösa, vackra människor i sin egen takt men i enlighet med – visar det sig – mycket strikta mönster. Frihetens skola skulle inte vara fri utan mycket bunden till Steiners idéer om vad ett (ideal)barn är för något.

Steiners antroposofi (så kallade han sin tankemodell) innehåller väldigt mycket som man kan kalla ovetenskaplig snömos, tex läran om änglarna och andligheten överhuvudtaget, och också en del konstiga förbud, tex förbudet mot att titta på tv, men ändå har den anammats och förädlats i otaliga antroposofiska sällskap och i Waldorf- och Steinerskolorna världen över. Skolorna har, trots sina konstiga särdrag, lyckats skapa ett rätt så gott rykte åt sig.

Nu har det ryktet fått sig en mycket ful plump i protokollet, som en följd av Jasper Lakes tredelade dokumentär De utvalda barnen.

Jag ska inte föregripa en tittarupplevelse genom att alltför mycket avslöja vad det handlar om. Alla kan bilda sig en uppfattning om saken genom att titta på programmen som allihop finns på SVTPlay från och med i morgon.

Men en kommentar ska jag komma med: Så här går det när man utvecklar en pedagogik, ett samhälle, en skola, en lära utifrån en idé om idealmänniskan. När man tror att idealmänniskan kan skapas genom olika samhälleliga och pedagogiska åtgärder, när man inte besvärar sig med att studera det som är utan ger sig hän åt utopier. När man förklarar för små barn och proselyter att de är förmer än alla andra dödliga, för att de tillhör just den här gruppen av utvalda. Det är grunden för sekten.  Det är vackert, men det är fel.  Den andra ytterligheten är förstås dystopin, läran om människans obotliga uselhet och egoism, som ger alla snikna och egennyttiga människor fri lejd och bäddar för hänsynslös utsugning och korruption. Det är fult och det är också fel.

Bättre är det sega uthålliga långsiktiga arbetet för en fungerande gemenskap, som ger alla människor en plats och ett utrymme och där man har stabila och hållbara överenskommelser gällande anständighet och rättvisa. I det arbetet ingår totalförbud mot mobbning, hur svårt det än är att leva upp till. Där är den förkättrade vanliga skolan ljusår mera avancerad än Solvikskolan i .Järna. Säger jag efter att med förskräckelse ha tagit del av Jasper Lakes fantastiska dokumentärserie.

Har ännu inte sett tredje delen. Återkommer när jag har gjort det.

Humanistiska terapiformer

”Gemensamt för de humanistiska terapiformerna är att de ser psykisk ohälsa som en följd av svårigheter att leva väl i en komplicerad värld. För att leva väl krävs nämligen att man kan relatera väl till andra, kan hantera besvikelser, göra rättvisa åt sina gåvor, vet vad man vill och kan finna meningsfulla sysslor och anknytningar. Detta bygger i sin tur på att man ser sina möjligheter och sina  frihetsgrader och, givet omständigheterna, kan och är beredd att ta ansvar för sina möjligheter. När livet förändras behöver man ha utvecklat tålighet och hållbarhet, behöver förmå lägga saker bakom sig, gå vidare och acceptera tidens gång och livets förgänglighet. Frågor om ”andlighet”, dvs djupa värden som styr klientens inriktning, val och anknytningsstilar är viktiga inslag i humanistisk terapi.”

Ur De humanistiska terapiernas kunskapsbas (evidensgrund) av D Stiwne 2014.

Än en gång en av dessa förföriska texter om hur vi bör vara som människor.

”Psykisk ohälsa som en följd av svårigheter att leva väl i en komplicerad värld”.

Och så följer en lång utläggning om hur man är när man kan leva i en komplicerad värld, med präktiga ideal som bl a innefattar att man kan lägga saker bakom sig och gå vidare med en ”andlighet” som styr ”klientens” inriktning.

Rörande grötmyndigt och storartat i sin naivitet.

Och redan i ett stycke lite längre fram får vi veta att fokus inte ska ligga på symptom och svårigheter, trots att de kan vara viktiga att bearbeta, utan på ”långa mål”, dvs på vad man ska göra sedan när symptomen inte är lika pressande. Klienten ska skapa sin tillvaro i stället för att vänta på att den ska ordnas av någon annan eller av ett gynnsamt öde.

På en enda sida har vi redan fått veta mycket om hur terapeuterna ser på sina ”klienter”.

Att behandla trauma är det tills vidare inte alls tal om, vilket tycks vara något som en del anhängare tror att det ska handla om.

Resten av denna skrift ägnas åt att berätta att de humanistiska terapierna har lika goda resultat som KBT och ett antal andra skolor. Jaha, och hur effektiva är då alla dessa terapier? Enligt siffror i slutet av artikeln avbryter 25%  påbörjad terapi och hela 35% får återfall inom ett år. Inte så bra, kan man tycka. I slutet av artikeln sägs tydligt att den psykiska hälsan i Sverige inte generellt förbättrats, trots stora insatser från samhällets sida. Jag dristar mig till att påstå att något är grundläggande fel i samtliga terapiriktningars grunder. Vad? Det brådskar att ta reda på det.

