VARFÖR VISSTE INGEN NÅGONTING? VARFÖR FRÅGADE INGEN MIG?

Det är nu 43 år sedan jag började gå i terapi. Det var alltså 1976 och tidningarna var fulla av trosvissa artiklar om hur viktigt det var att gå i terapi och bearbeta sina svåra livserfarenheter. Då som nu försäkrade man att terapeuterna visste och kunde hjälpa.
För 43 år sedan hade jag ensam kånkat på ett svårt trauma i 18 år. Hemma var det omöjligt att tala om det, hela familjen var svårt drabbad. Vännerna undvek demonstrativt alla försök att tala. Lärarna i skolan uppmanade mig att vara tapper. Kuratorer och terapeuter fanns inte på den tiden.
Uppmuntrad av alla artiklar och böcker om terapi tänkte jag att det säkert skulle vara bra för mig att få lite extra hjälp.
Det tog mig många många år att fatta att mina terapeuter inte hade den blekaste aning om vad de skulle göra med mig. Det värsta var att de utan att blinka offrade mig för att slippa säga att de inte visste ett skvatt om vad jag talade om. De teg och lät mig tro att de förstod. Ja, de teg och lät förstå att det var rätt att göra så. Och jag pratade, och pratade, och pratade, och pratade. Det var väl skönt för dem så behövde de inte göra något. I efterskott skäms jag för att jag gick kvar. Hur kunde jag vara så dum att jag inte förstod att de var totalt inkompetenta?
Tyvärr är det inte egalt vad en terapeut gör. Jag blev sjuk av den behandling jag fick. Och sedan var det lätt att skylla allt på mig. Jag blev den omöjliga patienten.
Nu följer jag noga med allt som skrivs om trauma. Och fortfarande är det sällsynt att något av det som skrivs talar till mig.
Det mesta handlar om hur man ska bemästra sina känslor, reglera dem, lugna sig. Någon förståelse för traumat tycks inte finnas. Det gäller i princip att tysta patienten.
Idag är det mycket vanligt att terapeuterna tittar på något i fjärran och säger: ”Vi har alla våra motgångar i livet! Ingen kommer undan!” Eller så talar de lyriskt om resiliens, som är det nya modeordet. Du kan klara vilka kalamiteter som helst med resiliens. Man intervjuar människor som har förlorat hela familjen i tsunamin och förklarar att dessa människor utmärker sig genom sin resiliens. Bra, så behöver man inte hjälpa.
Om jag hade blivit intervjuad under de första 18 åren efter katastrofen så skulle jag också ha beskrivits som osedvanligt resilient. Jag hade gått ut skolan med toppbetyg, jag hade studerat i USA, jag hade skaffat mig ett högkvalificerat jobb, och jag hade vänner och pojkvänner. Att allt var mycket mödosamt för mig syntes inte utanpå. Mitt glada skratt smittade. Krukan går till brunnen tills den spricker.
Det var tur för mig att jag i början av 1990-talet hittade Konrad Stettbachers och Jean Jensons metoder. Utan dem vore jag antagligen inte längre vid liv. Ingendera av dem visste något om mitt trauma, men de tog mina svårigheter på allvar och uppmanade mig att lyssna och tro på mig själv. Det var en underbar lättnad att läsa deras böcker och tillämpa deras metod, som dag för dag lyfte av mer och mer av mina bördor. Det var tufft och hårt att äntligen ta sig själv på allvar, tårarna strittade, vrålet ekade, ibland tänkte jag att smärtan aldrig skulle ta slut. Men den tog slut, jag kom ut ur min tunnel, jag började uppleva känslor som jag inte hade haft sedan katastrofen, jag började se på livet med tillförsikt.
Jag har beskrivit allt i min bok Den omöjliga patienten, som jag måste skriva för att överleva mina terapeuter.
Idag vet vi att det är ungefär 50 % av alla psykoterapipatienter som får hjälp. Resterande 50% får dålig eller ingen hjälp. (Helsinki Psychotherapy Study, bl. a.) Ändå hör vi aldrig något om dessa patienter. De viftas bort med förklenande förklaringar som att de är terapiresistenta, gör motstånd mot att bli friska eller något annat bisarrt, som befriar terapeuterna från allt ansvar.
Eller så gör man som de medicinska skolorna, man tystar patienten med mediciner.
Så sorglig är situationen. Hoppas att jag får leva tillräckligt länge för att få se vinden vända! För den måste vända. Vi kan inte ha det så här.
Vad borde då mina terapeuter ha gjort? När jag läser om andra traumafall inser jag att jag var ett riktigt enkelt fall. Och också detta enkla fall lyckades terapeuterna kvadda. Ganska duktigt kan man säga.
Men vad borde de ha gjort? De borde ha bekräftat att jag hade varit med om en svår olycka. Och sedan borde de ha låtit mig berätta, från början, omständligt, om och om igen. Det skulle ju ha förutsatt att de klarade av ångest och tårar och förtvivlan, att de inte trodde att jag skulle bli galen om jag började tala om traumat, att de själva skulle ha uthärdat att höra, lyssna och bekräfta.
Denna enkla metod skulle förmodligen ha hjälpt mig på ett halvår.
Nu ber jag mina läsare begrunda att jag gick 20 år i terapi utspritt på sammanlagt 30 år, utan att någonsin få tala om ett svårt trauma. Varje gång jag försökte tala om mitt trauma måste jag ta sats och varje gång vek terapeuten undan. Jag klarade inte av att framhärda. Tvärtom var jag i skriande behov av hjälp, terapeuten borde ha uppmuntrat mig och hjälpt mig med insiktsfulla frågor och seriöst lyssnande. I stället satt jag där och talade till en död fisk som inte hade någonting att komma med. Det var jämförbart med mord.
Idag fattar jag inte att jag överlevde. Jag har ingen svårighet att förstå varför många helt enkelt går under.

