VARFÖR VISSTE INGEN NÅGONTING? VARFÖR FRÅGADE INGEN MIG?

Det är nu 43 år sedan jag började gå i terapi. Det var alltså 1976 och tidningarna var fulla av trosvissa artiklar om hur viktigt det var att gå i terapi och bearbeta sina svåra livserfarenheter. Då som nu försäkrade man att terapeuterna visste och kunde hjälpa.
För 43 år sedan hade jag ensam kånkat på ett svårt trauma i 18 år. Hemma var det omöjligt att tala om det, hela familjen var svårt drabbad. Vännerna undvek demonstrativt alla försök att tala. Lärarna i skolan uppmanade mig att vara tapper. Kuratorer och terapeuter fanns inte på den tiden.
Uppmuntrad av alla artiklar och böcker om terapi tänkte jag att det säkert skulle vara bra för mig att få lite extra hjälp.
Det tog mig många många år att fatta att mina terapeuter inte hade den blekaste aning om vad de skulle göra med mig. Det värsta var att de utan att blinka offrade mig för att slippa säga att de inte visste ett skvatt om vad jag talade om. De teg och lät mig tro att de förstod. Ja, de teg och lät förstå att det var rätt att göra så. Och jag pratade, och pratade, och pratade, och pratade. Det var väl skönt för dem så behövde de inte göra något. I efterskott skäms jag för att jag gick kvar. Hur kunde jag vara så dum att jag inte förstod att de var totalt inkompetenta?
Tyvärr är det inte egalt vad en terapeut gör. Jag blev sjuk av den behandling jag fick. Och sedan var det lätt att skylla allt på mig. Jag blev den omöjliga patienten.
Nu följer jag noga med allt som skrivs om trauma. Och fortfarande är det sällsynt att något av det som skrivs talar till mig.
Det mesta handlar om hur man ska bemästra sina känslor, reglera dem, lugna sig. Någon förståelse för traumat tycks inte finnas. Det gäller i princip att tysta patienten.
Idag är det mycket vanligt att terapeuterna tittar på något i fjärran och säger: ”Vi har alla våra motgångar i livet! Ingen kommer undan!” Eller så talar de lyriskt om resiliens, som är det nya modeordet. Du kan klara vilka kalamiteter som helst med resiliens. Man intervjuar människor som har förlorat hela familjen i tsunamin och förklarar att dessa människor utmärker sig genom sin resiliens. Bra, så behöver man inte hjälpa.
Om jag hade blivit intervjuad under de första 18 åren efter katastrofen så skulle jag också ha beskrivits som osedvanligt resilient. Jag hade gått ut skolan med toppbetyg, jag hade studerat i USA, jag hade skaffat mig ett högkvalificerat jobb, och jag hade vänner och pojkvänner. Att allt var mycket mödosamt för mig syntes inte utanpå. Mitt glada skratt smittade. Krukan går till brunnen tills den spricker.
Det var tur för mig att jag i början av 1990-talet hittade Konrad Stettbachers och Jean Jensons metoder. Utan dem vore jag antagligen inte längre vid liv. Ingendera av dem visste något om mitt trauma, men de tog mina svårigheter på allvar och uppmanade mig att lyssna och tro på mig själv. Det var en underbar lättnad att läsa deras böcker och tillämpa deras metod, som dag för dag lyfte av mer och mer av mina bördor. Det var tufft och hårt att äntligen ta sig själv på allvar, tårarna strittade, vrålet ekade, ibland tänkte jag att smärtan aldrig skulle ta slut. Men den tog slut, jag kom ut ur min tunnel, jag började uppleva känslor som jag inte hade haft sedan katastrofen, jag började se på livet med tillförsikt.
Jag har beskrivit allt i min bok Den omöjliga patienten, som jag måste skriva för att överleva mina terapeuter.
Idag vet vi att det är ungefär 50 % av alla psykoterapipatienter som får hjälp. Resterande 50% får dålig eller ingen hjälp. (Helsinki Psychotherapy Study, bl. a.) Ändå hör vi aldrig något om dessa patienter. De viftas bort med förklenande förklaringar som att de är terapiresistenta, gör motstånd mot att bli friska eller något annat bisarrt, som befriar terapeuterna från allt ansvar.
Eller så gör man som de medicinska skolorna, man tystar patienten med mediciner.
Så sorglig är situationen. Hoppas att jag får leva tillräckligt länge för att få se vinden vända! För den måste vända. Vi kan inte ha det så här.
Vad borde då mina terapeuter ha gjort? När jag läser om andra traumafall inser jag att jag var ett riktigt enkelt fall. Och också detta enkla fall lyckades terapeuterna kvadda. Ganska duktigt kan man säga.
Men vad borde de ha gjort? De borde ha bekräftat att jag hade varit med om en svår olycka. Och sedan borde de ha låtit mig berätta, från början, omständligt, om och om igen. Det skulle ju ha förutsatt att de klarade av ångest och tårar och förtvivlan, att de inte trodde att jag skulle bli galen om jag började tala om traumat, att de själva skulle ha uthärdat att höra, lyssna och bekräfta.
Denna enkla metod skulle förmodligen ha hjälpt mig på ett halvår.
Nu ber jag mina läsare begrunda att jag gick 20 år i terapi utspritt på sammanlagt 30 år, utan att någonsin få tala om ett svårt trauma. Varje gång jag försökte tala om mitt trauma måste jag ta sats och varje gång vek terapeuten undan. Jag klarade inte av att framhärda. Tvärtom var jag i skriande behov av hjälp, terapeuten borde ha uppmuntrat mig och hjälpt mig med insiktsfulla frågor och seriöst lyssnande. I stället satt jag där och talade till en död fisk som inte hade någonting att komma med. Det var jämförbart med mord.
Idag fattar jag inte att jag överlevde. Jag har ingen svårighet att förstå varför många helt enkelt går under.