Vad beträffar den humanistiska inriktning som här är aktuell är det väldigt lätt att sätta fingret på de dubbla budskapen. Det sägs uttryckligen att klienten inte får klandras, men varje sida andas klander, som redan framgått av första sidan. Längre fram i artikeln poängteras ”terapeutens förmåga att få klienten att vara en aktiv part i samarbetet och inte bli passivt väntande på terapeutiska underverk.” Jaha, såna klienter tycks det också finnas.

Men sen kommer faktiskt en mycket viktig upplysning: terapeuternas effektivitet och kompetens varierar väldigt mycket enligt en stor studie från 2003. De mest effektiva terapeuterna klarade av att få goda resultat på 6-7 sessioner, medan de dåliga terapeuterna kunde behöva 97 sessioner för att uppnå samma resultat. I många fall försämrades klienternas tillstånd. I det ljuset är det mycket märkligt att all kritik från patienternas sida regelmässigt avvisas och påstås bero på patienternas tillkortakommanden.

PS. Resultat från Helsinki Psychotherapy Study ger vid handen att c 50 % av psykoterapipatienterna får dålig eller ingen hjälp. Detta gäller oavsett behandlingsform.

PS2. För att begripa vad humanistisk terapi går ut på ska man läsa standardverket Humanistic Psychotherapies. Handbook of Research and Practice (2001). Klienter inom psykoterapi blir med tiden studerat folk. Det har jag blivit, kunde ta en doktorsexamen, antar jag. Ämnet är svårt, förvisso, men fullt så svårt ska det inte vara att behöva hjälp med psykiska bekymmer, kan man tycka.

Sveket som trauma.

Traumatiskt svek inträffar varje gång då en person som ett barn eller en vuxen på något sätt är beroende av och som per definition borde ge stöd och hjälp underlåter att ge stöd och hjälp. Traumatiska svek har de allvarligaste konsekvenserna om det handlar om föräldrar och barn. Men alla traumatiska svek är potentiellt livshotande.

Den som har fört upp sveket som trauma på dagordningen inom psykologi och psykiatri heter Jennifer Freyd , född 1957, och är en amerikansk forskare, författare och universitetslärare vid University of Oregon och Stanford i USA.

Jag har nämnt hennes första bok Betrayal Trauma (1996) i min egen bok Den omöjliga patienten (2019) och där också ganska omfattande diskuterat hennes bevekelsegrunder och följderna av att hon pekade ut sin far för sexuella övergrepp. Men för den som ännu inte hunnit läsa min bok ska jag referera saken i korthet:

Som ung akademiker i början av 90-talet drabbades Jennifer Freyd av oförklarlig ångest då hon väntade sitt tredje barn. Hon beslöt då att börja i psykoterapi. I terapin uppdagades så småningom att hon hade blivit sexuellt utnyttjad av sin akademiska far. Hon konfronterade honom och det ledde förstås till konflikt, en konflikt som slutade med att all kommunikation dem emellan upphörde.

Föräldrarna grundade en stiftelse som verkade med stor framgång ända till 2013 då den lades ner av orsaker som jag inte känner till. Stiftelsen hette: False Memory Syndrome Foundation och arbetade för att leda i bevis att barn som anklagade sina föräldrar för incest inbillade sig att de hade blivit utsatta. Under åren har vi fått läsa många initierade rapporter om hur trauma inte kan glömmas bort och att skickliga terapeuter kan få sina klienter att ”minnas” sådant som aldrig inträffat.

Det har varit ganska komplicerat att riktigt veta hur man ska förhålla sig när så många mycket namnkunniga forskare och lärare i sten påstår att falska minnen av incest är mycket vanliga och synnerligen otrovärdiga ifall patienten påstår att minnet varit borta i många år. Sådant händer inte, påstod experterna och spred sorgliga historier om pappor som satt helt oskyldigt i fängelse som en följd av de manipulativa terapeuternas framfart.

Idag vet vi via den nyaste forskningen och via bl a Bessel van der Kolk att traumatisk minnesförlust inte är ett påhitt utan en realitet, så det är fullt möjligt att rätt utförd terapi kan blottlägga traumatiska minnen som har varit borta i decennier.

Jennifer Freyd har ihärdigt fortsatt sin forskning trots överväldigande motstånd från False Memory Syndrome Foundation och idag är hon allmänt accepterad och hyllad.

Problemet diskuterades ivrigt i Sverige samband med rättegångarna mot Thomas Quick, alias Sture Bergwall. Thomas Quick vårdades av ett team på Säters sjukhus. Teamet leddes av Margit Norell, en psykoanalytiker som bergfast trodde att bortträngda minnen kunde återkallas i terapi och om det hände så skulle man obetingat tro på patientens berättelser. Det ledde till en av de värsta skandalerna i svensk rättshistoria. Thomas Quick blev trodd och fälldes till slut för 8 mord, som det inte fanns några som helst bevis för.

