När terapeuten inte kan hjälpa är patienten hopplös del 3

Nå, vad borde då terapeuten göra när hen får in ett flagrant traumafall?
Det första som bör göras är att terapeuten frågar sig: vet jag något om detta? Har jag kompetens att behandla trauma?
De flesta har ingen sådan kompetens och borde omedelbart remittera patienten till någon som vet något. Nuförtiden finns det kunskap om trauma, så det gäller att remittera patienten till rätt instans.
Men låt oss säga att ingen sådan instans finns att hitta på patientens hemort. Då gäller följande oomkullrunkeliga regler:

1. BEKRÄFTA. Bekräfta att det handlar om ett svårt trauma. Patienten har ensam kånkat på sitt trauma i många herrans år och alltid blivit avvisad eller tystad eller tillhållen att förstå att döden är en del av livet. Patienten har förmodligen aldrig fått berätta för en enda människa om de händelser som har föranlett hen att söka hjälp.
Så gick det för mig.
Jag gick från den ena terapeuten till den andra och varenda en upprepade omgivningens avvisande hållning strax efter traumat. Det var absolut livsfarligt att möta denna samma reaktion på nytt och på nytt och dessutom från professionella: ”Detta talar vi inte om”.

2. BE PATIENTEN BERÄTTA OCH LYSSNA SEDAN. Det kommer med säkerhet att bli en mödosam process, som kräver många frågor och mycket bekräftelse. Jag hade tigit i 18 år när jag kom i terapi. Inte för att jag inte ville tala utan för att jag tystades, konsekvent. Det är okunnigt och barnsligt att tro att jag genast ska kunna tala. Ingen hade någonsin frågat, ingen hade någonsin velat veta. Terapeuten måste våga lyssna, våga ledsaga patienten genom en händelsekedja som är mycket sorglig och mycket upprörande. Jag blev till slut tvungen att skriva en hel bok om mina upplevelser. Allt det som står i min bok Den omöjliga patienten (2019) måste jag skriva för att mina terapeuter inte ville veta någonting om saken. På det sättet räddade jag mitt liv, som på allvar var försatt i fara på grund av terapeuternas totala okunnighet.

3. SÄTT DIG PÅ SKOLBÄNKEN OCH PLUGGA TRAUMA. Det finns idag en hel del kunskap om trauma, så du har ingen ursäkt för att inte studera det som finns. Men undvik för allt i världen att skryta med dina kunskaper inför patienten. Använd dina kunskaper till att förstå patienten bättre.

4. VIKTIGAST 1: SMIT INTE IFRÅN UPPGIFTEN NÄR DET BLIR SVÅRT. Patienten är otroligt känslig för minsta skiftning i ditt sätt att vara. Går det fel så korrigera. Påstå inte att patienten har hört fel eller sett fel. Be om ursäkt ifall du har trampat i klaveret. Det är inte du som går i terapi.

5. VIKTIGAST 2: FLYG INTE PÅ PATIENTEN MED DINA TOLKNINGAR OCH ÅSIKTER. Om du inte fattar, fråga, och lyssna sedan. Försök dock att inte ställa ovidkommande frågor. Och inte för många frågor. Patienten är dödstrött efter att ensam ha kånkat på sitt trauma i många år, patienten måste få tala, berätta, känna efter. Om du har den åsikten att patienten har sörjt på fel sätt, remittera. Om du är rädd för att patienten inte ska klara av att möta sitt trauma är du på fel plats i livet. Logiken borde säga dig att patienten redan har klarat av att överleva. Du borde berömma patienten för hens uthållighet och energi, inte komma med hurtiga synpunkter ur din egen fatabur. Det viktiga är inte att du får tala.

6. UNDVIK SNUSFÖRNUFTIGHETER. Säg inte till patienten att du inte kan annullera dödsfallet. Säg inte att du inte kan göra det skedda oskett. Patienten är ingen idiot (även om du är det) patienten kommer inte till dig för att skruva tiden tillbaka. Patienten kommer för att få bekräftelse på sin situation. Sorgen kan man inte undvika. Den går aldrig heller över, men den kan bli lättare att bära om man får förståelse och lär sig att förstå sig själv bättre. Att ställa krav på att patienten helt ska kunna befria sig från sorgens verkningar är orealistiskt och skapar bara mera olycka.

