Bessel van der Kolk: The Body Keeps the Score

2014 kom den, boken som kan kallas Bessel van der Kolks samlade kunskap eller testamente.
Den handlar uteslutande om trauma, ett ämne som psykiatrin har väldigt dålig koll på trots försäkringar om motsatsen.
Det är fortfarande idag inte ovanligt att traumapatienter anklagas för att göra sig till och vilja ha extra uppmärksamhet, för att ha gjort sorgen till en god vän, som man inte vill skiljas från, för att hålla fast vid sina problem i stället för att släppa taget, för att vilja hämnas på omgivningen, etc etc.
Till traumats följder hör en föreställning om att den drabbade kunde ha gjort något för att förhindra olyckan, eller att det var något i den drabbades psykologi som gjorde att det gick så illa. Ytterst normalt är att traumafall anklagar sig själva för det som hände. Det var mitt fel, säger de till sig själva också i sådana fall där man omöjligt kan hitta ett enda samband.
Och när terapeuterna i sin okunnighet öser på i samma anda skapas ett oräkneligt antal tragedier.
Att patienterna överhuvudtaget lyckas överleva är en gåta och visar på människans enorma resiliens.
Boken är full av fallstudier, den ena värre än den andra, och så gott som samtliga får mig att känna mig som lillasyster än en gång. Mitt trauma var förvisso allvarligt, men det var ett trauma och i jämförelse med de flesta av fallen i boken väldigt hanterligt och enkelt, om man så får säga om något som så när förstörde mitt liv. Mitt misstag var att jag sökte hjälp. Terapeuterna skröt ivrigt i offentligheten med att de kunde hjälpa – det handlade förstås om att skaffa jobb och klienter så mycket som möjligt och då måste man ju lova för mycket – och det tog mig alldeles för länge att förstå att de inte visste just någonting om mina problem. Vid det laget hade jag tyvärr fått extra problem med deras okunnighet. Jag blev alltså definitivt sjuk av att söka hjälp. Det tog mig tyvärr många år att förstå att det var så. Jag fick absolut inget stöd av de terapeuter jag anlitade eller den litteratur jag läste.
I Bessel van der Kolks bok får jag äntligen den förståelse jag saknade hos mina terapeuter. Jag känner igen mig i allt han berättar om hur trauma fungerar. Allt. Ett trauma fungerar på samma sätt oavsett om det är litet eller stort, tydligen.
Och han är såtillvida unik bland psykiatriska författare att han fäster avseende vid samhälleliga faktorer och sociala omständigheter, fattigdom, sjukdom, ensamhet etc.
Jag har dock vissa invändningar som handlar om terapeuternas typiska förhållningssätt till trauma. Idén om att patienten ska braka samman ifall man går för hastigt fram. Jag vet inte hur det är för andra men jag förväntade mig en omedelbar reaktion från min terapeut när jag berättade om mitt trauma. Jag kunde aldrig förstå att de satt där och rullade tummarna och försökte låtsas som om de inte hade hört vad jag just hade sagt. Att de inte kommenterade på något sätt, att de bara lät tiden gå.
Sedermera har jag förstått att idén var att patienten måste lugna sig först, få förtroende för terapeuten etc etc innan man kunde ta itu med traumat. I mitt fall kunde man aldrig ta itu med traumat, jag var tydligen för skärrad hela tiden.
Hela idén är feltänkt. Patienten kommer krypande på alla fyra, kånkande på ett stort trauma. Terapeuten borde genast bekräfta a) att det handlar om ett svårt trauma och b) att det är det som ska behandlas, omedelbart. I stället får patienten gå hem och lugna sig. Det händer ju inte.
På sidan 125 finns en teckning gjord av en svårt traumatiserad patient med incestbakgrund. Man behöver inte vara psykologiskt särskilt välutbildad för att gissa att det handlar om incest. Men terapeuten undviker att beröra ämnet i över ett år för att patienten inte ska bli överväldigad. Till slut vågar pateineten xsäga: ”Jag tror att jag har blivit utsatt för incest”. Varpå terapeuten gapar av förvåning. VISSTE patienten inte att hon hade blivit utsatt för incest? Det var ju uppenbart från dag ett. För terapeuten. På basis av mina egna erfarenheter påstår jag att det naturligtvis också var uppenbart för patienten från dag ett – det var ju därför hon tecknade den bild hon tecknade. Men det faktum att terapeuten underlät att förstå vad hon förmedlade gjorde henne osäker. Kanske hon inte hade varit med om det hon trodde att hon hade varit med om…?
Detta är absolut grundläggande enligt min erfarenhet. Terapeuten får inte göra så. Det handlar om terapeutens rädsla. Patienten har levt med sitt trauma i hur många år som helst – patienten behöver inte skonas, patienten behöver genast få veta att hon är där av en relevant anledning.
Och sen detta att patienten ska lära sig att skilja mellan dåtid och nutid. En helt överflödig teoretisk tanke som inte hjälper patienten ett enda dugg. Omvärlden får kanske lite respit genom att utbrista: Jomen det där var ju så länge sedan. Kan du nu inte glömma det redan?
Nej, det är omöjligt. Ett trauma kan inte glömmas. Men man kan lära sig att leva med det. Och det lär man sig genom att få förstå att det handlar om ett svårt trauma och att man inte var tokig, galen, anspråksfull eller egoistisk när man reagerade som man gjorde.
Det räcker. Glömma kan man inte. Sluta bry sig kan man inte, hur skönt och bekvämt det än vore för omgivningen om man kunde det.
Det är iögonenfallande hur lite avseende författaren fäster vid kriget i avsnitten gällande krigsveteranernas PTSD. Psykiatrins roll är att lära den ”komma över” vad de har varit med om, lugna dem och rehabilitera dem. Jo, han säger på andra ställen att kriget har dessa förödande effekter, men han gör ingenting för att diskutera eventuella insatser för fredens sak, vilket för åtminstne en del av krigsveteranderna skulle kunna vara ett sätt att på något sätt leva med sina minnen.
Trots dessa invändningar är boken mycket läsvärd. Det är den första som jag har stött på som har beskrivit traumat in i minsta detalj korrekt. Det kändes fint att äntligen bli förstådd.