Här måste man dock minnas att Thomas Quick inte var ett äkta fall av bortträngda minnen utan här handlade det faktiskt om bedrägeri. Thomas Quick visste mycket väl att han fabulerade, han hittade på bortträngda minnen för att slippa bli utskriven från sjukhuset och fortsätta att få sina psykmediciner. Det var när personalen på sjukhuset lät förstå att han snart skulle bli utskriven som han i panik började prata virrigt om att han tror att han har begått ett mord. Därmed hade han ordnat en lömsk fälla åt sig själv. Hans terapeuter trodde vartenda ord och hur han än drog till med den ena mera groteska historien efter den andra så gick det för fullt. Till slut visste han inte hur han skulle ta sig ur sin härva av lögner. Och han var djupt beroende av de psykmediciner han frikostigt fick, så det var svårt att fundera ut hur han skulle göra. Den svenska journalisten Hannes Råstam intresserade sig för fallet och var övertygad om att han skulle få intervjua en seriemördare när han anhöll om att få träffa Thomas Quick. I stället fick han höra att allt var påhittat. Det har skrivits många böcker och gjorts ett antal tv-dokumentärer om detta och fortfarande vägrar de ansvariga inom rättsväsendet att medge att de grundligt blev dragna vid näsan, dels av Thomas Quick själv men framförallt av de ansvariga inom rättsmedicinen och psykiatrin, med minnesexperter och hela garnityret. Men Thomas Quick är idag en fri man och har själv skrivit om sitt osannolika öde.

Detta skrev jag med anledning av en intressant artikel om False Memory Syndrome i Mad in America.

Jag bifogar artikeln här per länk:

Rutger Bregman: I grunden god.

”Det har hänt några gånger i mitt liv att jag läst böcker som fått mig att hjula av lycka,” skrev Göran Greider den 22 december 2020 i Aftonbladet i en recension av Rutger Bregmans fjärde bok I grunden god. Han nämner exempel: Pjotr Kropotkin, Marx, Engels, Alva Myrdal, Martin Luther King, Olof Palme. Det handlar om människosyn. Om att våga vara optimistisk gällande människans natur.

Och det är precis det det handlar om.

Kampen mellan dem som tror att människan i grunden är god och dem som tror att civilisationen har givit rovdjuret människan ett tunt lager fernissa, som man ska akta sig för att skada för då blottas människans sanna natur, som endast kan hållas i schack genom att den aldrig utmanas.

Och så kastar Rutger Bregman sig in i en 338-sidig redogörelse för hur dessa konträrt motsatta uppfattningar om människan ter sig i historiskt och samtida ljus.

Och jag njuter.

I hela mitt liv har jag tagit avstånd från kristendomens negativa människosyn och funnit föga förståelse ens i bildade kretsar. En av mina största idoler under tonåren var Bertrand Russell, vars hela produktion jag plöjde mig igenom medan mina vänner läste Fickjournalen. Jag läste också Fickjournalen. Men Bertrand Russell gav mig de stora upplevelserna av förståelse och intellektuell glädje.

Var och en förstår att jag nästan svimmade när jag på sidan 220 i denna rika, spännande och roliga bok hittade Rutger Bregmans ungdomsidol: Bertrand Russell. Här bör man förstå att Rutger Bregman är 32 år gammal och jag är 74. 42 år skiljer oss åt.

Det är på något sätt oerhört hoppingivande att det finns helt vanliga skriftställare och filosofer som aldrig blir glömda. Bertrand Russell hör definitivt och välförtjänt till dem som lever och kommer att fortsätta att leva.

Men den här boken visar hur fruktansvärt arbiträrt berömmelse och uppmärksamhet träffar olika människor, fenomen och berättelser. De sex pojkarna från Tonga – verklighetens Lord of the Flies – har totalt glömts bort till förmån för William Goldings världsberömda fiktiva roman, som utan något som helst verklighetsunderlag skamlöst propagerar för ”fernissateorin”. Vi är beredda att köpa att det handlar om en realistisk berättelse, då det i själva verket handlar om förtal och osanning.

Det är inte att undra på att det är så. Propagandan från ”fernissateoretikerna” är mördande och går igenom hela historien: ”Thukydides, Augustinus, Machiavelli, Hobbes, Luther, Calvin, Burke, Bentham, Nietzsche, Freud och USA:s founding fathers instämde alla i fernissateorin.” skriver Bregman (s 31). ”Ju större mental bedragare desto ihärdigare hävdar han människans svaghet och uselhet,” citerar han Emma Goldman (s 32).

Men det är ju självklart att det inte handlar om några lätta frågor. Och det är det som är styrkan i Bregmans bok. Genom hela framställningen får vi parallellt redogörelser för bägge lägren. Visserligen döljer Bregman inte att han håller på optimisterna men han bemödar sig om att föra fram de konkurrerande idéerna, som tyvärr hittills har varit helt överlägsna.

Det anses naivt och töntigt och obildat att inte förstå att fernissateorin är sanningen. Den är helt förhärskande bland intellektuella i USA – jag hade det tufft ett helt år i Los Angeles då personer som jag uppskattade och tyckte om och som dessutom utan vidare kunde räknas till den intellektuella eliten utan hämningar förklarade för mig att varje människa är sig själv närmast, människan är ett civiliserat odjur, som utan civilisationens lätta lager av god uppfostran skulle slå ihjäl första bästa som går henne emot.

Det är ju inte helt normalt att tänka så i de skandinaviska länderna – vi har utvecklat välfärdsstaten och den vilar i allt väsentligt på en mildare version av teorin om fernissan. Men även här får kyrkan härja fritt och berätta för alla och envar hur syndiga och förfärliga vi är och hur endast Guds nåd kan rädda oss.