När terapeuten inte kan hjälpa är patienten hopplös del 3

Nå, vad borde då terapeuten göra när hen får in ett flagrant traumafall?
Det första som bör göras är att terapeuten frågar sig: vet jag något om detta? Har jag kompetens att behandla trauma?
De flesta har ingen sådan kompetens och borde omedelbart remittera patienten till någon som vet något. Nuförtiden finns det kunskap om trauma, så det gäller att remittera patienten till rätt instans.
Men låt oss säga att ingen sådan instans finns att hitta på patientens hemort. Då gäller följande oomkullrunkeliga regler:

1. BEKRÄFTA. Bekräfta att det handlar om ett svårt trauma. Patienten har ensam kånkat på sitt trauma i många herrans år och alltid blivit avvisad eller tystad eller tillhållen att förstå att döden är en del av livet. Patienten har förmodligen aldrig fått berätta för en enda människa om de händelser som har föranlett hen att söka hjälp.
Så gick det för mig.
Jag gick från den ena terapeuten till den andra och varenda en upprepade omgivningens avvisande hållning strax efter traumat. Det var absolut livsfarligt att möta denna samma reaktion på nytt och på nytt och dessutom från professionella: ”Detta talar vi inte om”.

2. BE PATIENTEN BERÄTTA OCH LYSSNA SEDAN. Det kommer med säkerhet att bli en mödosam process, som kräver många frågor och mycket bekräftelse. Jag hade tigit i 18 år när jag kom i terapi. Inte för att jag inte ville tala utan för att jag tystades, konsekvent. Det är okunnigt och barnsligt att tro att jag genast ska kunna tala. Ingen hade någonsin frågat, ingen hade någonsin velat veta. Terapeuten måste våga lyssna, våga ledsaga patienten genom en händelsekedja som är mycket sorglig och mycket upprörande. Jag blev till slut tvungen att skriva en hel bok om mina upplevelser. Allt det som står i min bok Den omöjliga patienten (2019) måste jag skriva för att mina terapeuter inte ville veta någonting om saken. På det sättet räddade jag mitt liv, som på allvar var försatt i fara på grund av terapeuternas totala okunnighet.

3. SÄTT DIG PÅ SKOLBÄNKEN OCH PLUGGA TRAUMA. Det finns idag en hel del kunskap om trauma, så du har ingen ursäkt för att inte studera det som finns. Men undvik för allt i världen att skryta med dina kunskaper inför patienten. Använd dina kunskaper till att förstå patienten bättre.

4. VIKTIGAST 1: SMIT INTE IFRÅN UPPGIFTEN NÄR DET BLIR SVÅRT. Patienten är otroligt känslig för minsta skiftning i ditt sätt att vara. Går det fel så korrigera. Påstå inte att patienten har hört fel eller sett fel. Be om ursäkt ifall du har trampat i klaveret. Det är inte du som går i terapi.