Kommentar till våldsdiskussionen

Utdrag ur boken Den omöjliga patienten.

Kapitel 14

FARBROR WINNICOTTS SNOPP

Berättelsen om kung Oidipus är kanske den mest kända av de antika myterna. Jag minns mycket livligt hur det var när vi läste om Oidipus i Antikens historia i skolan. Det hände i någon av de lägre klasserna, kanske tvåan eller trean i läroverket, vi var m a o 11-12 år gamla. Berättelsen upplevdes som fruktansvärd och tragisk och orättvis.

Inga goda gärningar kunde rädda Oidipus undan hans öde, som var förutbestämt och omöjligt att förändra. Hans lott blev att begå det värsta brott som tänkas kan och lida av följderna. I den grekiska mytologin finns inte ett spår av begreppet nåd – det infördes i världshistorien, så berättas det, i och med judendomen (Gamla testamentet).

Oidipusmyten finns i flera varianter, men kännetecknande för dem alla är att Oidipus inte visste att Laios och Iokaste var hans föräldrar.

Sensmoralen i sagan tycks vara att föräldrarna borde ha övervakat att Oidipus faktiskt dog när de lät föra upp honom i bergen till rov för vargarna. Eftersom de inte gjorde det så borde Oidipus ha kastat sig på sitt svärd när han fick veta vad som väntade. Ingen kan undgå sitt öde med mindre än att ta sitt liv. Alla kontrahenterna trodde att de på något sätt kunde undgå ödet och däri låg deras misstag.

När Oidipus lägrade sin mor hade varken hon eller han någon som helst aning om sanningen. Ändå mättes straffet ut i sin helhet och bägge underkastade sig det, var och en på sitt sätt. Ingenstans antyds det att incest var något som de i hemlighet önskade.

Detta faktum bekymrade också Freud. Men han hade upptäckt/uppfunnit det omedvetna och det visade sig mycket användbart.

Freud skriver: ”En rad uppslag utgick för min del från oidipuskomplexet vars generella förekomst jag småningom insåg. Om redan valet av ett så skrämmande stoff, ja, skapandet av det, måste te sig gåtfullt, och likaså den överväldigande verkan av dess poetiska gestaltning och ödestragedins väsen över huvud taget, så förklarades detta genom min insikt att en lagbundenhet i det själsliga skeendet här hade blivit fångad i sin fulla affektiva betydelse. Ödet och oraklet var bara materialisationer av den inre nödvändigheten. Att hjälten utan att veta det och mot sin avsikt syndade, blev förståeligt som det riktiga uttrycket för den omedvetna karaktären av hans brottsliga strävanden.” (Samlade skrifter III, s 554f).