Jag vet faktiskt inte hur jag bättre ska kunna förklara vad det handlar om.
Det bästa sättet att bli en bra terapeut, tror jag, är att ha skött om sina egna demoner. Det går inte att göra med gängse psykoterapiutbildning (uppenbarligen). Jag rekommenderar varmt J. Konrad Stettbacher: Om lidandet skall ha en mening och Jean Jenson: Att återerövra sitt liv. De visste heller ingenting om mitt trauma, men deras metod passar i alla väder, i alla fall för mig.

Om mobbning

Min vän Stina på Facebook skrev och undrade varför positiva och glada människor som kämpar för rättvisa och medmänsklighet ofta blir utsatta för hård kritik och till och med mobbning på arbetsplatsen.

Hon talade om sina erfarenheter från äldrevården och handikappvården. Den som ”daltade” med klienterna fick räkna med negativa påföljder.

Varför är det så? frågade hon.

Det är för länge sedan påvisat att det är just positiva och glada människor som blir utsatta för mobbning.

Men de måste ha en egenskap till för att de ska bli mobbningsoffer: de måste på något sätt vara försvarslösa.

Leif Wager berättade en gång i tiden för mig hur det var att komma som konstnärsbarn från Frankrike till Revan i Helsingfors. Han blev omedelbart utsatt för fullkomligt hänsynslös mobbning.

Föräldrarna gjorde stora ögon när han kom hem med de franska modekläderna sönderrivna och smutsiga.

– Herregud, vad har hänt?

– Dom jävlades med mig, sa den blonda lockiga kerubliknande gossen sakligt.

– Ojdå, det var väl förskräckligt!

– Nå inte var det så farligt, jag slog tillbaka så han hamnade på sjukhus, sa Leif.

Där slutade mobbningen. Den lämnade inga men för livet.

Där är faktiskt nyckeln till mobbningen. Den som kan försvara sig och gör det utan att blinka förskonas från mobbning. Mobbaren är nämligen en rysligt feg person. Hen ger sig bara på försvarslösa.

Försvarslös blir man av många skäl, ett skäl kan vara att det har hänt något väldigt allvarligt i ens närhet, en närstående har dött eller förolyckats, man har flyttat från trygghet till osäkerhet, föräldrarna har skilts edyl. Ett annat, faktiskt mycket vanligt, skäl är att man är väldigt lyckligt lottad och väldigt väluppfostrad. Man skulle aldrig hitta på att ”ge tillbaka” för det har man fått lära sig att är fel. Man har helt enkelt inte tillgång till de skitiga knep som mobbaren tillgriper utan att skämmas.

Det hemska är – och det funkar också i destruktiva parrelationer – att ju längre mobbningen eller misshandeln pågår desto mera knäckt blir offret. Till slut kan man helt enkelt gå med på att man är värdelös, ful, fet och töntig. Självkänslan försvinner helt, tills man tror att man aldrig haft något sådant som självkänsla. Och ändå kan den ha varit helt sund från början. Det är ofta just en sund självkänsla som gör mobbaren rasande och får honom att gå till angrepp.

Detta händer faktiskt också i terapirelationer, fast på ett mycket mer subtilt plan. Där är de klassiska mobbningsgreppen till och med inskrivna i metodologin. Att tiga är ett effektivt vapen om man vill tillintetgöra patienten. Att vägra bekräfta är en ännu mera sofistikerad utlöpare från samma fenomen. Enligt de klassiska teorierna ska terapi inte vara lätt. Patienten ska lida. Kommer det då en patient som har en ganska god grund att stå på och som varken är lättrogen, medgörlig eller okritisk så händer det att ”personkemin” inte fungerar, dvs terapeuten blir avundsjuk, arg, ovillig att hjälpa och då erbjuder de klassiska terapeutiska modellerna utmärkta möjligheter att knäcka patienten.