Rutger Bregman för fram teorin om nocebo (motsatsen till placebo) när det gäller just människosynen. När vi varje dag får höra att det är så det är ställt med oss människor så blir det till slut sanningen, en självuppfyllande profetia. Medan exempel efter exempel ur historien visar att det inte alls är så.

Det tjänar vissa intressen att hålla oss på mattan.

Läs boken, det är den verkligen värd.

Den finns alltså åtminstone på svenska och engelska.

Charlotta Sjöstedt: Freuds sista suck

”När behandlingen inte har hjälpt har behandlarna en skyldighet att prova andra vägar. Kanske behöver man ompröva diagnosen och överväga annan psykologisk behandling eller annan medicinering.” (s 209)

”När kunskaperna inte tillämpas är det kanske fel på psykoterapin snarare än på patienten.

  • Nästan ingen har tittat på psykoterapi ur den här synvinkeln, säger Gerhard Andersson.” (s 209f)

Jag tror att alla de som har läst min bok Den omöjliga patienten (2019) förstår varför jag jublar när jag citerar dessa kloka ord.

Citaten är tagna ur en nyutkommen bok av Charlotta Sjöstedt: Freuds sista suck (2020). Boken studerar dagens svenska psykiatri, hur det är, varför det blev så här och vad vi kan göra för att förbättra situationen.

Huvudargumentet i Sjöstedts bok är att den freudianska psykoanalysen har fördröjt och fortfarande fördröjer utvecklingen inom psykiatrin/psykoterapin. En massa energi går åt till idéstrider mellan de olika skolorna, medan patienterna sköts lite hipp som happ med än den ena och än den andra metoden.

Freud blir utsatt för en grundlig kritisk genomgång, en genomgång som i allt väsentligt överensstämmer med den genomgång jag består honom med i min ovannämnda bok.

En nyhet för mig är informationen om undervisningen i psykoanalytisk teori vid Göteborgs universitet, med syfte att utbilda terapeuter. Tre andra universitet i Sverige ger tydligen liknande utbildning. Jag har haft kontakt med flera tongivande personer inom brukarrörelsen i Sverige och en av dessa personer skällde ut mig för att jag trodde att psykoanalysen och Freud hade något inflytande på psykiatrin i Sverige. ”Freud är helt ute,” försäkrade hen. Ojdå, jag började sväva på målet, men hade inte tid att forska så det fick vara. Hen måtte väl veta.  I ljuset av vad jag nu läser i Charlotta Sjöstedts bok så hade denna aggressiva representant för brukarrörelsen bara fel helt enkelt.

Charlotta Sjöstedt har en bakgrund som vetenskapsjournalist och har haft psykiatrin som ett av sina arbetsfält i flera decennier. Det syns på hennes texter. Hon verkar föredra KBT framom andra terapier och talar varmt för att de terapiformer som officiellt används ska vara evidensbaserade. Hur man får fram att en terapiform är evidensbaserad blir lite oklart, det är allmänt bekant att vetenskapliga studier inom psykiatri/psykoterapi är svåra att utföra och till dags datum inte så många som man vill tro. Dessutom ståtar varenda skola, inklusive psykoanalysen, med forskningsresultat som tycks göra dem evidensbaserade. Så det är en djungel, minst sagt.

I förbigående nämner hon att den evidensbaserade KBT-terapin lyckas i 50 % av fallen. 50 % av patienterna får alltså ingen hjälp. Dit hör det första citatet ovan. ”Behandlarna har en skyldighet att prova andra vägar” om terapin misslyckas.

Detta sägs i det sista kapitlet som handlar om framtidens psykiatri, så jag vet inte om det står på önskelistan eller om det redan nu är så att svenska terapeuter är skyldiga att hjälpa patienten vidare om terapin inte fungerar.

I min erfarenhet har det hänt bara en enda gång att en terapeut har gett mig förslag på vem jag kunde konsultera när vår relation brakade samman. Tyvärr var just den terapeuten så otrevlig och okunnig att jag helt enkelt struntade i hans förslag. Men jag noterade att han handlade korrekt – första gången under vår kontakt. Det borde alltså finnas en oberoende instans som patienten kunde gå till för att a) klaga och b) få råd om vidare behandling, en instans som skulle stå på patientens sida. En sådan instans finns veterligen inte ännu, inte heller i Sverige vad jag vet.

Hur är det möjligt att det inte finns en sådan instans? Det har att göra med psykiatriska patienters ställning i vården. De anses inte vara kompetenta att ha någon åsikt om vad de behöver, de anses inte veta vad de behöver, de anses försöka manipulera omvärlden att tycka synd om dem och de anses göra motstånd mot att bli friska och hjälpta… Listan kan göras lång. Och den som i första hand är skyldig till denna inställning är Sigmund Freud. Det är i allra högsta grad en klassfråga. Samma fenomen finns inom den somatiska vården, det ska vi inte glömma. Läkare anses veta bäst och den patient som protesterar får det inte lätt. Men till den somatiska vårdens försvar måste dock sägas att den är längre hunnen än psykiatrin. Vilket dels säkert har att göra med den enorma mängden stridande skolor inom psykiatrin och patienternas svagheter. En person som har brutit benet anses inte oförmögen att tänka, medan däremot en psykiatrisk patient är lättare att omyndigförklara, i alla fall lättare att skrämma till lydnad.