Resonemanget förutsätter att vi utpekar barnet som brottsling. Barnet vill de facto mörda, det handlar inte om oskyldiga små försök att öva sig inför kommande vuxenhet, det handlar om verkliga mordimpulser. Ondskan och snikenheten har sitt säte i människans innersta karaktär och kommer till synes i barnets hat gentemot föräldern av samma kön – alltså i något som inte alls går att undvika. Föräldrar av samma kön kan inte avskaffas.

Samma tanke – dvs att mordlusten är inbyggd i människans psyke och fungerar utan provokation – fördes fram av psykoanalytikern Gustav Schulman i det finska TV-programmet A-talk hösten 2002. Unga mördare, sa han, befinner sig på 2-åringens nivå: de har inte fått lära sig att handskas med sina mordiska impulser.

I det ljuset blir oidipuskomplexets betydelse just så grandios som Freud påstår.

Det är nämligen så att psykoanalytikerna menar att ett syskons födelse eller upptäckten av att man har en rival i föräldern av samma kön är en förskräcklig provokation eftersom det omnipotenta barnet blir narcissistiskt kränkt av att inte vara ensam herre på täppan, tuppen på sophögen, mammas älskling. Och då är mord det första som rinner den lille envåldshärskaren i hågen. Helt oavsett hur de vuxna beter sig.

Det är att notera att denna föreställning om människans belägenhet baserar sig på den obevisade uppfattningen att livet handlar om makt, dominans och våld och att det inte kan handla om något annat om vi är riktigt ärliga. Här sker en sammanblandning av begreppen. De vuxna har ansvar och ska använda sitt ansvar till förmån för barnens mognad och uppväxande – processen är ingalunda utan konflikter – men att det skulle vara fråga om en strid på kniven om makten är en socialpolitisk, och i grunden religiös, slutsats som otaliga gånger har motbevisats, många psykiatrer vill bara inte höra på det örat.

Efter över 100 år av psykoanalysens negativa människobild och propagerande för människans inneboende destruktivitet, efter över 100 år av allt mera förråat filmvåld och efter över 50 år av hejdlöst och oförblommerat TV-våld har vi ett ytterst litet antal människor som lever ut dessa grymma fantasier i det verkliga livet och som samhällets institutioner står maktlösa inför. Men det är att notera att det stora flertalet människor även under dessa svåra förhållanden lever ett hyggligt och relativt rättskaffens och hederligt liv och dagligen anstränger sig att bli bättre människor, med större eller mindre framgång, ingalunda av någon rädsla för det eviga straffet utan av en riktigt enkel vanlig inre övertygelse.

Det är kanske sant att det varken är psykoanalysens eller filmvåldets fel att vårt samhälle ser ut som det gör, men det är också sant att varken psykiatrin eller filmvåldet har gjort situationen mera hoppfull.

Verkligt tveksam på vad som är hönan och vad som är ägget blir den som ger sig tid att studera den amerikanska översten Dave Grossmans bok Om dödandet (On Killing, 1996). Han berättar att amerikanska armén länge använde psykologiskt utformade enkla metoder för att träna soldaterna inför krigshandlingar och för att få dem att komma över sin naturliga ovilja att döda. De tvingades bl a att titta på hemska och blodiga filmer, filmer som steg för steg gjorde dem okänsliga för det lidande som beskrevs. Den sortens avsensibilitering är inte längre tillåten i USAs armé.

”Varför,” frågar Dave Grossman, ”är det då tillåtet att utsätta miljoner barn över hela nationen för samma avhumanisering? För det är det vi gör när vi tillåter att allt mera livfulla beskrivningar av lidande och våld visas som underhållning för våra barn. Det börjar oskyldigt med tecknade serier och fortsätter sedan under barnets uppväxt med oräkneliga tusental våldshandlingar som visas på TV och tävlingen om tittarsiffrorna höjer stadigt tröskeln för våld i TV.” (s 306ff. Grossman 1996).

