Sveket som trauma.

Traumatiskt svek inträffar varje gång då en person som ett barn eller en vuxen på något sätt är beroende av och som per definition borde ge stöd och hjälp underlåter att ge stöd och hjälp. Traumatiska svek har de allvarligaste konsekvenserna om det handlar om föräldrar och barn. Men alla traumatiska svek är potentiellt livshotande.

Den som har fört upp sveket som trauma på dagordningen inom psykologi och psykiatri heter Jennifer Freyd , född 1957, och är en amerikansk forskare, författare och universitetslärare vid University of Oregon och Stanford i USA.

Jag har nämnt hennes första bok Betrayal Trauma (1996) i min egen bok Den omöjliga patienten (2019) och där också ganska omfattande diskuterat hennes bevekelsegrunder och följderna av att hon pekade ut sin far för sexuella övergrepp. Men för den som ännu inte hunnit läsa min bok ska jag referera saken i korthet:

Som ung akademiker i början av 90-talet drabbades Jennifer Freyd av oförklarlig ångest då hon väntade sitt tredje barn. Hon beslöt då att börja i psykoterapi. I terapin uppdagades så småningom att hon hade blivit sexuellt utnyttjad av sin akademiska far. Hon konfronterade honom och det ledde förstås till konflikt, en konflikt som slutade med att all kommunikation dem emellan upphörde.

Föräldrarna grundade en stiftelse som verkade med stor framgång ända till 2013 då den lades ner av orsaker som jag inte känner till. Stiftelsen hette: False Memory Syndrome Foundation och arbetade för att leda i bevis att barn som anklagade sina föräldrar för incest inbillade sig att de hade blivit utsatta. Under åren har vi fått läsa många initierade rapporter om hur trauma inte kan glömmas bort och att skickliga terapeuter kan få sina klienter att ”minnas” sådant som aldrig inträffat.

Det har varit ganska komplicerat att riktigt veta hur man ska förhålla sig när så många mycket namnkunniga forskare och lärare i sten påstår att falska minnen av incest är mycket vanliga och synnerligen otrovärdiga ifall patienten påstår att minnet varit borta i många år. Sådant händer inte, påstod experterna och spred sorgliga historier om pappor som satt helt oskyldigt i fängelse som en följd av de manipulativa terapeuternas framfart.

Idag vet vi via den nyaste forskningen och via bl a Bessel van der Kolk att traumatisk minnesförlust inte är ett påhitt utan en realitet, så det är fullt möjligt att rätt utförd terapi kan blottlägga traumatiska minnen som har varit borta i decennier.

Jennifer Freyd har ihärdigt fortsatt sin forskning trots överväldigande motstånd från False Memory Syndrome Foundation och idag är hon allmänt accepterad och hyllad.

Problemet diskuterades ivrigt i Sverige samband med rättegångarna mot Thomas Quick, alias Sture Bergwall. Thomas Quick vårdades av ett team på Säters sjukhus. Teamet leddes av Margit Norell, en psykoanalytiker som bergfast trodde att bortträngda minnen kunde återkallas i terapi och om det hände så skulle man obetingat tro på patientens berättelser. Det ledde till en av de värsta skandalerna i svensk rättshistoria. Thomas Quick blev trodd och fälldes till slut för 8 mord, som det inte fanns några som helst bevis för.

Här måste man dock minnas att Thomas Quick inte var ett äkta fall av bortträngda minnen utan här handlade det faktiskt om bedrägeri. Thomas Quick visste mycket väl att han fabulerade, han hittade på bortträngda minnen för att slippa bli utskriven från sjukhuset och fortsätta att få sina psykmediciner. Det var när personalen på sjukhuset lät förstå att han snart skulle bli utskriven som han i panik började prata virrigt om att han tror att han har begått ett mord. Därmed hade han ordnat en lömsk fälla åt sig själv. Hans terapeuter trodde vartenda ord och hur han än drog till med den ena mera groteska historien efter den andra så gick det för fullt. Till slut visste han inte hur han skulle ta sig ur sin härva av lögner. Och han var djupt beroende av de psykmediciner han frikostigt fick, så det var svårt att fundera ut hur han skulle göra. Den svenska journalisten Hannes Råstam intresserade sig för fallet och var övertygad om att han skulle få intervjua en seriemördare när han anhöll om att få träffa Thomas Quick. I stället fick han höra att allt var påhittat. Det har skrivits många böcker och gjorts ett antal tv-dokumentärer om detta och fortfarande vägrar de ansvariga inom rättsväsendet att medge att de grundligt blev dragna vid näsan, dels av Thomas Quick själv men framförallt av de ansvariga inom rättsmedicinen och psykiatrin, med minnesexperter och hela garnityret. Men Thomas Quick är idag en fri man och har själv skrivit om sitt osannolika öde.

Detta skrev jag med anledning av en intressant artikel om False Memory Syndrome i Mad in America.

Jag bifogar artikeln här per länk: