Martin Miller om Alice Miller I

Det är skam och skandal att Martin Millers bok om modern Alice Miller inte finns på något annat språk än tyska. Om någon som läser detta har det minsta med förlagsvärlden att göra önskar jag att budet går runt: boken Das wahre ”Drama des begabten Kindes”. Die tragödie Alice Millers av Martin Miller (2013) måste ovillkorligen översättas till alla nordiska språk minst. Alice Miller hade ett oerhört inflytande på terapidebatten och alla läsande människors tankevärld på 80-talet och hela slutet av 1900-talet. Det är märkligt och illavarslande att hon numera är nästan bortglömd i Skandinavien och Finland och det är synnerligen symptomatiskt att Martin Millers bok inte har översatts. Den skulle gå som smör på heta stenar, så viktig var Alice Miller för min generation.

Låt mig göra en liten elak reflektion över orsakerna till att boken inte har översatts. Jag tror helt enkelt att det beror på att det inte är en skandalbok. Martin Miller tar inte avstånd från sin mor och – vad värre är – inte heller från hennes terapeutiska principer, tvärtom. Trots att hon var oförmögen att vara en god mor åt honom (ett faktum som hon aldrig dolde, hon skriver ut det flera gånger i sina böcker) och trots att han dessutom pga den våldsamma fadern hade en allt annat än lycklig barndom tar han inte avstånd från hennes arbete, utan framhåller att hon gjorde en pionjärinsats inom psykoterapin. Han förklarar med chockerande klarhet och empati vad kriget gör med människor och hur de bästa avsikter läggs i aska om man inte klarar av att se sin barndomssanning i ögonen. Och det klarar väldigt få människor och ingen utan ett inkännande vittne, som är berett att se barnets situation med barnets ögon.

Detta vill de förhärskande terapiriktningarna idag inte se, för det blottar deras egen blindhet och feghet. Man intresserar sig intensivt för att ”lugna systemet”, ”lugna patienten” , ”förespråka förlåtelse och försoning”, De flesta terapeuter är livrädda för känsloutbrott, på sjukhusen får man omedelbart en spruta i rumpan om man visar häftiga känslor för man får ju inte störa de andra patienterna och skapa oro och uppståndelse bland de sköra människoliven. Psykiatrer föreslår omedelbart en höjning av dosen psykofarmaka ifall patienten berättar att hen mår dåligt. Psykoanalytiker fortsätter att tiga vad patienten än berättar. Det står illa till inom psykiatrin, både den medicinska och den psykoterapeutiska.

Alice Miller var ett strålande undantag när hon började sin författarbana och det var säkert både pinsamt och förargligt för de etablerade terapiriktningarna att hennes genomslagskraft var så enorm. Man ville inte riskera sin egen prestige genom att motarbeta henne öppet, man nöjde sig med att komma med utlåtanden som : ”Tja, det är väl inget större fel på henne utom att hon är så tvärsäker,” som en av våra mest namnkunniga psykoanalytiker sa i en intervju i Finlands television. Alla förstod: oj, tvärsäker får man inte vara, det är fult.

Hennes böcker fanns inte på kursbiblioteket för psykologisk litteratur, hennes böcker fanns inte på läslistan för psykiatristuderande vid Helsingfors universitet, inte ens när hon stod på toppen av sin berömmelse. Den som frågade på kursbiblioteket på universitetet fick till svar att det finns andra som säger det bättre än hon. Jaså? Vem då? När hon dog 2010 var hon så bortglömd som man kan vara i de nordiska sammanhangen. Jag tror inte att pressen bevärdigade henne en notis ens, hon som tidigare varit förstasidesstoff.

I den tyskspråkiga världen är hon inte bortglömd, om jag nu förstår de tyska medierna rätt. Där uttalar man sig inte nedlåtande om henne i offentligheten utan säger med beundran att hon var en pionjär inom psykiatrin. Vilket hon var och är. Vilket knappast hindrar att man har de där samma koryféerna inom psykiatrin där, som här.

Martin Miller följer i alla fall i mammas fotspår som terapeut. Han säger lugnt att även om hon var en usel mor så är hennes tre första böcker ovärderliga som grund för terapiarbetet.

Det som han gör är att redovisa för Alice Millers levnadsöde och sedan sitt eget. Det är inga vackra berättelser, men det mänskliga dilemmat blottläggs på ett befriande sätt. Vi förstår plötsligt hur det kan komma sig att så många av världens stora reformatorer var oförmögna att omsätta sina egna storståtliga principer i praktiken, ja, vi förstår fullt ut hur det kan komma sig att så många mammor och pappor heligt svär att aldrig göra om sina föräldrars misstag och vips, när de befinner sig i samma situation med sina egna barn, handlar de precis lika bakvänt som sina egna föräldrar. Endast långsamt kan detta upprepningstvång upphävas. På alla fronter måste kampen föras, samhälleligt och personligt. Att samhället lagstiftningsvägen förbjuder dödsstraff, rasdiskriminering och barnaga är steg i rätt riktning, men det tar många generationer innan tänkesättet är etablerat. Alla måste därtill personligen arbeta för upphävande av fädernas ogärningar, som har en tendens att förfölja oss i tredje och fjärde led.

Jag slutar här.

I nästa blogg ska jag gå in för att närmare presentera Martin Millers synnerligen läsvärda bok.