Det är en oerhörd lättnad att en yrkesmilitär i amerikanska armén talar om vår ”naturliga ovilja” att döda. Han har tydligen aldrig läst Freud. Han har inte heller råkat ut för alla dessa intellektuella som tillvitar oss alla en hemlig njutning i dödandet. ”Varför älskar vi våldsfilmer?” ropar de. ”Varför älskar vi att läsa kvällstidningarnas reportage om blodiga brott? Det måste ju vara så att vi i hemlighet njuter av det.”

Nejdå, det måste det verkligen inte. Det finns ett annat alternativ. Vi dras till dessa berättelser därför att vi ständigt oroar oss för vår fysiska överlevnad. Vi närmar oss ämnet med bävan, vi vet att vårt liv är bräckligt. Många lever i ständig skräck. Också personer som inte har någon synlig anledning att göra det.

Konrad Stettbacher (1991) för fram en teori om varför dödandet överhuvudtaget är ett alternativ för människan. Han säger att våld och sex ligger mycket nära varandra i hjärnan, man blir kåt av att döda och dö. Då är det lätt att tänka sig att om sex är förbjudet – och det har det varit långt in i modern tid och är det fortfarande i många kulturer i världen – då återstår bara döden som en källa till upphetsning. Makthavare har intuitivt förstått situationen. Förbjud sex och du har villiga krigare till ditt förfogande.

Kanske har de oroat sig i onödan. Kanske är människan funtad så att hon kan få njutning av både och? Hösten 2010 ställde soldater inom den norska Isaf-styrkan till skandal genom att i offentligheten beskriva hur lustfyllt det är att döda. ”Det är bättre än sex!” jublade de i norsk press. Norges försvarsminister var chockerad. Försvaret vidtog åtgärder för att bättra på attityderna hos soldaterna. Kan det ha varit så att man aldrig förut har talat om känslor inom armén?

Att vi blir sexuellt upphetsade av att dö tycks ha en annan funktion. Så snillrikt som vår kropp och vår hjärna är utformade så ligger det nära till hands att den sexuella upphetsningen hjälper oss att våga språnget in i döden. Tröst och hjälp.

Också detta fenomen är mycket sparsamt belyst i de källor jag har att tillgå. Ändå måste det för länge sedan vara allmänt bekant inom läkarkåren.

”Soldaterna tog bilder, pekade på de dömda och skrattade. Zorn och en av soldaterna från Waffen-SS lade snaran runt halsen på de dömda. De stod tysta, försjunkna i sig själva. Zorn och de andra gick tillbaka till lastbilsflaket över plankan och Bauer startade bilen. ”Långsammare, långsammare,” ropade soldaterna som fotograferade. Lastbilen körde framåt, de båda männen försökte förgäves hålla sig upprätta men förlorade fotfästet. De dinglade fram och tillbaka i repen, Kiepers byxor hade åkt ner till fotknölarna, han var naken under skjortan och jag såg med fasa på hans resta kön; han ejakulerade fortfarande.” (s 96. Littell 2009/2006).

Alice Miller tar fram Freuds oidipusteori som ett klart exempel på hur offren/barnen görs skyldiga i vår kultur (s 154ff. Miller 1983). Hon pekar på det egendomliga faktum att Freud helt och hållet har hoppat över början av berättelsen om Oidipus – föräldrarna försökte ju ta livet av sitt barn på grund av en obskyr förutsägelse av oraklet i Delfi. Den amerikanska psykoanalytikern Dorothy Bloch kommer – uppenbarligen helt oberoende av Alice Miller – fram till samma slutsats (s 17. Bloch 1983/1978) och har skrivit en hel bok om barnens rädsla för sina föräldrar.

Freud kan inte se att för ett barn i de vuxnas obegripliga och skrämmande värld handlar det inte alls om att undgå straffet för förbjudna känslor, det handlar om att undgå straffet. I efterhand rationaliserar barnet: jag blir illa behandlad för att jag är ond, och så går barnet med på att tro att alla dess enkla behov är likamed oförsynta krav och mordiska lustar.

Vad värre är: det är inte sina destruktiva impulser som barnet lägger band på i fortsättningen, utan dessvärre de konstruktiva.