Man bara fnyser lätt, man är bara tyst när man borde bekräfta, man påtalar något fel hos patienten då man borde berömma någon god egenskap, man uppträder tvärtemot alla förväntningar och lyckas så göra patienten till en våt fläck och slipper sin egen avund.

För denna snuskiga hantering finns massor av försvar. Patienten sägs vara narcissistisk och måste knäckas först innan man alls kan börja jobba. Vem är ”man”? Och varför måste man göra så?

Det är svårt att svara på den sistnämnda frågan. Men resonemanget är en förklaring till att en massa patienter går år ut och år in utan att någonsin få behandla det som verkligen pinar dem. De har så fullt upp med att tackla terapeutens inbitna ideer.

 

 

Om Peter Goetzsche och idealiseringen av psykoterapi

I all hast skriver jag detta och bidrar med en länk till en intervju med Peter Goetzsche. På mycket begriplig danska.
Under de senaste 25 åren har jag skrivit mycket om psykoterapi och blivit illa åtgången av både patienter och terapeuter. Om psykoterapi får man inte tala illa har budskapet varit. Jag har faktiskt häpnat över branschfolkets oerhörda snarstuckenhet. Man har inte sparat på krutet i försöken att få mig att framstå som illvillig och oinformerad. Också bland patienterna har oviljan att höra på mig varit stor. Jag har tänkt att det beror på att en patient som lagt ut tusentals euro på att få hjälp inte gärna medger att hjälpen var mycket liten eller obefintlig. Dessutom har representanterna för den sk pratkuren ända sedan Freuds tid skapat ett så starkt försvar mot all slags kritik att även de modigaste bland kritikerna snart tystnar. Det gör man nämligen när terapeuten ler överseende och talar om att alla kritiker har sin egen ko i diket, de gör motstånd mot terapeuten, de drivs av en måttlös avund, de smiter ifrån sina problem, de saknar sjuksdomsinsikt och man ska överhuvudtaget inte tala med dem eller lyssna på dem för de är bara inte tillräkneliga. Varje upplyst läsare känner här igen Freuds superba system för tystande av varje kritisk röst.
Nu har jag hittat en förklaring till: medicinmotståndarna vill gärna tro att psykoterapi är alternativet till psykofarmaka.
Då blir jag persona non grata bland dem också när jag försöker säga att orsaken till att den medicinska psykiatrin lyckades erövra hela den psykiatriska marknaden är att representanterna för den sk pratkuren var oförmögna att komma upp med några som helst övertygande resultat. Vilket i sin tur berodde på att de inte satsade på kunnande utan på ”personkemi” bland annat.
I bifogade långa intervju med Peter Goetzsche hör vi honom tala varmt för psykoterapi i stället för mediciner i psykiatrisk vård.
Det är fullt begripligt att han gör det: han är expert på mediciner, han ”tror” att psykoterapi är bättre, bland annat för att psykoterapi inte skadar, ”tror” han. Det är en mycket vanlig vanföreställning, som i sig är häpnadsväckande. Bara för att man sitter och pratar betyder det ju inte att man inte blir skadad om någonting går fel. Att inte få hjälp när man söker hjälp = skada. Och skadorna blir värre när man dessutom blir bortviftad och diagnosticerad med alla möjliga förklenande diagnoser för att man inte är medgörlig. Men därom har jag skrivit en hel bok, och många inlägg på denna blogg.
Idag måste jag nöja mig med detta och bifogar länken.
http://kanal-1.dk/tv-fra-en-anden-planet-12-peter-goetzsche-medicinalindustrien/

”För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras”