5. VIKTIGAST 2: FLYG INTE PÅ PATIENTEN MED DINA TOLKNINGAR OCH ÅSIKTER. Om du inte fattar, fråga, och lyssna sedan. Försök dock att inte ställa ovidkommande frågor. Och inte för många frågor. Patienten är dödstrött efter att ensam ha kånkat på sitt trauma i många år, patienten måste få tala, berätta, känna efter. Om du har den åsikten att patienten har sörjt på fel sätt, remittera. Om du är rädd för att patienten inte ska klara av att möta sitt trauma är du på fel plats i livet. Logiken borde säga dig att patienten redan har klarat av att överleva. Du borde berömma patienten för hens uthållighet och energi, inte komma med hurtiga synpunkter ur din egen fatabur. Det viktiga är inte att du får tala.

6. UNDVIK SNUSFÖRNUFTIGHETER. Säg inte till patienten att du inte kan annullera dödsfallet. Säg inte att du inte kan göra det skedda oskett. Patienten är ingen idiot (även om du är det) patienten kommer inte till dig för att skruva tiden tillbaka. Patienten kommer för att få bekräftelse på sin situation. Sorgen kan man inte undvika. Den går aldrig heller över, men den kan bli lättare att bära om man får förståelse och lär sig att förstå sig själv bättre. Att ställa krav på att patienten helt ska kunna befria sig från sorgens verkningar är orealistiskt och skapar bara mera olycka.

Jag vet faktiskt inte hur jag bättre ska kunna förklara vad det handlar om.
Det bästa sättet att bli en bra terapeut, tror jag, är att ha skött om sina egna demoner. Det går inte att göra med gängse psykoterapiutbildning (uppenbarligen). Jag rekommenderar varmt J. Konrad Stettbacher: Om lidandet skall ha en mening och Jean Jenson: Att återerövra sitt liv. De visste heller ingenting om mitt trauma, men deras metod passar i alla väder, i alla fall för mig.

