Sveket som trauma.

Traumatiskt svek inträffar varje gång då en person som ett barn eller en vuxen på något sätt är beroende av och som per definition borde ge stöd och hjälp underlåter att ge stöd och hjälp. Traumatiska svek har de allvarligaste konsekvenserna om det handlar om föräldrar och barn. Men alla traumatiska svek är potentiellt livshotande.

Den som har fört upp sveket som trauma på dagordningen inom psykologi och psykiatri heter Jennifer Freyd , född 1957, och är en amerikansk forskare, författare och universitetslärare vid University of Oregon och Stanford i USA.

Jag har nämnt hennes första bok Betrayal Trauma (1996) i min egen bok Den omöjliga patienten (2019) och där också ganska omfattande diskuterat hennes bevekelsegrunder och följderna av att hon pekade ut sin far för sexuella övergrepp. Men för den som ännu inte hunnit läsa min bok ska jag referera saken i korthet:

Som ung akademiker i början av 90-talet drabbades Jennifer Freyd av oförklarlig ångest då hon väntade sitt tredje barn. Hon beslöt då att börja i psykoterapi. I terapin uppdagades så småningom att hon hade blivit sexuellt utnyttjad av sin akademiska far. Hon konfronterade honom och det ledde förstås till konflikt, en konflikt som slutade med att all kommunikation dem emellan upphörde.

Föräldrarna grundade en stiftelse som verkade med stor framgång ända till 2013 då den lades ner av orsaker som jag inte känner till. Stiftelsen hette: False Memory Syndrome Foundation och arbetade för att leda i bevis att barn som anklagade sina föräldrar för incest inbillade sig att de hade blivit utsatta. Under åren har vi fått läsa många initierade rapporter om hur trauma inte kan glömmas bort och att skickliga terapeuter kan få sina klienter att ”minnas” sådant som aldrig inträffat.

Det har varit ganska komplicerat att riktigt veta hur man ska förhålla sig när så många mycket namnkunniga forskare och lärare i sten påstår att falska minnen av incest är mycket vanliga och synnerligen otrovärdiga ifall patienten påstår att minnet varit borta i många år. Sådant händer inte, påstod experterna och spred sorgliga historier om pappor som satt helt oskyldigt i fängelse som en följd av de manipulativa terapeuternas framfart.

Idag vet vi via den nyaste forskningen och via bl a Bessel van der Kolk att traumatisk minnesförlust inte är ett påhitt utan en realitet, så det är fullt möjligt att rätt utförd terapi kan blottlägga traumatiska minnen som har varit borta i decennier.

Jennifer Freyd har ihärdigt fortsatt sin forskning trots överväldigande motstånd från False Memory Syndrome Foundation och idag är hon allmänt accepterad och hyllad.

Problemet diskuterades ivrigt i Sverige samband med rättegångarna mot Thomas Quick, alias Sture Bergwall. Thomas Quick vårdades av ett team på Säters sjukhus. Teamet leddes av Margit Norell, en psykoanalytiker som bergfast trodde att bortträngda minnen kunde återkallas i terapi och om det hände så skulle man obetingat tro på patientens berättelser. Det ledde till en av de värsta skandalerna i svensk rättshistoria. Thomas Quick blev trodd och fälldes till slut för 8 mord, som det inte fanns några som helst bevis för.

Här måste man dock minnas att Thomas Quick inte var ett äkta fall av bortträngda minnen utan här handlade det faktiskt om bedrägeri. Thomas Quick visste mycket väl att han fabulerade, han hittade på bortträngda minnen för att slippa bli utskriven från sjukhuset och fortsätta att få sina psykmediciner. Det var när personalen på sjukhuset lät förstå att han snart skulle bli utskriven som han i panik började prata virrigt om att han tror att han har begått ett mord. Därmed hade han ordnat en lömsk fälla åt sig själv. Hans terapeuter trodde vartenda ord och hur han än drog till med den ena mera groteska historien efter den andra så gick det för fullt. Till slut visste han inte hur han skulle ta sig ur sin härva av lögner. Och han var djupt beroende av de psykmediciner han frikostigt fick, så det var svårt att fundera ut hur han skulle göra. Den svenska journalisten Hannes Råstam intresserade sig för fallet och var övertygad om att han skulle få intervjua en seriemördare när han anhöll om att få träffa Thomas Quick. I stället fick han höra att allt var påhittat. Det har skrivits många böcker och gjorts ett antal tv-dokumentärer om detta och fortfarande vägrar de ansvariga inom rättsväsendet att medge att de grundligt blev dragna vid näsan, dels av Thomas Quick själv men framförallt av de ansvariga inom rättsmedicinen och psykiatrin, med minnesexperter och hela garnityret. Men Thomas Quick är idag en fri man och har själv skrivit om sitt osannolika öde.

Detta skrev jag med anledning av en intressant artikel om False Memory Syndrome i Mad in America.

