Bessel van der Kolk: The Body Keeps the Score

2014 kom den, boken som kan kallas Bessel van der Kolks samlade kunskap eller testamente.
Den handlar uteslutande om trauma, ett ämne som psykiatrin har väldigt dålig koll på trots försäkringar om motsatsen.
Det är fortfarande idag inte ovanligt att traumapatienter anklagas för att göra sig till och vilja ha extra uppmärksamhet, för att ha gjort sorgen till en god vän, som man inte vill skiljas från, för att hålla fast vid sina problem i stället för att släppa taget, för att vilja hämnas på omgivningen, etc etc.
Till traumats följder hör en föreställning om att den drabbade kunde ha gjort något för att förhindra olyckan, eller att det var något i den drabbades psykologi som gjorde att det gick så illa. Ytterst normalt är att traumafall anklagar sig själva för det som hände. Det var mitt fel, säger de till sig själva också i sådana fall där man omöjligt kan hitta ett enda samband.
Och när terapeuterna i sin okunnighet öser på i samma anda skapas ett oräkneligt antal tragedier.
Att patienterna överhuvudtaget lyckas överleva är en gåta och visar på människans enorma resiliens.
Boken är full av fallstudier, den ena värre än den andra, och så gott som samtliga får mig att känna mig som lillasyster än en gång. Mitt trauma var förvisso allvarligt, men det var ett trauma och i jämförelse med de flesta av fallen i boken väldigt hanterligt och enkelt, om man så får säga om något som så när förstörde mitt liv. Mitt misstag var att jag sökte hjälp. Terapeuterna skröt ivrigt i offentligheten med att de kunde hjälpa – det handlade förstås om att skaffa jobb och klienter så mycket som möjligt och då måste man ju lova för mycket – och det tog mig alldeles för länge att förstå att de inte visste just någonting om mina problem. Vid det laget hade jag tyvärr fått extra problem med deras okunnighet. Jag blev alltså definitivt sjuk av att söka hjälp. Det tog mig tyvärr många år att förstå att det var så. Jag fick absolut inget stöd av de terapeuter jag anlitade eller den litteratur jag läste.
I Bessel van der Kolks bok får jag äntligen den förståelse jag saknade hos mina terapeuter. Jag känner igen mig i allt han berättar om hur trauma fungerar. Allt. Ett trauma fungerar på samma sätt oavsett om det är litet eller stort, tydligen.
Och han är såtillvida unik bland psykiatriska författare att han fäster avseende vid samhälleliga faktorer och sociala omständigheter, fattigdom, sjukdom, ensamhet etc.
Jag har dock vissa invändningar som handlar om terapeuternas typiska förhållningssätt till trauma. Idén om att patienten ska braka samman ifall man går för hastigt fram. Jag vet inte hur det är för andra men jag förväntade mig en omedelbar reaktion från min terapeut när jag berättade om mitt trauma. Jag kunde aldrig förstå att de satt där och rullade tummarna och försökte låtsas som om de inte hade hört vad jag just hade sagt. Att de inte kommenterade på något sätt, att de bara lät tiden gå.
Sedermera har jag förstått att idén var att patienten måste lugna sig först, få förtroende för terapeuten etc etc innan man kunde ta itu med traumat. I mitt fall kunde man aldrig ta itu med traumat, jag var tydligen för skärrad hela tiden.
Hela idén är feltänkt. Patienten kommer krypande på alla fyra, kånkande på ett stort trauma. Terapeuten borde genast bekräfta a) att det handlar om ett svårt trauma och b) att det är det som ska behandlas, omedelbart. I stället får patienten gå hem och lugna sig. Det händer ju inte.
På sidan 125 finns en teckning gjord av en svårt traumatiserad patient med incestbakgrund. Man behöver inte vara psykologiskt särskilt välutbildad för att gissa att det handlar om incest. Men terapeuten undviker att beröra ämnet i över ett år för att patienten inte ska bli överväldigad. Till slut vågar pateineten xsäga: ”Jag tror att jag har blivit utsatt för incest”. Varpå terapeuten gapar av förvåning. VISSTE patienten inte att hon hade blivit utsatt för incest? Det var ju uppenbart från dag ett. För terapeuten. På basis av mina egna erfarenheter påstår jag att det naturligtvis också var uppenbart för patienten från dag ett – det var ju därför hon tecknade den bild hon tecknade. Men det faktum att terapeuten underlät att förstå vad hon förmedlade gjorde henne osäker. Kanske hon inte hade varit med om det hon trodde att hon hade varit med om…?
Detta är absolut grundläggande enligt min erfarenhet. Terapeuten får inte göra så. Det handlar om terapeutens rädsla. Patienten har levt med sitt trauma i hur många år som helst – patienten behöver inte skonas, patienten behöver genast få veta att hon är där av en relevant anledning.
Och sen detta att patienten ska lära sig att skilja mellan dåtid och nutid. En helt överflödig teoretisk tanke som inte hjälper patienten ett enda dugg. Omvärlden får kanske lite respit genom att utbrista: Jomen det där var ju så länge sedan. Kan du nu inte glömma det redan?
Nej, det är omöjligt. Ett trauma kan inte glömmas. Men man kan lära sig att leva med det. Och det lär man sig genom att få förstå att det handlar om ett svårt trauma och att man inte var tokig, galen, anspråksfull eller egoistisk när man reagerade som man gjorde.
Det räcker. Glömma kan man inte. Sluta bry sig kan man inte, hur skönt och bekvämt det än vore för omgivningen om man kunde det.
Det är iögonenfallande hur lite avseende författaren fäster vid kriget i avsnitten gällande krigsveteranernas PTSD. Psykiatrins roll är att lära den ”komma över” vad de har varit med om, lugna dem och rehabilitera dem. Jo, han säger på andra ställen att kriget har dessa förödande effekter, men han gör ingenting för att diskutera eventuella insatser för fredens sak, vilket för åtminstne en del av krigsveteranderna skulle kunna vara ett sätt att på något sätt leva med sina minnen.
Trots dessa invändningar är boken mycket läsvärd. Det är den första som jag har stött på som har beskrivit traumat in i minsta detalj korrekt. Det kändes fint att äntligen bli förstådd.