Utdrag ur Kapitel 11 ur boken Den omöjliga patienten

Jag visste mycket väl att mänskligheten har utstått värre olyckor än mina.
Utan ett ord har män och kvinnor funnit sig i sitt öde med högburet huvud. Historien genljuder av deras rungande tystnad.
Men jag var barn av en ny tid, en tid som trodde på mellanmänskliga relationer, på hjälp och stöd i livets skiften. Allt det skeva och onda som följer i tigandets spår ville min generation gärna råda bot på. Jag är född efter andra världskriget, den tid då många mammor plötsligt – stick i stäv mot mödrarådgivningens rekommendationer – beslöt att ta upp spädbarnen i famnen när de grät, i stället för att gå ifrån dem och stänga dörren efter sig. Kanske var det denna enkla avvikelse från det tidigare självklara som skapade 1900-talets första ömhetsgeneration, 60-talisterna, som älskade strändernas män och solidariserade sig med de fattiga och utstötta.
Visst hade jag kunnat tiga. Visst hade jag kunnat stolpa på tills cancern eller hjärtinfarkten eller burnouten gjorde kål på mig. Eller självmordet.
Men jag trodde att jag skulle få hjälp. Jag trodde att det var riktigt obegåvat och obildat att tiga. Jag sökte mig till andra människor för jag trodde att andra människor skulle hjälpa mig. Och eftersom mina svårigheter var så stora att jag inte kunde förvänta mig att mina vänner skulle hjälpa mig – utöver den vänlighet och solidaritet som jag alltid fann hos dem – sökte jag professionell hjälp.
Jag gjorde då en hemsk upptäckt: den riktiga våndan bröt ut när jag öppnade munnen. Jag hade tigit om min förtvivlan i så många år att när jag äntligen kom i terapi och försökte tala om den fick jag knappt fram ett ord. Jag skulle ha behövt idog och envis hjälp av en målmedveten och kunnig terapeut, som skulle ha frågat mig om och om igen om upprinnelsen till min förtvivlan och uppmuntrat mig att tala och tala i det oändliga. En person som visste något om följderna av trauma.
Ett svårt trauma är ständigt närvarande om än omedvetet. Jag reagerade på alla slags häftiga känslor som om min bror hade dött föregående dag. Bekräftelse fick jag först en god bit in på 2000-talet. Idag vet man inom traumaforskningen (bl a Dyregrov, Saari) att traumat – om det inte bearbetas – kvarstår i oförändrad form genom hela livet. Tiden läker inga sår. Det visste ingen av mina terapeuter. Jag trodde att traumatologi hörde till varje terapeuts grundutbildning. Jag var länge övertygad om att mina terapeuter visste vad de gjorde när de hoppade över min brors död.
Först trodde jag att det bara gällde att jobba på och härda ut så skulle det ljusna så småningom. Sedan trodde jag att orsaken till att ingenting väsentligt inträffade var att jag var ett hopplöst fall. Sedan blev jag olyckligare än jag hade varit tidigare. Till slut var jag riktigt illa däran, ledsen, hopplös, arg och förtvivlad. Till slut var jag verkligen mycket sjuk av den behandling jag hade fått och hade inte fått någon hjälp alls med det jag behövde hjälp med.
Jag måste göra något för att hjälpa mig själv, eftersom jag kände att min situation blev sämre dag för dag. Jag var på väg utför och måste slå på alla bromsar för att förhindra utmattning, utbrändhet, självmord. I åratal började varje dag med att jag dödsföraktande och skakande av skräck reste mig ur skyttegraven och rusade rakt mot fienden. Men vad såg omvärlden? Jag tror att de såg en ovanligt jäktad och stressad, men glad och skäligen vimsig och oförskräckt person, som inte verkade ha särskilt många problem.
I mina ljusa stunder tänkte jag att jag skulle klara mig. Men de mörka stunderna blev fler och häftigare ju längre tiden led. Jag måste åtminstone lära mig att hantera dem.
Då började jag själv studera psykiatri. Tidigare läste jag sådant jag råkade hitta. Nu beslöt jag att studera systematiskt.
Jag läste igenom hela psykiatrikursen vid Helsingfors universitet och ingenstans hittade jag ett enda ord om mina problem. Det var sida upp och sida ner av symptombeskrivningar och diagnostiska kriterier, inte ett ord om att patienterna kunde vara betungade av övermäktiga upplevelser. Inte ett ord om vad man borde göra för att hjälpa patienterna. All energi skulle läggas ner på att klassificera och diagnosticera, att hjälpa var sekundärt, ja det var faktiskt kontraindicerat, eftersom patienten då kunde tro att det var rätt att smita ifrån sina problem. Terapin utformade sig som utfrågning, diagnosticering och bedömning av patientens mänskliga kvaliteter, eftersom det viktiga var att avslöja försvar, vanföreställningar och smitande och klämma livslögnen ur patienten som man klämmer pormaskar.
En enda bok verkade vara skriven av en vettig människa. Det var Veikko Tähkäs Potilas-lääkärisuhde (Förhållandet patient-läkare) från 1977.
På 90-talet hittade jag Stettbachers och Jensons självhjälpsmetoder och med hjälp av dem återfick jag så småningom mina krafter så pass att jag kunde hålla mig vid liv.
Det goda med självhjälpsmetoderna är att man själv bestämmer och reglerar allt, man gör inte mer än man orkar och man bestämmer själv vilka problem som behandlas, ingen terapeut har en chans att bruka våld av ett eller annat slag mot en. Det dåliga är att man inte får den hjälp en (god) relation skulle ge.
Det goda med de böcker som presenterade självhjälpsmetoderna är att de framställde mina problem och bekymmer som verkliga. Jag hade inte hittat på dem. Mina svårigheter berodde på att jag hade varit med om verkliga händelser, som jag behövde hjälp med att reda ut. Beskrivningen svarade mot vad jag själv uppfattade som sant, även om jag varken kunde tänka klart eller formulera mig klart vid det laget.
