Ta ett piller och var tyst!

Ovanstående rubrik hade jag själv satt på min insändare till Hufvudstadsbladet, publicerad igår 24.3.2017. Den rubriken är visserligen ett plagiat: det finns en bok som heter så, skriven av Anne Manner. Hufvudstadsbladet brukar förbehålla sig rätten att sätta den rubrik de tycker passar på insändarsidan så min insändare fick den ganska braskande rubriken: Häpnadsväckande att så många läkare försvarar psykmediciner. Det finns stöd inne i texten för en sådan rubrik, men jag skulle själv inte ha satt en sådan rubrik. Den är i min mening mycket mer provocerande än mitt eget förslag.

Alltnog. Här publicerar jag texten som ingick på HBL:s debattsida igår:

Tack, Hbl, för den påpassliga, sakliga och välskrivna artikeln om Peter Goetzsche och hans forskning gällande läkemedelsindustrin och psykiatrin (10.3.). Peter Goetzsche är en av vår tids främsta läkemedelskritiker. Med en bakgrund inom läkemedelsindustrin och en framträdande ställning inom den danska läkarkåren och som ordförande för nordiska Cochrane-institutet och professor vid Köpenhamns universitet talar han med en viss auktoritet. Hans specialitet är inremedicin.

Det är förståeligt att de läkare som dagligen kämpar med en stor arbetsbörda och krävande psykiatriska patienter blir bekymrade och känner sig anklagade när Goetzsche uttalar sig. Då glömmer man lätt hela hans budskap. Han säger inte att vi ska klara oss utan psykmediciner, han säger att vi kan klara oss med 2 % av dem. Han säger inte att all medicinsk forskning är onödig, han säger att den inte ska utföras av kommersiella bolag, eftersom de bevisligen fuskar och förskönar sina forskningsresultat och gömmer undan information som kan vara negativ för dem själva. Jaja, säger psykiatrerna, inte är det ju rätt förstås, men medicinerna hjälper våra patienter, basta.

I denna pågående storm av motstridig information ska patienten orientera sig.

Man kan med visst fog tolka utvecklingen till sgs total medikalisering av psykiatrin som en följd av den sk pratkurens misslyckande. Ännu på 60- och 70-talet rekommenderades enbart psykoterapi och psykoanalys åt patienter med psykiska bekymmer. Man varnade för psykofarmaka. Men när det visade sig att psykoterapi var både dyrt och långsamt och ineffektivt och faktiskt också i vissa fall farligt och psykmedicinerna samtidigt blev mera sofistikerade så vände vinden.

Ett riktigt synligt resultat finns redovisat: självmorden har sjunkit med hälften på 20 år, dvs just under den tid då antidepressiva skrivits ut på löpande band. Men man borde kanske kolla siffrorna för förtidspensionering också. Vissa av medicinerna tar bort initiativförmågan. Både arbete och självmord blir kanske omöjliga? Vissa andra mediciner leder till ökad aggressivitet och ökad självmordsbenägenhet hos vissa människor. Vi vet helt enkelt alldeles för lite om dessa mediciner. Man häpnar över att så många läkare så livligt försvarar dem.

Men för den skull finns det ingen anledning till överdriven entusiasm för psykoterapi.

Just nu pågår en omfattande undersökning av olika terapiformers effekt och effektivitet vid Helsingfors universitet under rubriken Helsingin psykoterapiatutkimus. Därvid har tills vidare framkommit att närapå hälften av terapipatienterna inte får någon eller dålig hjälp och en del blir direkt sämre av att gå i psykoterapi.

Vad lär vi oss av detta? Jo, det är illa ställt för psykiatrins patienter. Det vore kanske äntligen dags att fråga patienterna och lyssna till vad de har att säga. Det försöker man nu göra genom Helsingin psykoterapiatutkimus  under ledning av Paul Knekt och Olavi Lindfors. Samma tanke har man i 20 år omhuldat vid Keropudas psykiatriska enhet i Torneå och lyckats minska medicineringen till ett minimum. Vi får minnas att psykiatrin är en ung vetenskap. För patienterna är det förstås inte så roligt. Därför är det uppfriskande med den rena och äkta förtrytelse som en Peter Goetzsche uppvisar, all sakkunskap till trots eller just därför.

 

Viveca Stenius

frivilligarbetare inom Psykosociala föreningarna Sympati och Ringen

 

Om patientens situation

I artikeln om psykoterapi i Hbl 14.2. hänvisas till en undersökning gällande effekten av psykoterapi. Enligt den studien är det väsentliga för en lyckad terapi inte vilken skola terapeuten tillhör, dvs vilken formell utbildning hen har, utan hur terapeutens och klientens interaktion lyckas, dvs framgången beror i hög grad på det vi brukar benämna personkemi.

Om jag var terapeut skulle jag bli mycket oroad av ett sådant resultat. Man kan till exempel tolka det så att alla skolor är lika inkompetenta, det handlar om tur, inte om skicklighet. Men terapeuterna har tydligen dragit alldeles andra slutsatser. Argumenten gällande terapeutens kunskapsnivå förbigås med att kunskap saknar betydelse, det viktiga är att klienten kommer överens med terapeuten.

Patienterna får rådet att gå till minst tre terapeuter och jämföra dem. För det första: det kostar en hel del. För det andra: man ska inte vara särskilt illa däran om det förväntas att man själv ska avgöra terapeutens lämplighet.

I själva verket är detta råd, som enligt artikeln kommer från en person som utbildar terapeuter, ett skrämmande exempel på de attityder som patienterna måste stå ut med. Patienterna anses inte ha några problem att ta på allvar, de kan gå till vem som helst som de kommer överens med.

Ur patientens synvinkel ser det lite annorlunda ut: Patienten behöver hjälp och är inte i stånd att på egen hand orientera sig i ett utbud av sinsemellan motstridiga terapeutiska riktningar. Patienten behöver ovillkorligen en professionell evaluering och direkta råd om vilken terapeutisk skola som känner till just de problem som hen har. En patient som är angelägen om att förstå sina bevekelsegrunder ska absolut inte gå till en KBT-terapeut och en patient som vill bli av med sina besvär utan att fundera på orsakerna till dem ska absolut inte gå i psykodynamisk terapi. Vissa syndrom, exempelvis trauma, kräver specialistkunskaper. En vetenskap som är beroende av personkemi kan knappast göra anspråk på vetenskaplighet. (Här skulle man önska att journalisterna var mer pålästa och utförde sitt granskande jobb med större ambition.) Denna mening strök Hbl.

För fyra år sedan gav Duodecim ut en bok som heter Psykoterapiat och som presenterar de olika riktningar som finns i Finland. Boken går på drygt 350 sidor relativt krävande finska och beskriver ett tjugotal vedertagna terapiformer plus ett antal ”vilda” skolor. Ett mycket välkommet tillskott i psykiatrihyllan, men verkligen inte en bok man i första hand sätter i händerna på en hjälpsökande. En hjälpsökande behöver en rådgivande instans som behärskar hela det råddiga fältet och kan ge relevant information om patientens möjligheter att få hjälp. Tills vi har det får vi förlita oss på försök och misstag och personkemi.

Viveca Stenius

Borgå

Detta är en insändare som jag skrev med anledning av Husis artikel 14.2.16. Artikeln finns här: https://www.hbl.fi/artikel/letandet-efter-ratt-terapeut-borjar-pa-lakarmottagningen/#