Recension: Mikael Persbrandt

Tidigare publicerad i Psykosociala förbundets tidskrift Respons nr 4/18

MED SKAMMEN I HÖGSÄTET
Persbrandt; Så som jag minns det.

” Det fanns en stor äkta matta på köksgolvet och där brukade jag ligga och gråta tills jag var helt tömd på tårar. /- – -/ Gråten som mina vändor slutade i på den tiden är intressant, för flera år senare när jag gick in i det stenhårda missbruket, det som höll på att ta livet av mig, då upphörde det. Jag kom aldrig i det läget mer, jag grät inte längre.” (s 151f)
Boken om Mikael Persbrandt: Så som jag minns det är skriven av författaren Carl-Johan Vallgren, men den är skriven i jag-form och läsaren upplever att det är Mikaels egen röst som hörs hela tiden.
Att läsa den boken är som att störta sig igenom ett liv, ständigt andfådd av den hårda farten. Men varje sida stämmer till eftertanke. Man förstår att en av Sveriges mest bejublade skådespelare är så bejublad och man förstår också att han väcker så stor anstöt.
Ung och mycket begåvad med många intressen och passioner råkar han i klammeri med rättvisan och sitter i häkte till sin ensamstående mammas förskräckelse. Det går undan från första början. Ändå tar det lång tid för denna mångbegåvade gosse att finna sin väg i livet. Han börjar som dansare, med stor talang, tills han sent omsider själv begriper att det är skådespelare han ska bli. Det går till så att han får hoppa in på Dramatens stora scen för att vara stand in för en etablerad dansare och där och då begriper han att det är teater han ska hålla på med, inte dans på teatern, Han kastar sig ut i skådespelaryket utan formell utbildning och blir så småningom, efter många statistroller, en stjärna. Till många skådespelarkollegers förtrytelse.
Det är tidvis svårt att hänga med i svängarna, men det är inte heller viktigt, Det viktiga är att få syn på de stora teman som boken presenterar: alkoholism, drogmissbruk med påföljande djup skam, kärleken som driver fram längtan efter något annat och den överlägsna begåvningen som inte vill låta sig tystas.
Kanske borde jag inte säga att det slutar bra, men jag säger det ändå, det är en ljus bok i allt elände, Och på vilket sätt det slutar bra ska jag inte avslöja. Spänningen är tidvis olidlig.
Vi får många inblickar i skådespelarens yrkesutövning och rollgestaltningar, i arbetsplatsmobbning, i kändisars alkoholbruk och kärleksliv och inte minst i den svenska pressens totala hänsynslöshet mot dem som anses vara lovligt byte.
Persbrandt själv är den första att ta all skuld på sig, så till den grad att man tycker det låter som inlärda repliker. Skammen förföljer honom utan misskund. Det är gripande med tanke på att han i offentligheten har utmålats som fullblodsnarcissist, men kanske är det också följdriktigt. Iögonenfallande är författarens sätt att vända på ordföljden varje gång Persbrandt talar om sig själv och någon annan. Skrivreglerna påbjuder att man skriver t ex ”Pelle och jag”. Persbrandt säger aldrig så, han säger ”Jag och Pelle”. Det ser ut att vara ett ställningstagande från författarens sida. Det irriterar.
Boken rekommenders trots detta varmt.