Jag vill hävda att hela idén om det ondskefulla barnet fullt av sniken egoism är en adultomorf fantasi. Likaså är idén om det ädla barnet en adultomorf fantasi. Barnet utvecklas och lär sig bättre och bättre att både få och ta. Människan är inte antingen ond eller god, hon är en möjlighet, för att tala den moderna filosofins språk. Och hon är framförallt en positiv möjlighet. Allt tyder på att livet in i det sista försvarar livet, inte döden. Strävan efter optimal växt är utvecklingens kärna. Därmed vill jag ha sagt att konstruktivitetens inflytande har visat sig oerhört slitstarkt. Det ska väldigt mycket till innan människobarnet förlorar fattningen och begår grova brott. Vad har hindrat oss alla? Inte vår förment blodtörstiga och hämndlystna själ i alla fall. Nej, det är faktiskt tvärtom. Det är tron, hoppet och kärleken, dvs livets konstruktiva krafter, som hindrar oss. De är mycket starkare än vi är vana att tänka. Men framförallt: vår längtan efter att få växa upp till vår bestämmelse. Det är när vi på ett avgörande sätt hindras från att uppnå vår optimala mänskliga bestämmelse som ett mordiskt hat uppstår, ett hat som kan vända sig utåt eller inåt eller bådadera. ”Att inte få utvecklas är detsamma som att vara tvungen att dö.” (Tähkä 1998).

Den betydelse Freud själv tillmätte oidipuskomplexet kan dock förstumma vilken kritiker som helst: ”Betydelsen av oidipuskomplexet började anta gigantiska proportioner, och man anade att samhällsordning, moral, rätt och religion uppstått tillsammans i mänsklighetens urtid som reaktionsbildning mot oidipuskomplexet,” skrev han 1922 (Samlade skrifter VII, s 256).

Hos Tähkä finner vi följande: ”Det kliniska arbetet med neurotiskt störda personer tycks stöda uppfattningen att barnet upphör att uppfatta sina föräldrar oidipalt genom att internalisera deras oidipala representationer som en introjektiv organisation, som innehåller motstridiga föreställningar om båda de oidipala föräldrarna. Dit hör fantasier och önskningar som ansluter sig till incest- och mordimpulser liksom även inre bilder av föräldrarna som opponerar sig mot dessa önskningar genom att hota barnet med kärleksförlust, straff och kastrering.

De inre bilderna av de sexuellt åtrådda och mordiskt hatade föräldrarna trängs bort tillsammans med bilderna av det själv som känner dessa känslor och ägnar sig åt dessa fantasier.” (s 168. Tähkä 1996/1993).

Vi får hoppas att Tähkä här talar i symboliska termer. Den förälder som på allvar, om än i skämtets form, hotar sitt barn med kastrering får väl nog anses alldeles tillräckligt patogen för att spärras in och inga ord behöver spillas på att förklara barnets eventuella bortträngning, panik eller andra psykiska problem.

Ytterligare ett citat från Freud belyser frågan:

”Bland de händelser som nästan alltid återkommer i neurotikernas barndomshistoria är några av särskild vikt och därför, enligt min åsikt, också värda att betonas framför de andra. Som typexempel räknar jag upp följande: observation av föräldrarnas könsumgänge, förförelse genom en vuxen person och kastrationshot. Det vore ett misstag att tro att dessa fenomen aldrig äger materiell realitet; en sådan kan tvärtom ofta med full säkerhet bevisas genom efterforskningar hos äldre anhöriga. /- – -/ Men det är i hög grad osannolikt att barn skulle råka ut för kastrationshot lika ofta som det förekommer i analyser av neurotiker. Det räcker för oss att förstå att barnet i sin fantasi konstruerar en sådan hotelse på grundval av antydningar, med hjälp av vetskapen att autoerotisk tillfredsställelse är förbjuden, och under påverkan av sin upptäckt av det kvinnliga genitalorganet. /- – -/ Men om patienten beskriver detta samlag med de utförligaste detaljer, som skulle vara svåra att iaktta, eller om det, vilket är mycket vanligt, skildras som ett umgänge bakifrån, more ferarum /som djur brukar göra/, så råder det väl inget tvivel om att denna fantasi stöder sig på iakttagelser av könsumgänge mellan djur (hundar) och uppkommer på grund av barnets otillfredsställda skådelystnad under pubertetsåren. /- – -/ Förförelsefantasin är av särskilt intresse, eftersom den bara alltför ofta inte är en fantasi utan en verklig erinring. Men lyckligtvis har den inte verklighetsunderlag så ofta som det till en början såg ut av analysresultaten att döma. Förförelse utförd av äldre eller jämnåriga barn är ännu vanligare än förförelse av vuxna; och om det hos de flickor som berättar om en sådan händelse i sin barndomsanamnes, tämligen regelbundet är fadern som uppträder som förförare, behöver man inte tvivla på  beskyllningens imaginära natur eller på det motiv som ligger bakom. /- – -/ Det förefaller mig alltså fullt möjligt att allt som idag i analysen berättas som fantasi, tex förförelse av barn, antändandet av sexuell upphetsning vid iakttagandet av föräldrarnas könsumgänge, kastrationshotet – eller rättare sagt kastrationen – en gång har varit verklighet i den mänskliga familjens urtid, och att det fantiserande barnet helt enkelt har fyllt ut luckorna i den individuella sanningen med förhistorisk sanning.” (Samlade skrifter I, s 342ff).

Citatet är från en föreläsning år 1917. Det vore mycket lätt att håna Freud för de uppenbara fördomar och dumheter som det innehåller. Det vore också mycket frestande att göra det eftersom den uppmärksamma läsaren av Freuds skrifter inte kan undgå att bli uppbragt över det hån han själv består inte bara sina patienter utan framförallt sina konkurrenter med.

Men vi skärper oss och frågar oss vad som är det väsentliga i detta citat.

Jo, det väsentliga är frågan om huruvida patientens upplevelse härstammar från sjuklig inbillning eller korrekt varseblivning. Här är Freud tvungen att medge: det som patienten talar om har vanligtvis verkligen hänt. Det kan hända att det inte har hänt i patientens liv men i mänskligt liv har det hänt utom – och här spetsar vi öronen – ifall det är pappa som är förföraren. Sådant inträffar nämligen inte, det är en fråga om önsketänkande.

Vi kan le vänligt och förlåta den stora mästaren hans mänskliga misstag, vilket otaliga psykoanalytiker också har gjort. Ja, varför inte? Jo, visst kan vi det, men jag måste understryka att det inte är fråga om något litet misstag utan att det har haft svåra följder för patienterna. Till och med jag, som bevisligen hade råkat ut för en förödande katastrof hade ibland svårt att tro att den faktiskt hade inträffat. Inför terapeuternas ovilja att beröra frågan kunde jag bli helt förvirrad: kanske min bror inte hade hoppat ut genom fönstret, kanske jag hade inbillat mig alltsammans. Det är inte svårt för mig att förstå att patienter som har varit med om incest till slut går med på att de har fantiserat ihop det hela. Den svenska författarinnan Kerstin Thorvall berättar i sin bok Det mest förbjudna att hon berättade om en incestsituation för sin analytiker. Analytikern blev inte alls imponerad, och då förstod hon att det var en fantasi (s 87. Thorvall 1976). Den som har läst det mesta av vad Kerstin Thorvall har skrivit förvånar sig. Det verkar inte alls osannolikt att situationen verkligen kunde ha inträffat. Och med tanke på att tre terapeuter inte kunde göra något alls för att hjälpa henne (den tragikomiska redogörelsen för hennes terapeutiska erfarenheter finns i ovannämnda bok, s 73ff) så måste man fråga sig om grundvalen för terapeuternas verksamhet möjligen är ett falsarium.