Charlotta Sjöstedts bok innehåller tre gripande fallstudier som mycket tydligt visar på förvirringen och rörigheten inom den psykiatriska vården. Man kan inte annat än beklaga patienternas förtvivlade belägenhet.

Boken innehåller också en något kursorisk genomgång av betydande influenser och pionjärer inom den psykiatriska historien. Och DÄR slås jag av en total förvåning. Alice Miller nämns överhuvudtaget inte. (Författarinnan är inte mer än tio år yngre än jag.) Det vore intressant att veta förklaringen till detta. Mitt intryck är att det var psykoanalytikerna som i Finland lyckades knuffa ut Alice Miller i marginalen. Det är begripligt att de tog till alla medel för att göra det, hon är den mest inflytelserika Freudkritikern från den tiden och måste bara fnysas åt, andra alternativ fanns inte för de tongivande inom psykoanalysen i Finland.

Men att en modern svensk Freudkritiker inte ens nämner henne är anmärkningsvärt. Sic transit gloria mundi.

En annan omständighet som också förvånar är att Charlotta Sjöstedt helt traskar i den moderna psykiatrins ledband. Det är sidvis med hjärnforskning och medicinacceptans och bara i en bisats nämns att något kan ha hänt patienten. Vad detta något kan tänkas vara nämns inte.

Nå, detta är förstås begripligt i historiskt ljus: det är inte alls länge sedan psykiatrerna påstod – utan att darra på manschetten – att autism berodde på ”kylskåpsmodern”, dvs att det vara mammans fel om barnet blev autistiskt. Och vi ska tacka försynen för att ingen tror på det nu längre. Men det finns saker ”som kan ha hänt” och det är en brist i boken att dessa faktorer inte nämns. Det pågår också där en livaktig forskning, som kan kasta ljus på psykiska bekymmer.

De frågor som ställs inom psykiatrin idag är fortfarande: ”Vad är det för fel på dig?” ”Vad måste du ändra på?” ”Hur ska vi få dig att förändra dig?”

Det är kanske rätta frågor för någon. Men för mig hade det gällt att fråga helt andra saker: ”Vad har hänt dig?” ”Hur kan vi hjälpa?” Förändringen kommer när rätt hjälp är given, inte när någon påtalar att du måste förändras. Dina symptom kan ses som en sund reaktion på en omöjlig situation. Det är ännu tydligen lång väg innan våra teoretiker kan tänka så.

Alltsomallt är jag inte lika optimistisk som Charlotta Sjöstedt, jag tror att psykiatrin ännu har en mycket lång väg att gå till förfång för patienterna, men jag vill ändå rekommendera hennes bok för alla dess förtjänster. Den är flyhänt skriven, den belyser sitt ämne rätt mångsidigt och ger information om viktiga delområden. Jag lärde mig massor och jag har ändå också sysslat med dessa frågor i decennier.

