VARFÖR VISSTE INGEN NÅGONTING? VARFÖR FRÅGADE INGEN MIG?

Det är nu 43 år sedan jag började gå i terapi. Det var alltså 1976 och tidningarna var fulla av trosvissa artiklar om hur viktigt det var att gå i terapi och bearbeta sina svåra livserfarenheter. Då som nu försäkrade man att terapeuterna visste och kunde hjälpa.
För 43 år sedan hade jag ensam kånkat på ett svårt trauma i 18 år. Hemma var det omöjligt att tala om det, hela familjen var svårt drabbad. Vännerna undvek demonstrativt alla försök att tala. Lärarna i skolan uppmanade mig att vara tapper. Kuratorer och terapeuter fanns inte på den tiden.
Uppmuntrad av alla artiklar och böcker om terapi tänkte jag att det säkert skulle vara bra för mig att få lite extra hjälp.
Det tog mig många många år att fatta att mina terapeuter inte hade den blekaste aning om vad de skulle göra med mig. Det värsta var att de utan att blinka offrade mig för att slippa säga att de inte visste ett skvatt om vad jag talade om. De teg och lät mig tro att de förstod. Ja, de teg och lät förstå att det var rätt att göra så. Och jag pratade, och pratade, och pratade, och pratade. Det var väl skönt för dem så behövde de inte göra något. I efterskott skäms jag för att jag gick kvar. Hur kunde jag vara så dum att jag inte förstod att de var totalt inkompetenta?
Tyvärr är det inte egalt vad en terapeut gör. Jag blev sjuk av den behandling jag fick. Och sedan var det lätt att skylla allt på mig. Jag blev den omöjliga patienten.
Nu följer jag noga med allt som skrivs om trauma. Och fortfarande är det sällsynt att något av det som skrivs talar till mig.
Det mesta handlar om hur man ska bemästra sina känslor, reglera dem, lugna sig. Någon förståelse för traumat tycks inte finnas. Det gäller i princip att tysta patienten.
Idag är det mycket vanligt att terapeuterna tittar på något i fjärran och säger: ”Vi har alla våra motgångar i livet! Ingen kommer undan!” Eller så talar de lyriskt om resiliens, som är det nya modeordet. Du kan klara vilka kalamiteter som helst med resiliens. Man intervjuar människor som har förlorat hela familjen i tsunamin och förklarar att dessa människor utmärker sig genom sin resiliens. Bra, så behöver man inte hjälpa.
Om jag hade blivit intervjuad under de första 18 åren efter katastrofen så skulle jag också ha beskrivits som osedvanligt resilient. Jag hade gått ut skolan med toppbetyg, jag hade studerat i USA, jag hade skaffat mig ett högkvalificerat jobb, och jag hade vänner och pojkvänner. Att allt var mycket mödosamt för mig syntes inte utanpå. Mitt glada skratt smittade. Krukan går till brunnen tills den spricker.
Det var tur för mig att jag i början av 1990-talet hittade Konrad Stettbachers och Jean Jensons metoder. Utan dem vore jag antagligen inte längre vid liv. Ingendera av dem visste något om mitt trauma, men de tog mina svårigheter på allvar och uppmanade mig att lyssna och tro på mig själv. Det var en underbar lättnad att läsa deras böcker och tillämpa deras metod, som dag för dag lyfte av mer och mer av mina bördor. Det var tufft och hårt att äntligen ta sig själv på allvar, tårarna strittade, vrålet ekade, ibland tänkte jag att smärtan aldrig skulle ta slut. Men den tog slut, jag kom ut ur min tunnel, jag började uppleva känslor som jag inte hade haft sedan katastrofen, jag började se på livet med tillförsikt.
Jag har beskrivit allt i min bok Den omöjliga patienten, som jag måste skriva för att överleva mina terapeuter.
Idag vet vi att det är ungefär 50 % av alla psykoterapipatienter som får hjälp. Resterande 50% får dålig eller ingen hjälp. (Helsinki Psychotherapy Study, bl. a.) Ändå hör vi aldrig något om dessa patienter. De viftas bort med förklenande förklaringar som att de är terapiresistenta, gör motstånd mot att bli friska eller något annat bisarrt, som befriar terapeuterna från allt ansvar.
Eller så gör man som de medicinska skolorna, man tystar patienten med mediciner.
Så sorglig är situationen. Hoppas att jag får leva tillräckligt länge för att få se vinden vända! För den måste vända. Vi kan inte ha det så här.
Vad borde då mina terapeuter ha gjort? När jag läser om andra traumafall inser jag att jag var ett riktigt enkelt fall. Och också detta enkla fall lyckades terapeuterna kvadda. Ganska duktigt kan man säga.
Men vad borde de ha gjort? De borde ha bekräftat att jag hade varit med om en svår olycka. Och sedan borde de ha låtit mig berätta, från början, omständligt, om och om igen. Det skulle ju ha förutsatt att de klarade av ångest och tårar och förtvivlan, att de inte trodde att jag skulle bli galen om jag började tala om traumat, att de själva skulle ha uthärdat att höra, lyssna och bekräfta.
Denna enkla metod skulle förmodligen ha hjälpt mig på ett halvår.
Nu ber jag mina läsare begrunda att jag gick 20 år i terapi utspritt på sammanlagt 30 år, utan att någonsin få tala om ett svårt trauma. Varje gång jag försökte tala om mitt trauma måste jag ta sats och varje gång vek terapeuten undan. Jag klarade inte av att framhärda. Tvärtom var jag i skriande behov av hjälp, terapeuten borde ha uppmuntrat mig och hjälpt mig med insiktsfulla frågor och seriöst lyssnande. I stället satt jag där och talade till en död fisk som inte hade någonting att komma med. Det var jämförbart med mord.
Idag fattar jag inte att jag överlevde. Jag har ingen svårighet att förstå varför många helt enkelt går under.