När terapeuten inte kan hjälpa är patienten hopplös del 3

Nå, vad borde då terapeuten göra när hen får in ett flagrant traumafall?
Det första som bör göras är att terapeuten frågar sig: vet jag något om detta? Har jag kompetens att behandla trauma?
De flesta har ingen sådan kompetens och borde omedelbart remittera patienten till någon som vet något. Nuförtiden finns det kunskap om trauma, så det gäller att remittera patienten till rätt instans.
Men låt oss säga att ingen sådan instans finns att hitta på patientens hemort. Då gäller följande oomkullrunkeliga regler:

1. BEKRÄFTA. Bekräfta att det handlar om ett svårt trauma. Patienten har ensam kånkat på sitt trauma i många herrans år och alltid blivit avvisad eller tystad eller tillhållen att förstå att döden är en del av livet. Patienten har förmodligen aldrig fått berätta för en enda människa om de händelser som har föranlett hen att söka hjälp.
Så gick det för mig.
Jag gick från den ena terapeuten till den andra och varenda en upprepade omgivningens avvisande hållning strax efter traumat. Det var absolut livsfarligt att möta denna samma reaktion på nytt och på nytt och dessutom från professionella: ”Detta talar vi inte om”.

2. BE PATIENTEN BERÄTTA OCH LYSSNA SEDAN. Det kommer med säkerhet att bli en mödosam process, som kräver många frågor och mycket bekräftelse. Jag hade tigit i 18 år när jag kom i terapi. Inte för att jag inte ville tala utan för att jag tystades, konsekvent. Det är okunnigt och barnsligt att tro att jag genast ska kunna tala. Ingen hade någonsin frågat, ingen hade någonsin velat veta. Terapeuten måste våga lyssna, våga ledsaga patienten genom en händelsekedja som är mycket sorglig och mycket upprörande. Jag blev till slut tvungen att skriva en hel bok om mina upplevelser. Allt det som står i min bok Den omöjliga patienten (2019) måste jag skriva för att mina terapeuter inte ville veta någonting om saken. På det sättet räddade jag mitt liv, som på allvar var försatt i fara på grund av terapeuternas totala okunnighet.