Bessel van der Kolk: The Body Keeps the Score

2014 kom den, boken som kan kallas Bessel van der Kolks samlade kunskap eller testamente.
Den handlar uteslutande om trauma, ett ämne som psykiatrin har väldigt dålig koll på trots försäkringar om motsatsen.
Det är fortfarande idag inte ovanligt att traumapatienter anklagas för att göra sig till och vilja ha extra uppmärksamhet, för att ha gjort sorgen till en god vän, som man inte vill skiljas från, för att hålla fast vid sina problem i stället för att släppa taget, för att vilja hämnas på omgivningen, etc etc.
Till traumats följder hör en föreställning om att den drabbade kunde ha gjort något för att förhindra olyckan, eller att det var något i den drabbades psykologi som gjorde att det gick så illa. Ytterst normalt är att traumafall anklagar sig själva för det som hände. Det var mitt fel, säger de till sig själva också i sådana fall där man omöjligt kan hitta ett enda samband.
Och när terapeuterna i sin okunnighet öser på i samma anda skapas ett oräkneligt antal tragedier.
Att patienterna överhuvudtaget lyckas överleva är en gåta och visar på människans enorma resiliens.
Boken är full av fallstudier, den ena värre än den andra, och så gott som samtliga får mig att känna mig som lillasyster än en gång. Mitt trauma var förvisso allvarligt, men det var ett trauma och i jämförelse med de flesta av fallen i boken väldigt hanterligt och enkelt, om man så får säga om något som så när förstörde mitt liv. Mitt misstag var att jag sökte hjälp. Terapeuterna skröt ivrigt i offentligheten med att de kunde hjälpa – det handlade förstås om att skaffa jobb och klienter så mycket som möjligt och då måste man ju lova för mycket – och det tog mig alldeles för länge att förstå att de inte visste just någonting om mina problem. Vid det laget hade jag tyvärr fått extra problem med deras okunnighet. Jag blev alltså definitivt sjuk av att söka hjälp. Det tog mig tyvärr många år att förstå att det var så. Jag fick absolut inget stöd av de terapeuter jag anlitade eller den litteratur jag läste.
I Bessel van der Kolks bok får jag äntligen den förståelse jag saknade hos mina terapeuter. Jag känner igen mig i allt han berättar om hur trauma fungerar. Allt. Ett trauma fungerar på samma sätt oavsett om det är litet eller stort, tydligen.
Och han är såtillvida unik bland psykiatriska författare att han fäster avseende vid samhälleliga faktorer och sociala omständigheter, fattigdom, sjukdom, ensamhet etc.
Jag har dock vissa invändningar som handlar om terapeuternas typiska förhållningssätt till trauma. Idén om att patienten ska braka samman ifall man går för hastigt fram. Jag vet inte hur det är för andra men jag förväntade mig en omedelbar reaktion från min terapeut när jag berättade om mitt trauma. Jag kunde aldrig förstå att de satt där och rullade tummarna och försökte låtsas som om de inte hade hört vad jag just hade sagt. Att de inte kommenterade på något sätt, att de bara lät tiden gå.
Sedermera har jag förstått att idén var att patienten måste lugna sig först, få förtroende för terapeuten etc etc innan man kunde ta itu med traumat. I mitt fall kunde man aldrig ta itu med traumat, jag var tydligen för skärrad hela tiden.
Hela idén är feltänkt. Patienten kommer krypande på alla fyra, kånkande på ett stort trauma. Terapeuten borde genast bekräfta a) att det handlar om ett svårt trauma och b) att det är det som ska behandlas, omedelbart. I stället får patienten gå hem och lugna sig. Det händer ju inte.
På sidan 125 finns en teckning gjord av en svårt traumatiserad patient med incestbakgrund. Man behöver inte vara psykologiskt särskilt välutbildad för att gissa att det handlar om incest. Men terapeuten undviker att beröra ämnet i över ett år för att patienten inte ska bli överväldigad. Till slut vågar pateineten xsäga: ”Jag tror att jag har blivit utsatt för incest”. Varpå terapeuten gapar av förvåning. VISSTE patienten inte att hon hade blivit utsatt för incest? Det var ju uppenbart från dag ett. För terapeuten. På basis av mina egna erfarenheter påstår jag att det naturligtvis också var uppenbart för patienten från dag ett – det var ju därför hon tecknade den bild hon tecknade. Men det faktum att terapeuten underlät att förstå vad hon förmedlade gjorde henne osäker. Kanske hon inte hade varit med om det hon trodde att hon hade varit med om…?
Detta är absolut grundläggande enligt min erfarenhet. Terapeuten får inte göra så. Det handlar om terapeutens rädsla. Patienten har levt med sitt trauma i hur många år som helst – patienten behöver inte skonas, patienten behöver genast få veta att hon är där av en relevant anledning.
Och sen detta att patienten ska lära sig att skilja mellan dåtid och nutid. En helt överflödig teoretisk tanke som inte hjälper patienten ett enda dugg. Omvärlden får kanske lite respit genom att utbrista: Jomen det där var ju så länge sedan. Kan du nu inte glömma det redan?
Nej, det är omöjligt. Ett trauma kan inte glömmas. Men man kan lära sig att leva med det. Och det lär man sig genom att få förstå att det handlar om ett svårt trauma och att man inte var tokig, galen, anspråksfull eller egoistisk när man reagerade som man gjorde.
Det räcker. Glömma kan man inte. Sluta bry sig kan man inte, hur skönt och bekvämt det än vore för omgivningen om man kunde det.
Det är iögonenfallande hur lite avseende författaren fäster vid kriget i avsnitten gällande krigsveteranernas PTSD. Psykiatrins roll är att lära den ”komma över” vad de har varit med om, lugna dem och rehabilitera dem. Jo, han säger på andra ställen att kriget har dessa förödande effekter, men han gör ingenting för att diskutera eventuella insatser för fredens sak, vilket för åtminstne en del av krigsveteranderna skulle kunna vara ett sätt att på något sätt leva med sina minnen.
Trots dessa invändningar är boken mycket läsvärd. Det är den första som jag har stött på som har beskrivit traumat in i minsta detalj korrekt. Det kändes fint att äntligen bli förstådd.