Jag bifogar artikeln här per länk:

Bessel van der Kolk: The Body Keeps the Score

2014 kom den, boken som kan kallas Bessel van der Kolks samlade kunskap eller testamente.
Den handlar uteslutande om trauma, ett ämne som psykiatrin har väldigt dålig koll på trots försäkringar om motsatsen.
Det är fortfarande idag inte ovanligt att traumapatienter anklagas för att göra sig till och vilja ha extra uppmärksamhet, för att ha gjort sorgen till en god vän, som man inte vill skiljas från, för att hålla fast vid sina problem i stället för att släppa taget, för att vilja hämnas på omgivningen, etc etc.
Till traumats följder hör en föreställning om att den drabbade kunde ha gjort något för att förhindra olyckan, eller att det var något i den drabbades psykologi som gjorde att det gick så illa. Ytterst normalt är att traumafall anklagar sig själva för det som hände. Det var mitt fel, säger de till sig själva också i sådana fall där man omöjligt kan hitta ett enda samband.
Och när terapeuterna i sin okunnighet öser på i samma anda skapas ett oräkneligt antal tragedier.
Att patienterna överhuvudtaget lyckas överleva är en gåta och visar på människans enorma resiliens.
Boken är full av fallstudier, den ena värre än den andra, och så gott som samtliga får mig att känna mig som lillasyster än en gång. Mitt trauma var förvisso allvarligt, men det var ett trauma och i jämförelse med de flesta av fallen i boken väldigt hanterligt och enkelt, om man så får säga om något som så när förstörde mitt liv. Mitt misstag var att jag sökte hjälp. Terapeuterna skröt ivrigt i offentligheten med att de kunde hjälpa – det handlade förstås om att skaffa jobb och klienter så mycket som möjligt och då måste man ju lova för mycket – och det tog mig alldeles för länge att förstå att de inte visste just någonting om mina problem. Vid det laget hade jag tyvärr fått extra problem med deras okunnighet. Jag blev alltså definitivt sjuk av att söka hjälp. Det tog mig tyvärr många år att förstå att det var så. Jag fick absolut inget stöd av de terapeuter jag anlitade eller den litteratur jag läste.
I Bessel van der Kolks bok får jag äntligen den förståelse jag saknade hos mina terapeuter. Jag känner igen mig i allt han berättar om hur trauma fungerar. Allt. Ett trauma fungerar på samma sätt oavsett om det är litet eller stort, tydligen.
Och han är såtillvida unik bland psykiatriska författare att han fäster avseende vid samhälleliga faktorer och sociala omständigheter, fattigdom, sjukdom, ensamhet etc.
Jag har dock vissa invändningar som handlar om terapeuternas typiska förhållningssätt till trauma. Idén om att patienten ska braka samman ifall man går för hastigt fram. Jag vet inte hur det är för andra men jag förväntade mig en omedelbar reaktion från min terapeut när jag berättade om mitt trauma. Jag kunde aldrig förstå att de satt där och rullade tummarna och försökte låtsas som om de inte hade hört vad jag just hade sagt. Att de inte kommenterade på något sätt, att de bara lät tiden gå.
Sedermera har jag förstått att idén var att patienten måste lugna sig först, få förtroende för terapeuten etc etc innan man kunde ta itu med traumat. I mitt fall kunde man aldrig ta itu med traumat, jag var tydligen för skärrad hela tiden.
Hela idén är feltänkt. Patienten kommer krypande på alla fyra, kånkande på ett stort trauma. Terapeuten borde genast bekräfta a) att det handlar om ett svårt trauma och b) att det är det som ska behandlas, omedelbart. I stället får patienten gå hem och lugna sig. Det händer ju inte.
På sidan 125 finns en teckning gjord av en svårt traumatiserad patient med incestbakgrund. Man behöver inte vara psykologiskt särskilt välutbildad för att gissa att det handlar om incest. Men terapeuten undviker att beröra ämnet i över ett år för att patienten inte ska bli överväldigad. Till slut vågar pateineten xsäga: ”Jag tror att jag har blivit utsatt för incest”. Varpå terapeuten gapar av förvåning. VISSTE patienten inte att hon hade blivit utsatt för incest? Det var ju uppenbart från dag ett. För terapeuten. På basis av mina egna erfarenheter påstår jag att det naturligtvis också var uppenbart för patienten från dag ett – det var ju därför hon tecknade den bild hon tecknade. Men det faktum att terapeuten underlät att förstå vad hon förmedlade gjorde henne osäker. Kanske hon inte hade varit med om det hon trodde att hon hade varit med om…?
Detta är absolut grundläggande enligt min erfarenhet. Terapeuten får inte göra så. Det handlar om terapeutens rädsla. Patienten har levt med sitt trauma i hur många år som helst – patienten behöver inte skonas, patienten behöver genast få veta att hon är där av en relevant anledning.
Och sen detta att patienten ska lära sig att skilja mellan dåtid och nutid. En helt överflödig teoretisk tanke som inte hjälper patienten ett enda dugg. Omvärlden får kanske lite respit genom att utbrista: Jomen det där var ju så länge sedan. Kan du nu inte glömma det redan?
Nej, det är omöjligt. Ett trauma kan inte glömmas. Men man kan lära sig att leva med det. Och det lär man sig genom att få förstå att det handlar om ett svårt trauma och att man inte var tokig, galen, anspråksfull eller egoistisk när man reagerade som man gjorde.
Det räcker. Glömma kan man inte. Sluta bry sig kan man inte, hur skönt och bekvämt det än vore för omgivningen om man kunde det.
Det är iögonenfallande hur lite avseende författaren fäster vid kriget i avsnitten gällande krigsveteranernas PTSD. Psykiatrins roll är att lära den ”komma över” vad de har varit med om, lugna dem och rehabilitera dem. Jo, han säger på andra ställen att kriget har dessa förödande effekter, men han gör ingenting för att diskutera eventuella insatser för fredens sak, vilket för åtminstne en del av krigsveteranderna skulle kunna vara ett sätt att på något sätt leva med sina minnen.
Trots dessa invändningar är boken mycket läsvärd. Det är den första som jag har stött på som har beskrivit traumat in i minsta detalj korrekt. Det kändes fint att äntligen bli förstådd.