Om vardagens psykiatriska experter

En av de svårare omständigheterna kring psykisk ohälsa är att var och varannan människa på gatan anser sig ha expertis nog att komma med omdömen om ens ”sjukdom”.
Än blir man tillhållen att förstå att alla vill en väl och att man bara ska rycka upp sig. Än blir man upplyst om att en patient sällan har ”sjukdomsinsikt”, därför borde man vara tyst och inte tala om vad man själv anser, det kan ingen tro på. Än blir man tillsagd att alla ens terapeuter visste vad de gjorde och den som har fel är man själv som inte förstod terapeuterna. Och när jag säger att en terapeut måste ha kunskap får jag höra att en terapeut absolut inte behöver någon kunskap – det enda som behövs är empati.
Det är faktiskt ingen ände på psykiatrisk expertis bland vardagens besserwissrar.
Jag hade ett väldigt enkelt trauma i själva verket, men det blev enormt och fick farliga proportioner pga mina terapeuters okunnighet.
Detta är väldigt svårt att förstå med vanligt bondförnuft och de som inte har något annat kommer ofelbart med teorier som saknar all relevans för mig.
Ibland kan jag le överseende och glömma hela saken. Jag förstår ju att vanligt bondförnuft inte bär långt i dessa frågor.
Men ibland känns det väldigt jobbigt och jag måste använda en hel del energi för att komma över klavertrampen.
Som nu senast när jag blev uppehållen av en person som jättegärna ville testa en teori på mig. Hen hade kommit underfund med att orsaken till att alla mina terapier var misslyckade var att det var något jag behövde bearbeta och att terapeierna med andra ord var bra för mig. Jag gick där för att jag hade något jag nödvändigtvis måste bearbeta.
Jo, det är ju helt sant att det fanns något jag behövde bearbeta, men felet med mina terapier var att jag aldrig fick bearbeta just det, eftersom terapeuterna saknade kunskap om trauma. Alltså fick jag gå där och träna mig i att klara av att överleva okunniga och ibland elaka terapeuter. Det var varken nyttigt eller uppbyggligt för mig, jag svävade tidvis i förtvivlans livsfara, eftersom jag omöjligt kunde fatta att de så till den grad saknade ansvar och omdöme att de inte remitterade mig då de helt uppenbart inte visste vad jag talade om. Dessutom var jag inte där på skoj. Jag behövde verkligen professionell hjälp. Och att inte få det var förknippat med avsevärd fara.
Allt detta hade jag berättat för min senaste interlokutör, men hen valde att inte tro på mig, utan kom ogenerat dragande med sin egen privata teori om hur mina terapier egentligen var bra för mig, det var bara jag som trodde att de var dåliga.
Så vilseförd har allmänheten blivit av gängse psykiatriska teorier, varav en stor del går ut på att försvara terapeuternas misslyckanden mot patienternas oförsynta krav och anspråk.
Jag har ännu aldrig träffat på en somatisk läkare som tycker att patienten är oförsynt ifall hen väntar sig att få hjälp med en stukad fot..
Men det är ju det förstås att somatiska läkare vet vad de ska göra med stukade leder och annat. Inom psykiatrin lyser kunskapen med sin frånvaro och kampen mellan de olika skolorna pågår oavbrutet.
Man måste bara häpna över att det bevisligen förekommer att patienter får hjälp, och adekvat hjälp dessutom!
Den senaste stora undersökningen vid Helsingfors universitet kan kanske kasta ett förklarande ljus över detta egendomliga faktum. Helsinki Psychotherapy Study har pågått i decennier och dess mål var från början att utröna om det fanns någon skillnad i resultat mellan de olika skolorna.
Som en biprodukt framgick det att c 50% av patienterna inte får någon hjälp alls eller mycket bristfällig hjälp, helt oavsett vilken skola de söker hjälp hos.
Hittills har psykiatrins förespråkare lyckats vifta bort varenda missnöjd patient med att det är fel på patienten, ”vi kan inte hjälpa alla”, ”patienten vill inte bli frisk”, ”patienten gör motstånd”, ”patienten är inte mogen för förändring”. Men 50 % är väl inte så lätt att vifta bort?
Det tycker i alla fall inte Olavi Lindfors som är en av de ansvariga för Helsinki Psychotherapy Study. Hans team har gått in för att skaffa forskningspengar för att studera denna 50 % och seriöst fråga sig vad det är de borde ha fått som de inte har fått. Vifta bort duger inte längre. Gudskelov!