Om härskartekniker

Jag lärde mig mycket om subtil grymhet och dolt översitteri hos mina terapeuter. Bara det där att tiga. Vilket härligt vapen. Att göra allting tvärtom, att aldrig gå till mötes, att aldrig uppfylla förväntningar. Att bara småle mystiskt ifall man blir ställd mot väggen. Inte svara. Inte låta sig rubbas.
Tigandet är det mest effektiva. Vad motparten än säger så tiger man. Särskilt fruktbart om den andra berättar något positivt som skulle föranleda vem som helst att le och svara något uppmuntrande. Att då bara tiga är formidabelt. Att det är svartsjuka, missunnsamhet och avund som ligger bakom avslöjas inte. Varför skulle den som har det naturliga övertaget vara avundsjuk och missunnsam?
Jag talade nyss med en terapipatient som berättade att hen gick tre år i terapi, två gånger i veckan, hos en terapeut som aldrig sa ett enda ord. Aldrig. Helt billigt var det inte att gå där. Resultatet var också klent. Men att klaga på vårdfel var uteslutet. Patienten hade full frihet att gå därifrån. Alla misslyckanden i terapin beror på patienten. Om patienten inte har vett att förstå det är det bara att tiga och fortsätta att tiga.
Att alltid besvara frågor med en motfråga är också effektivt. Motparten blir uppenbart frustrerad och besviken och då kan man använda flera timmar till att analysera denna ovilja – och oförmåga – till samarbete.
”Detta är ett samarbete, förstår du inte det?” frågar den som totalt vägrat att på något sätt samarbeta.
Svara med ovidkommande detaljer: ”Du verkar nog hemskt arg nu!” eller ”Du verkar stolt över dina många vänner.” Jaha, vad svarar man på det? Ja, jag är arg. Eller ja, jag är stolt. Och? Den förväntade reaktionen är kanske att man ska förneka att man är arg eller stolt. Då blir det väldigt trassligt och många onödiga stunder förlöper. Varpå man kan påpeka att motparten undviker genom att hänga upp sig på detaljer.
Jag har under de senaste tiderna ganska ofta tittat på Göran Lambertz i olika intervjuprogram gällande Thomas Quick-skandalen i Sverige. Justitiekansler, och andra imponerade titlar har han. Och han är hal som en ål. Medger aldrig någonting. Hur övertygande bevis som än läggs framför näsan på honom så glider han undan och förnekar allt. Jag kan inte låta bli att tänka att den mannen måtte ha gått åratal i terapi för att lära sig en så total omedgörlighet. Eller så är han son till en terapeut. Trots bevisad inkompetens och okunnighet sitter han kvar på sin post och lyfter en av landets högsta löner. Han uthärdar vilka angrepp som helst och vilka invektiv som helst. Ler och svarar God morgon yxskaft vad det än gäller. Hans interlokutörer hoppar jämfota av frustration, han ler. Det är otvivelaktigt en bragd.
Samma otroliga oförmåga att förstå vanlig svenska var jag med om i en diskussion med en välrenommerad psykoanalytiker, som ihärdigt förnekade att psykoanalysen hade nånting att be om ursäkt för gällande homosexualitet och de homosexuella som blev skinnade in på bara benen med löfte om at bli ”botade”. – Skinnade in på bara benen? skrek han. Jag har aldrig blivit rik på min yrkesutövning. Men det var väl inte det jag sa? – Bota? skrek han, jag har aldrig lovat att bota någon. Men nog måste jag få ifrågasätta deras sexualitet. Det är ju ändå en perversion från psykoanalysens synvinkel. Detta naturligtvis sagt utan moraliska övertoner.
Det är omöjligt att diskutera med en sådan människa. Som inte kan se.
Det är samma dilemma som en patient i terapi ställs inför. Kunskap, rättvisa, omtanke, vård – vad är det? Det viktiga för terapeuten är att knäcka patienten. Men för patienten är det nästan omöjligt att begripa vad som försiggår. Patienten har blivit indoktrinerad med terapeuternas förklaringar om hur deras verksamhet hjälper patienten att gå till botten med problemen. Patienten står inför samma problem som barn till misshandlande föräldrar gör: ”Jag gör detta för ditt eget bästa. Om du inte förstår det så är det synd om dig.”
Härskartekniker brukar man kalla denna sorts kommunikation.
Många nu verksamma terapeuter hör till efterkrigsgenerationen. Deras föräldrar var krigsoffer, flyktingar eller krigsinvalider.
Terapeutens yrke ger dem ampla möjligheter att låta patienterna betala för den misshandel de själva utsattes för.
Vi måste förstå psykoterapiernas klena resultat utifrån deras historiska kontext. Mycket av det till synes vettlösa inom psykiatri och psykoterapi blir helt begripligt om vi går till källorna.