Recension: Marcus Groth

Recension: Marcus Groth
Tidigare publicerad i Psykosociala förbundets tidning Respons nr 4/18

EN BERÄTTELSE OM ALLVARLIG TRAUMATISERING
Marcus Groth: Om vänskap, hundar och glädjen över att kunna andas

När skådespelaren Marcus Groth var nio år gammal dog hans mamma i cancer. Två år senare begick hans pappa självmord. Marcus bodde hos olika släktingar, men flyttade sedan tillbaka hem till barndomshemmet där hans bror, Joakim, som var nästan sju år äldre, bodde kvar. De två pojkarna fick sköta sig i stort sett på egen hand. Hemmet blev ett kärt tillhåll för många kamrater. Marcus började jobba vid 13 års ålder med sådana jobb som småpojkar kunde hålla på med på den tiden och Joakim blev författare.
Traumat följde traumats normala gång: Marcus klarade sig igenom sin uppväxt utan att egentligen tänka på sin föräldralöshet. Det var först på tröskeln till vuxenheten som traumat hann ikapp honom. Detta framgår tydligt i boken och för den skull har den blivit kritiserad. Vilket bara visar att man inte i allmänhet känner till traumats mekanismer.
Detta är en typisk Skriv ditt liv-bok i den meningen att den börjar med barndomen och utveklar sig till en fin beskrivning av skådespelaryrkets många facetter och slutligen till en mycket relevant beskrivning av vad som är nödvändigt för att traumat ska, om inte förlösas så i alla fall mildras.
Barndomsskildringen är förtjusande, det är en berättelse om en gedigen borgerlig tillvaro i Munksnäs i Helsingfors, familjen har bil och ställer gärna till fester, föräldrarna är bildade och populära och pojkarna har det bra. Det kan tänkas vara en förklaring till att det ändå till slut gick bra för dem. Med sämre utförsgåvor kunde det ha slutat annorlunda.
Det enda som gör mig tveksam beträffande barndomsskildringen är det flitiga bruket av finska och helsingforsisk slang. Det gör att boken kanske inte kan säljas i Sverige, vilket vore mycket synd. Det är en viktig bok som förtjänar stor spridning.
Efter många dråpliga historier från karriärlivet, med galna ryssar och lidande konstnärer kommer vi så småningom över till terapin som helar. Idag har Marcus Groth ett eget gestaltterapicentrunm i Estland.
Trots att jag personligen opponerar mig mot vissa nonchalanta och bryska drag hos gestaltterapin är Marcus Groths beskrivning av den vånda och den panik och skam han bar med sig från barndomens trauman och hans väg till frid (det är det ord han använder själv) så sann och i överensstämmelse med mina erfarenheter att jag överser med att den person som till slut hjälpte honom, efter misslyckade andra försök att få terapeutisk hjälp, var en terapeut som jag själv verkligen avskydde. Saker och ting är inte så rätlinjiga som man ofta skulle önska.
En viktig fråga är frågan om mobbningens (och vänligare: frustrationens) roll i det terapeutiska arbetet. Denna fråga är väl framme i Marcus Groths text från skoltiden fram till nuet. Han lever i en kultur där mobbning är svår att få syn på. Senare som skådespelare träffar han ryska regissörer vilkas metod i huvudsak verkar gå ut på förödmjukelse, ett annat ord för mobbning. Då är det följdriktigt att han inte noterar att ett av gestaltterapins verksamma element är ren mobbning. Detta framgår tydligt av de YouTube-inslag som finns om gestaltterapins grundare Frederic Perls.
Boken rekommenderas trots detta varmt.