Var det inte Marcus Porcius Cato som slutade sina tal i den romerska senaten med de orden? Ungefär tvåhundra år före Kristus. Sedan förstördes Karthago och invånarna såldes som slavar.
Att han sa sådär ansågs genom historien vara ett vackert exempel på politisk talarkonst. Upprepning var nyckeln.
Kanske är det därför en del människor, inklusive mig, tror att upprepning är fruktbart. ”För övrigt har jag inte fått den minsta hjälp av psykiatrin.”
Men det finns en helt annan människotyp som blir ifrån sig redan när jag säger det första gången. Om jag framhärdar kommer explosionen inom kort.
Varför? Det är svårt att veta, men jag tror att det har något att göra med kränkning.
Min upplevelse, min erfarenhet och att jag har mage att tala högt om dem anses kränka dem som har fått hjälp av psykiatrin. Det är helt bakvänt, strängt taget är det väl mig det är synd om?
Nejdå. Det är jämförbart med att säga ”Jag tror inte på Gud” i religiösa kretsar. Det ses som ett hån mot dem som tror.
Kokande av irritation skyndar sig de religiösa att försäkra: ”Jag respekterar naturligtvis din åsikt” då det syns lång väg att så inte är fallet.
Som när en av Sommarpratarna i SVTs serie sa att han hade låtit trycka texten ”Jag tror inte på Gud jag tror på Tomten” på ett av seglen på sin segelbåt. Vips skyndade en annan att till synes neutralt fråga ut honom om varför han ”har ett behov” att gå ut med det. Kyrkan och de religiösa ”går ut” i ett kör utan den minsta hänsyn till oliktänkare, men om jag ”går ut” så har jag ett ”behov” av det.
På 60-talet när vi började flytta ihop med våra flick- och pojkvänner utan att ens vara förlovade ansågs vi kränka äktenskapet.
Vi hånade och sårade föräldragenerationen genom att göra på vårt eget sätt.
De hade tidigare varit stolta och skrutit väldeliga med sina långa och lyckliga äktenskap som var grunden för det sunda samhället.
När vi gjorde på ett annat sätt var det omöjligt för dem att fortsätta att vara nöjda med sitt. Och då var det vårt fel, det var vi som hånade deras äktenskap. Vi hade faktiskt helt andra saker att tänka på. Vi hade den största respekt för de lyckliga äktenskapen, men det var omöjligt att få dem att tro det. De var så kränkta.
Det senaste exemplet på hur kränkta folk kan bli av att verkligheten inte motsvarar deras föreställningar om hurdan den bör vara är Bergwall/Quick-affären.
Jag såg dokumentärerna på SVT och läste böckerna långt innan jag förstod hur hatade och föraktade de två SVT-journalisterna var och hur de i vissa kretsar ansågs ljuga och idiotförklara folk. Jag hade inte märkt några som helst anledningar till denna tunga kritik. Verken var goda exempel på gedigen svensk journalistik. Att påstå att en journalist ljuger är väldigt allvarligt i min vokabulär. Döm om min förvåning då jag insåg att de som påstod att Hannes Råstam och Dan Josefsson ljög var deras egna journalistkolleger. Det blev lite komiskt när man fattade att dessa rasande journalister särskilt ömmade för domaren i högsta domstolen, Göran Lambertz, och pensionerade åklagaren Christer van der Kwast. Ingendera av dessa gick det någon nöd på, ingendera lät sig bekomma. De satt kvar på sina poster. Lambertz blev till och med befordrad och Christer van der Kwast gick i pension utan fläckar på sitt välklingande namn.
Men budbärarna Hannes Råstam och Dan Josefsson smutskastades med en frenesi som väckte mitt spontana misstroende, särskilt som jag väl kände till vad de hånades för.
Jag har faktiskt aldrig sett något liknande i mina kretsar. Det brukar vara en hederssak för någorlunda bildade människor att förhålla sig respektfullt till sanningen.
Men så är det också så att tonen i den svenska debatten verkligen har överraskat mig. I Finland har vi för vana att fnissa lite åt de konflikträdda svenskarna som ska diskutera allt och ha onödiga möten. Annat är det med oss finnar, perkele! Här går det undan. Till min oförställda häpnad har jag nu sett helt andra drag och grundligen överraskats av den fräna och elaka tonen i den svenska debatten. Vi finnar kommer långt efter.