Om skammen

Ja, men nu ska jag väl ändå ge dem en chans, tänkte jag storsint om Svenska psykoanalytiska föreningen och tog mig an deras nyaste skrift Skam från 2012. Kan någonting vara nyare? Här måste de väl ändå visa sig på styva linan. Eftersom de alltid slår ifrån sig när jag tar upp nånting som hände på 1900-talet och försvarar sig med att sådär är det inte alls numera. NUFÖRTIDEN (tio år efteråt) vet vi mycket bättre. Det är lögn förstås, men vad gör man inte för att avvisa kritik?

Jodå, det var nog ganska bra i början av skriften. Robert J Rössel skrev vissa kloka saker, Else-Britt Kjellquist skrev mycket klokt. Marie Hauge är den första som medger att skammen inte har uppmärksammats förrän alldeles nyligen inom psykiatrin. Men vips talar hon om att patienten spelar ett spel som terapeuten inte ska gå med på. Att påstå att patienten spelar ett spel är ett synnerligen effektivt sätt att påstå att patienten inte har några verkliga problem att tala om. Patienten spelar spel. Men igen får vi ett medgivande: skammen är förbisedd i den kleinianska traditionen. Oj, what´s new?

Men sedan kommer Johan Beck-Friis med den verkliga bredsidan. Alla utsätts för förluster i livet. Det är när förlusterna är ”narcissistiskt laddade ” som det går illa. Försök inte ens komma dragande med oförklarliga dödsfall. Det är fel på patienten om de blir ett problem. Det är nämligen så att när modern fallerar och underlåter att ge barnet stöd och hjälp så prövas barnets styrka.

Om barnet inte har någon styrka så blir det skadat. Det påminner mig om terapeuten som försäkrade mig att om ett barn blir pryglat varje dag under sin uppväxt så är det ett tecken på svaghet om det skadas. (Diskussionen handlade om Alice Millers beskrivning av Adolf Hitlers barndom).

Beck-Friis framhåller också att orsaken till att barnet erfar narcissistiskt raseri är förlusten av omnipotensen

Det hör till de mera skrattretande bidragen inom psykoanalysen att man påstår att spädbarnet känner omnipotens. Och att insikten om att mamman inte kan fylla alla dess behov i alla lägen är en narcissistisk skada.

Så vitt jag vet finns det ingen människa som har insikter i spädbarnets känslor. Allt handlar om tro och människosyn. Jag har inte funnit någon anledning att tro att mitt lilla barn är omnipotent eller känner sig omnipotent. Inga tecken tyder på det.

Men verkligheten har ännu inte nämnvärt stört psykoanalytikerna.

Och när det gäller spädbarn så kan man påstå vad som helst. Det är precis som med Gud. Ingen vet.

Beck-Friis relaterar också ett autentiskt fall, Berit, och rycker loss henne helt från hennes omgivning. Hennes känslor gentemot uppväxten är väldigt aggressiva – det tar han ifrån henne. Och han lär henne också att hennes skuldkänslor gällande hennes raseri mot syskonen och föräldrarna och hennes självupptagenhet är helt relevanta.

Och så upplyser han oss alla om att det krävs mod att möta skammen.

Tack, vi vet.

Men det är deprimerande och fruktansvärt att varje gång vi kritiserar psykiatrin så får vi veta att vi saknar det mod som krävs.

Jag måste nog säga att jag är fräck nog att ifrågasätta de stämplar som slagits på mig.

Vem är det faktiskt som har saknat mod?