Om härskartekniker

Jag lärde mig mycket om subtil grymhet och dolt översitteri hos mina terapeuter. Bara det där att tiga. Vilket härligt vapen. Att göra allting tvärtom, att aldrig gå till mötes, att aldrig uppfylla förväntningar. Att bara småle mystiskt ifall man blir ställd mot väggen. Inte svara. Inte låta sig rubbas.
Tigandet är det mest effektiva. Vad motparten än säger så tiger man. Särskilt fruktbart om den andra berättar något positivt som skulle föranleda vem som helst att le och svara något uppmuntrande. Att då bara tiga är formidabelt. Att det är svartsjuka, missunnsamhet och avund som ligger bakom avslöjas inte. Varför skulle den som har det naturliga övertaget vara avundsjuk och missunnsam?
Jag talade nyss med en terapipatient som berättade att hen gick tre år i terapi, två gånger i veckan, hos en terapeut som aldrig sa ett enda ord. Aldrig. Helt billigt var det inte att gå där. Resultatet var också klent. Men att klaga på vårdfel var uteslutet. Patienten hade full frihet att gå därifrån. Alla misslyckanden i terapin beror på patienten. Om patienten inte har vett att förstå det är det bara att tiga och fortsätta att tiga.
Att alltid besvara frågor med en motfråga är också effektivt. Motparten blir uppenbart frustrerad och besviken och då kan man använda flera timmar till att analysera denna ovilja – och oförmåga – till samarbete.
”Detta är ett samarbete, förstår du inte det?” frågar den som totalt vägrat att på något sätt samarbeta.
Svara med ovidkommande detaljer: ”Du verkar nog hemskt arg nu!” eller ”Du verkar stolt över dina många vänner.” Jaha, vad svarar man på det? Ja, jag är arg. Eller ja, jag är stolt. Och? Den förväntade reaktionen är kanske att man ska förneka att man är arg eller stolt. Då blir det väldigt trassligt och många onödiga stunder förlöper. Varpå man kan påpeka att motparten undviker genom att hänga upp sig på detaljer.
Jag har under de senaste tiderna ganska ofta tittat på Göran Lambertz i olika intervjuprogram gällande Thomas Quick-skandalen i Sverige. Justitiekansler, och andra imponerade titlar har han. Och han är hal som en ål. Medger aldrig någonting. Hur övertygande bevis som än läggs framför näsan på honom så glider han undan och förnekar allt. Jag kan inte låta bli att tänka att den mannen måtte ha gått åratal i terapi för att lära sig en så total omedgörlighet. Eller så är han son till en terapeut. Trots bevisad inkompetens och okunnighet sitter han kvar på sin post och lyfter en av landets högsta löner. Han uthärdar vilka angrepp som helst och vilka invektiv som helst. Ler och svarar God morgon yxskaft vad det än gäller. Hans interlokutörer hoppar jämfota av frustration, han ler. Det är otvivelaktigt en bragd.
Samma otroliga oförmåga att förstå vanlig svenska var jag med om i en diskussion med en välrenommerad psykoanalytiker, som ihärdigt förnekade att psykoanalysen hade nånting att be om ursäkt för gällande homosexualitet och de homosexuella som blev skinnade in på bara benen med löfte om at bli ”botade”. – Skinnade in på bara benen? skrek han. Jag har aldrig blivit rik på min yrkesutövning. Men det var väl inte det jag sa? – Bota? skrek han, jag har aldrig lovat att bota någon. Men nog måste jag få ifrågasätta deras sexualitet. Det är ju ändå en perversion från psykoanalysens synvinkel. Detta naturligtvis sagt utan moraliska övertoner.
Det är omöjligt att diskutera med en sådan människa. Som inte kan se.
Det är samma dilemma som en patient i terapi ställs inför. Kunskap, rättvisa, omtanke, vård – vad är det? Det viktiga för terapeuten är att knäcka patienten. Men för patienten är det nästan omöjligt att begripa vad som försiggår. Patienten har blivit indoktrinerad med terapeuternas förklaringar om hur deras verksamhet hjälper patienten att gå till botten med problemen. Patienten står inför samma problem som barn till misshandlande föräldrar gör: ”Jag gör detta för ditt eget bästa. Om du inte förstår det så är det synd om dig.”
Härskartekniker brukar man kalla denna sorts kommunikation.
Många nu verksamma terapeuter hör till efterkrigsgenerationen. Deras föräldrar var krigsoffer, flyktingar eller krigsinvalider.
Terapeutens yrke ger dem ampla möjligheter att låta patienterna betala för den misshandel de själva utsattes för.
Vi måste förstå psykoterapiernas klena resultat utifrån deras historiska kontext. Mycket av det till synes vettlösa inom psykiatri och psykoterapi blir helt begripligt om vi går till källorna.