Stettbacher och Jenson utgår ifrån att varje människa blir frisk och stark och relativt lycklig om inte grava hinder läggs i utvecklingens väg. Det är varje människas möjlighet och rättighet att bli frisk och stark och relativt lycklig. Men för att det ska lyckas behöver människobarnet goda vuxna som hjälper och skyddar det så länge det behöver hjälp och skydd. Det är inte de svåra omständigheterna – fattigdom, utsatthet, fysisk nöd – som gör människan sjuk, det är bristen på psykisk hjälp, skydd och kärlek.
I korthet handlar det om att psykiska besvikelser, slag, motgångar och trauman blir kvar som sår i personligheten om de känslor som de väcker inte kommer åt att förlösas.
Om människobarnet samlar på sig alltför många olösta konflikter blir personligheten skadad och det enda sättet att nå full hälsa är att gå tillbaka till de gamla såren och uppleva de känslor som på grund av deras våldsamhet inte var möjliga att uppleva då när de var aktuella.
Det som måste ske för att ett fullständigt tillfrisknande ska komma till stånd är att känslan upplevs – inte på nytt utan ofta för första gången, eftersom upplevelsen inte var möjlig i den ursprungliga situationen – i sin helhet.
Händelser i nuet utlöser den gamla skräcken, de fungerar som ”triggers” och ska behandlas som sådana. De ska användas som spårljus i mörkret.
Metoderna går ut på att patienten uppmuntras att lägga märke till och ta tag i alla obehagliga känslor som uppstår i det dagliga livet. Helt enkelt hålla kvar dem i stället för att slå bort dem.
Det låter enkelt, men det är i själva verket mycket svårt, eftersom den obehagliga känslan nästan omedelbart växer när man tar tag i den och dessutom åtföljs den av övertygelsen om att katastrofen är nära, att död och förintelse väntar.
När man har förstått att det s a s ”hör till” att det ska kännas så och att döden trots allt inte står för dörren lär man sig så småningom att modigt tillämpa metoden.
Ibland kan man låta känslan växa och fungera normalt medan känslostormen sliter i inälvorna, ibland måste man hastigt uppsöka avskildhet och låta känslan komma i full styrka, vilket vanligtvis medför en våldsam urladdning av gråt och pina. Samtidigt brukar minnet av den ursprungliga situationen dyka upp. Ibland minns man en särskild händelse, ibland bara en allmän stämning. Det gäller att framhärda, att låta känslan fara fram med en så länge det behövs. Så småningom avklingar den och man känner sig lättad och pånyttfödd. Per gång tar urladdningen ungefär en halv timme, ibland upp till en timme, men sällan längre.
Det var så jag blev ganska frisk och lärde mig förstå och respektera mina och andras känslor.
Varje urladdning blev ett steg framåt. Och så småningom vågade jag mig längre och längre ut i den outhärdliga smärtan.
Metodens idé är att man ska förflytta sig till den faktiska hjälplöshet och försvarslöshet som är barnets verklighet. Först efter att ha upplevt den ursprungliga situationens fullständiga försvarslöshet kan man befria sig från dess förstörande inverkan.
Jensons metod kan beskrivas med åtta direktiv:
1. Gör tvärtom.
2. Gå emot rädslan.
3. Ge upp kampen.
4. Håll kvar känslan.
5. Koppla loss från symbolen, den person som fungerar som ”trigger”.
6. Möt den känsla du tror ska döda dig.
7. Koppla samman känslan med den ursprungliga händelsen.
8. Lita på att helandet kommer att ske.
Genom hela processen blev jag hela tiden lite friskare och fick en större förståelse både för mig själv och mina medmänniskor.
Det ska erkännas att de personer som jag sist kände förståelse för var mina terapeuter, särskilt herr Ärlig tog det mig lång tid att sluta hata. Förlåtelse överväger jag inte längre, försoning har dock inträtt.
Till slut kom jag till den punkt då jag vågade möta mina känslor inför min brors död, då jag vågade tänka mig in i dödsögonblicket, hur hans kropp sprängde fönsterrutorna, hur han föll ner mot källartrappan, hur huvudet slog i och krossades, jag vågade alltså tänka och känna allt det som jag som elvaåring skulle ha tänkt och känt om jag hade vågat. Jag kände tydligt hur jag förflyttade mig till den morgon då han dog, jag var elva år och helt oförberedd på vad jag måste tänka mig in i.
– AAAJAJAJAJJJJ! skrek jag i full panik. AAAJJJJ!
Tårarna sprutade ur mina ögon.
Jag såg honom framför mig, Eddi min bror, levande och skyddslös mot döden.
Känslorna var så stora och starka att jag trodde att jag när som helst skulle dö. Saknaden, förtvivlan, längtan, önskan att stanna tiden, det får inte ha hänt, jag kan inte vara utan honom, jag kan inte överleva med den mördande saknaden.
Länge efter att upplevelsen hade förklingat förundrade jag mig över att jag hade vågat möta katastrofen.
Sedan tänkte jag: ”Gudskelov att jag var ensam.”
För om någon hade varit där – framförallt om någon av mina terapeuter hade varit där – så skulle jag nu sitta inspärrad på mentalsjukhus, nerdrogad och bortom hjälp, eller snarare utföst i samhället på en minimal invalidpension, fullproppad med psykofarmaka. Jag är medveten om att det är en grav anklagelse mot terapeutskrået. Jag står fast vid den. Jag är säker på att många av de människor som sitter inspärrade på mentalsjukhus eller tillbringar sina dagar i drogad arbetsoförhet inte har särskilt mycket värre saker i sitt förflutna än jag. Och jag är frisk och sund och arbetar för fullt.