3. SÄTT DIG PÅ SKOLBÄNKEN OCH PLUGGA TRAUMA. Det finns idag en hel del kunskap om trauma, så du har ingen ursäkt för att inte studera det som finns. Men undvik för allt i världen att skryta med dina kunskaper inför patienten. Använd dina kunskaper till att förstå patienten bättre.

4. VIKTIGAST 1: SMIT INTE IFRÅN UPPGIFTEN NÄR DET BLIR SVÅRT. Patienten är otroligt känslig för minsta skiftning i ditt sätt att vara. Går det fel så korrigera. Påstå inte att patienten har hört fel eller sett fel. Be om ursäkt ifall du har trampat i klaveret. Det är inte du som går i terapi.

5. VIKTIGAST 2: FLYG INTE PÅ PATIENTEN MED DINA TOLKNINGAR OCH ÅSIKTER. Om du inte fattar, fråga, och lyssna sedan. Försök dock att inte ställa ovidkommande frågor. Och inte för många frågor. Patienten är dödstrött efter att ensam ha kånkat på sitt trauma i många år, patienten måste få tala, berätta, känna efter. Om du har den åsikten att patienten har sörjt på fel sätt, remittera. Om du är rädd för att patienten inte ska klara av att möta sitt trauma är du på fel plats i livet. Logiken borde säga dig att patienten redan har klarat av att överleva. Du borde berömma patienten för hens uthållighet och energi, inte komma med hurtiga synpunkter ur din egen fatabur. Det viktiga är inte att du får tala.

6. UNDVIK SNUSFÖRNUFTIGHETER. Säg inte till patienten att du inte kan annullera dödsfallet. Säg inte att du inte kan göra det skedda oskett. Patienten är ingen idiot (även om du är det) patienten kommer inte till dig för att skruva tiden tillbaka. Patienten kommer för att få bekräftelse på sin situation. Sorgen kan man inte undvika. Den går aldrig heller över, men den kan bli lättare att bära om man får förståelse och lär sig att förstå sig själv bättre. Att ställa krav på att patienten helt ska kunna befria sig från sorgens verkningar är orealistiskt och skapar bara mera olycka.

Jag vet faktiskt inte hur jag bättre ska kunna förklara vad det handlar om.
Det bästa sättet att bli en bra terapeut, tror jag, är att ha skött om sina egna demoner. Det går inte att göra med gängse psykoterapiutbildning (uppenbarligen). Jag rekommenderar varmt J. Konrad Stettbacher: Om lidandet skall ha en mening och Jean Jenson: Att återerövra sitt liv. De visste heller ingenting om mitt trauma, men deras metod passar i alla väder, i alla fall för mig.

Om Melanie Klein och avunden

Det finns en intressant plats i Helsingfors där man för 3 euro kan sticka sig in och delta i de mest varierande aktiviteter. Det är Arkadia International Book Shop på Nervandergatan, bakom svenska Arbis. Dit brukar jag gå och delta i diskussionerna på Café Freud, som leds av psykoanalytikern Jussi Kotkavirta. Senast handlade det om avund och till min bestörtning framställdes en av psykoanalysens mest berömda virrhjärnor, Melanie Klein, som ett geni. Jag försökte lägga in en protest med det resultatet att jag inte skulle ha fått ordet en enda gång till den kvällen om diskussionsledaren hade fått bestämma. Tilltufsad och beklämd och helt klar över att jag inte var önskad i gruppen publicerar jag här ett utdrag ur boken Den omöjliga patienten, ett utdrag som behandlar just Melanie Klein.