Vigdis Hjorth, Gustaf Molander och psykoterapi

Den har samma tema som din bok, sa min dotter och jag susade till biblioteket för att låna Vigdis Hjorths bok Arv och miljö. Den hade rekommenderats mig från många håll, men min dotters ord tog skruv.
Hastigt gick det upp för mig att Vigdis Hjorth skrev om incest. Va? Samma tema? Ingalunda.
Hastigt gick det upp för mig att det fanns ett annat övergripande tema, som faktiskt är detsamma som i min bok: att inte bli sedd, att inte bli trodd, att inte få tala.
Hon gör det i romanform och hon gör det mycket bra. Det finns lysande, ingående, klarsynta beskrivningar av hur människor undviker att förstå. Hur de får motparten att tveka, bli ledsen, bli förtvivlad och till slut uppföra sig otidigt så att man kan sucka och säga: Titta nu på den där, helt omöjlig.
Det är just den aspekten på boken som är helt lysande. Och otroligt viktig för alla oss som har hört dessa överslätande kommentarer till lust och leda och inte kunnat försvara oss.
Och förnekandet från gärningsmännen. Man kan till nöds förstå att en incestuös pappa måste förneka in i det sista. Men hustrun? Och syskonen? ”Nej, vi kan ju inte ta ställning, för vi VET ju inte,” flöjtar de oskyldigt medan de därmed tar ställning för pappan, vilket de ivrigt förnekar att de gör.
Vigdis Hjorth skriver ganska vackert om psykoanalysen, fast den tydligen inte hjälper stort. Mina tankar går till de senaste förvecklingarna på psykoanalytikerfältet här hos oss. Gustaf Molander krävde nyligen att psykoanalytikerna i Finland skulle be de homosexuella om ursäkt för att de i många år behandlade homosexualitet som en sjukdom utan att ha någon vetenskaplig grund för sjukdomsstämpeln.
Gustaf Molander har bevisligen rätt, det går inte att säga annat. Men vad tror ni att psykoanalytikerna gör? De blånekar. Nä, vi tänker inte be om ursäkt, det handlar om så få personer i Finland, och dessutom skulle det vara mycket illa om folk fick för sig att vi alltid har fel. Och sedan det riktigt fantastiska påståendet, som bara en som grundligt har studerat psykoanalysen känner till: Vi har aldrig lovat att bota någon!
Tänk er en somatisk läkare som har begått ett allvarligt vårdfel. ”Jag har inte lovat att bota någon,” säger han till sitt försvar. Då skrattar vi. Glädjelöst. Men vi skrattar.
Alla psykoanalytiker är inte läkare. Man kan bli psykoanalytiker också via studier i psykologi. Men de som är läkare är bundna av den hippokratiska eden: att inte skada.
Hur många homosexuella ska det till för att övertyga dem om att de har skadat?
Det handlar om ett smitande på hög nivå. Och vi är till synes försvarslösa.
Jag känner flera homosexuella som har gått i psykoanalys enkannerligen för att bli botade, bli hetero. Vad ska vi säga om en läkare som tar emot dem, klår dem på gängse taxa och förnekar att de har lovat någonting ifall de misslyckas, vilket de ju gör för att det inte handlar om en sjukdom.
En mycket välrenommerad psykoanalytiker skrev upprört på Facebook: ”Jag har förhoppningsvis aldrig misshandlat någon i någon ideologis namn, jag har aldrig lovat en homosexuell att bota honom, men jag har naturligtvis ifrågasatt hans inriktning på samma kön, eftersom jag själv är en heterosexuell man, och man måste också beakta att psykoanalysen anser att homosexualitet i viss mån är en perversion. Detta givetvis sagt utan moraliska aspekter.” Ungefär så. Ska vi skratta eller gråta?
Vigdis Hjorths bok är mycket mycket viktig i denna debatt. Synd bara att den är så krångligt skriven så det troligen bara är de invigda i högre litterär smak som orkar läsa den. Men för den som orkar är den en uppenbarelse.
Precis den mardrömslika upplevelse som huvudpersonen i boken har av att inte bli trodd, inte förstådd och inte tagen på allvar har varje människa som någon gång uppsöker en terapeut. Det har kanske blivit lite bättre nuförtiden, men jag skulle inte vara alltför säker på det med tanke på vad man varje dag läser om psykoterapi och psykiatri.
Terapeuternas heligaste princip är att få patienten att fatta sin egen andel i sin olycka. Det skulle bli för långt att breda ut sig över denna princip här, men jag uppmanar mina läsare att fästa sig vid denna aspekt.
Vad gjorde du? Fattade du inte att han var död? Tog du offerkoftan på dig för att få fördelar? Det är förstås bekvämt när det är synd om en.
Min bok handlar om att jag i min naivitet trodde att jag skulle få hjälp med ett svårt trauma, för det hade terapeuterna lovat i alla intervjuer i tidningarna, det var mycket viktigt att man bearbetade sina svåra erfarenheter. Ja, det trodde jag på och förväntade mig naturligtvis att mina terapeuter skulle veta något. Det tog mig många onödiga år att fatta att de inte visste någonting alls och att de inte heller hade några förpliktelser att till exempel remittera mig om de inte själva kunde hjälpa. Och det värsta: när det gick väldigt dåligt för mig och jag så småningom svävade i livsfara berodde det helt och hållet på mig. Jag var en så omöjlig patient så ingen kunde hjälpa mig och de kunde inte bry sig mindre. Och om jag ställde dem mot väggen blev jag avsnäst: ”vi kan inte hjälpa alla”.
Nej, vi vet det idag, men fler än 50 % borde vi väl ändå kunna kräva? Och vi borde väl ändå också kunna kräva att de där som inte får hjälp blir uppmärksammade på något sätt? Det kan väl inte vara rätt att avvisa dem med snorkiga kommentarer om att är de är vårdresistenta?
Helsinki Psychotherapy Study kom just i rätt ögonblick för mig. Plötsligt fanns det folk som ville veta vad det berodde på att jag inte hade fått hjälp. Folk som inte utan vidare trodde på att det var mitt fel. Folk som trodde att även terapeuter kan göra fel.
Bifogar här en artikel från Duodecim.
https://webmail.inet.fi/cp/applink/mail/Downloader?dhid=attachmentDownloader&messageId=248128&accountName=stenvi-15&folderPath=INBOX&contentDisposition=attachment&attachmentIndex=0&contentSeed=d3611&pct=47d10&contentType=application/octet-stream&contentDisposition=attachment&u=stenvi-15&d=mbox.inet.fi&t=86d12
Oj, den ser väldigt konstig ut, men hoppas att den funkar.