Ur Den omöjliga patienten, sid 138-139

Det är möjligt att den österrikiska psykoanalytikern Melanie Klein har rätt när hon påstår att avund är en medfödd egenskap hos människan och det är också möjligt att hon har rätt i att en viss mental kapacitet är nödvändig för en gynnsam utveckling även under de bästa förhållanden. Men det är egendomligt hur lite avseende hon fäster vid moderns insats i samspelet och utvecklingen. Behöver inte föräldrarna kunna anpassa sig efter barnets egenskaper? Behöver inte föräldrarna kunna hjälpa sina barn att komma till rätta med sig själva och med världen?
Problemet och hela frågeställningen får en alldeles ny belysning när vi får veta att Melanie Kleins enda dotter, Melitta, hatade sin mor och inte drog sig för att skälla ut henne offentligt.
Melitta Schmideberg-Klein blev också psykoanalytiker och grundade en kriminologisk tidskrift. Kampen mellan mor och dotter tog sig understundom groteska former. Melittas oförsonlighet tog sig bl a det uttrycket att hon vägrade att bevista moderns begravning. I stället höll hon en föreläsning just den dagen.
Avunden i Kleins tankesystem är en känsla som kommer sig av att vi upptäcker att de goda kvaliteterna och det begärliga finns hos objektet. Denna känsla driver oss till att försöka förgöra objektet. Eller: ”…vi bär på en inneboende tendens att vilja
förstöra det som är gott hos andra just därför att det är gott.” (s 303. Klein 1988/1955).
Tanken har hon stulit från den store kyrkofadern Augustinus, utan att ange källa.
Här har vi nyckeln till hur Melanie Klein ska läsas. Om man läser henne som man skulle läsa en forskare blir hon bara komisk och upprörande dogmatisk. Men om man läser henne som religionsfilosof blir hon begriplig och faktiskt t o m intagande. I början är allting kaos: inom det späda barnet kämpar ont och gott om herraväldet. Den vuxna människans uppfattning om godhetens möjligheter vilar på spädbarnets förmåga till tillfredsställelse vid moderns bröst. Tillfredsställelsen åstadkoms bara delvis av att modern är god och omtänksam. Har hon otur när hon en djävul vid sin barm, en djävul som aldrig är nöjd.
Det finns spädbarn som är rysligt giriga och vill sluka hela bröstet och förstöra det och det finns spädbarn som är så avundsjuka på sin mamma för att mamman äger det goda bröstet att barnet på allt sätt försöker skada och såra mamman, förklarar Klein. När dessa personer senare i vuxen ålder kommer i terapi blir det terapeutens grannlaga uppgift att bringa dem till insikt om hur tokigt de betedde sig redan som spädbarn. Dessa insikter leder ofelbart till depression och när depressionen är genomliden och tolkad kan patienten förmås att känna tacksamhet mot den goda terapeuten som orkar stå ut med honom trots att han är så usel. Tacksamheten utsträcks sedermera till att gälla även andra aspekter i livet och patienten får lättare att leva.
”Från början fäster sig alla känslor vid det första objektet,” skriver Melanie Klein (s 372. Klein 1988/1955). ”Om destruktiva impulser, avund och paranoid ångest är alltför starka, förvanskar och förstorar barnet kraftigt varje frustration från yttre källor, och moderns bröst blir, till det yttre och det inre, huvudsakligen ett förföljande objekt.”
Hon avvisar de teorier som försöker peka på moderns svårigheter att få kontakt med barnet, att känna kärlek, att vårda och ta hand om.
”Många spädbarn har inte haft några ogynnsamma upplevelser och ändå lider de av allvarliga störningar när det gäller ätande och sömn, och vi kan hos dem se alla tecken på svår ångest som inte tillräckligt kan förklaras av yttre omständigheter.” (s 367. Klein 1988/1955).
Alltså är de medfött avundsjuka, destruktiva och paranoida.
Vidare finns det spädbarn som har utsatts för svåra umbäranden och ogynnsamma omständigheter och ändå inte utvecklar någon särskilt svår ångest, förklarar Klein. Samma resonemang används idag i diskussionen om sk maskrosbarn och orchidébarn.

Melanie Kleins arbeten får i bästa fall tolkas som ett försök att påvisa att det inte är föräldrarnas ”fel” om det går illa för barnen. Orsakerna står ”i huvudsak” att söka i konstitutionella faktorer. Att det blev så viktigt för henne att föra fram denna dogm blir i ljuset av hennes totaldemolerade förhållande till dottern Melitta faktiskt mycket tragiskt och begripligt.
Melanie Klein har många anhängare bland respekterade psykoanalytiker.
En plausibel förklaring till hennes popularitet finner vi i inledningen till den här citerade skriftsamlingen. Ludvig Igra och Lars Sjögren skriver: ”Kleins beskrivning av den primitiva avunden ger oss bland annat redskap till att förstå och uthärda det faktum att analysen inte sällan kör fast och stundom tycks göra det definitivt. Det fenomen som kallas ´negativ terapeutisk reaktion´ – att analysanden reagerar negativt på goda interventioner från analytikern – kan bland annat förstås utifrån att en god situation kan skapa destruktiv avund. Denna driver fram attacker mot analytikern, mot banden till denne och mot analysandens eget inre. Givetvis måste man vara uppmärksam på att ´avund´, som kliniskt begrepp, kan missbrukas av en analytiker som undviker att se sina egna bidrag till analytiska låsningar genom att helt hänföra dem till patientens ´oanalyserbara avund´.” (s 25. Klein 1988).
En helt annan infallsvinkel anläggs av den finska psykoanalytikern Riitta Tähkä i hennes essä Illusion och verklighet i den psykoanalytiska relationen (Illusion and Reality in the Psychoanalytic Relationship. 2004). Hon beskriver en lång rad goda upplevelser i den analytiska relationen, vilka leder till just den negativa reaktion som ovan påtalas. Men hennes tolkning har ingenting med avund att göra, tvärtom förklarar hon att orsaken till att de goda interventionerna har ett negativt förlopp är att analysanden i början inte klarar av att tro på att de är sanna. Mot bakgrunden av sina traumatiska erfarenheter måste patienten förneka de goda upplevelserna, ja, patienten grips av en mördande skam för att han ett enda ögonblick har trott att något sådant någonsin skulle kunna vederfaras honom. Därför måste psykiatern framhärda i sin positiva roll och om och om igen låta patienten känna att han är förstådd och mottagen (s 73ff. Laine 2004).
Den psykiater som i det läget börjar tala om patientens avund får se sig i månen efter ett lyckat resultat. Den negativa terapeutiska reaktionen är då ett svar på psykiaterns moralism och okunnighet.
För en modern läsare får Melanie Kleins och hennes anhängares hela bakvända system en örfil då vi får höra historien om John Bowlbys och James Robertsons film från barnhemmet vid Hampstead-kliniken. Filmen handlar om en tvåårig flicka som blev placerad på barnhemmet för att hennes mamma skulle föda ett syskon och inte hade någon annanstans att lämna sitt äldre barn. Jari Sinkkonen berättar att han själv har sett filmen och att den gjorde ett skakande intryck på honom och han vittnar om att den redan vid premiärvisningen 1952 gjorde ett så djupt intryck på åskådarna att omedelbara åtgärder vidtogs för att förbättra barnhemsbarnens tillvaro. Filmen visar hur den övergivna lilla flickan först protesterar och försöker fästa omgivningens uppmärksamhet på sin förtvivlade övergivenhet, sedan sörjer hon och till slut blir hon helt apatisk (s 23f. Sinkkonen 2001).
Den hjärtslitande filmen gjorde djupt intryck på alla andra utom på kleinianerna, som analyserade situationen så att flickans ångest var medfödd och berodde på att hon var avundsjuk på mamman som skulle föda en baby (s 4. Holmes 1993).
Kleinianernas tankegång är så idiotisk och så renons på vanlig mänsklig inlevelse att det är svårt att uttrycka i ord. Vad värre är: vi inser att klantar och känslomässiga invalider behärskar en stor del av den psykiatriska scenen.