Vi måste i det här sammanhanget utan tvivel komma ihåg att precis på samma sätt som man kan få en patient att tro att någonting som har inträffat inte har gjort det, så kan man få en patient att tro att sådant som inte har inträffat har gjort det. Den amerikanska forskaren Jennifer Freyd har i boken Förräderiets trauma (Betrayal Trauma, 1996) utrett minnets funktioner i samband med pedofili och incest. Hon påbörjade sin forskning 1991 och två år senare grundade hennes föräldrar stiftelsen False Memory Syndrome Foundation, som ägnar mycket tid och forskning åt att försöka leda i bevis att de flesta vuxna som påstår att de har blivit utsatta för incest inbillar sig att de har blivit det. Det har lett till att de som försöker hitta nya vägar till hälsa och tillförsikt genom att göra upp med sina djupt traumatiserande erfarenheter av incest och pedofili blir bemötta med skepsis, beslagna med lögn eller bara inte trodda, vilket blir ett nytt trauma att tackla. Jennifer Freyd konstaterar att psykiatrins representanter tyvärr inte har visat sig vare sig insiktsfulla eller kunniga och allra minst hjälpsamma i denna fråga (s 171. Freyd 1996), dvs att False Memory Syndrome Foundation egentligen bara tar upp något som sedan länge har varit en av grundteserna inom psykiatrin. Freuds utveckling från att tro på patienterna till att inte tro på dem finns redogjord för i bl a Jeffrey Massons bok Sveket mot sanningen (1984/1984), en bok som ledde till att författaren avstängdes från alla Freudarkiv, och i Alice Millers böcker, bl a: Det självutplånande barnet (1980/1979), Du skall icke märka (1982/1980) och I begynnelsen var uppfostran (1983/1983). Deras teser går ut på att Freud gav efter för påtryckningar när han övergav sin förförelseteori. Den danska journalisten Eric Danielsen, däremot, anser att det från början inte alls handlade om att tro på patienterna, utan att Freud framtvingade dessa bekännelser om sexuella övergrepp och att det därför inte alls var svårt för honom att överge förförelseteorin (s 64. Danielsen 2005/2000).

Jennifers Freyds forskning ger vid handen att trots att sexuella övergrepp mot barn är mycket vanligt och att det sannolikt är betydligt vanligare än falska anklagelser mot föräldrar och andra vuxna, så existerar det verkligen felaktiga minnen av incest.

Dessa felaktiga minnen kommer sig av att terapeuten – medvetet eller omedvetet – inducerar dem hos patienten. Det har genom många test och försök kunnat påvisas att om terapeuten tror på bortträngda minnen av ett visst slag så får hen småningom patienten att berätta om sådana incidenter.

Det kanske mest berömda exemplet på sådan påverkan från terapeutens sida är fallet Thomas Quick på rättsmedicinska kliniken i Säter i Sverige. Den psykiatriska enheten handleddes av psykoanalytikern Margit Norell, som var helt övertygad om att bortträngda minnen kunde uppdagas i rätt utförd terapi. Thomas Quick var inte sen att utnyttja denna övertygelse för att få stanna på sjukhuset och få obegränsad tillgång till psykofarmaka. När dagen för hans utskrivning kom hotande nära antydde han för sin terapeut att han trodde att han hade begått ett mord. Terapeuten spetsade förstås öronen och började försiktigt nysta i vad Thomas Quick hade att berätta. Och den ena terapeuten efter den andra slukade hans påhitt, fast en del av dem verkligen var groteska och kunde ha verifierats med ett enkelt telefonsamtal till de anhöriga.

Det ändade i den största rättsskandal som Sverige någonsin hade upplevt. Thomas Quick blev dömd för 8 mord utan ett enda bevis, varpå han senare friades från allihop och försattes på fri fot, när det blev klart att han hade hittat på alltsammans.

Så det är ingenting anmärkningsvärt i Freuds vankelmod. Det anmärkningsvärda är att han, då han inte kan besluta sig för hur han ska göra, i alla fall besluter sig för att göra en tolkning till patientens nackdel.

Det finns hos Freud föga förståelse för barnets utsatta situation, för det trauma som måste uppstå hos ett barn som får höra att hans närmaste är färdiga att skära av honom penisen vid minsta oskyldiga provokation. Har han dessutom som spädbarn varit med om omskärelse har han inga svårigheter att sätta inre bilder till sin skräck. Samma barn accepterar som vuxen hela kristenhetens strafflära och en gudsbild som innefattar orimliga prövningar och en fantastisk sadistisk grymhet utan någon som helst annan grund än lydnadstest eller förment olydnad. Sadismen är någonting som ges vidare från de vuxna till barnen, på grund av de lidanden som de vuxna har fått stå ut med. Sadismen är ingenting som är inbyggt i människans psyke. Om barnet blir vänligt bemött och får nödvändig assistans blir det som vuxen troligen inte en sadistisk människa. Den slutsatsen drog Freud inte.

Det är begripligt att Freud inte drog den slutsatsen, eftersom den i sin renaste, optimistiska form också är tvivelaktig. Det finns i allmänhet enkla determinerade sammanhang – om någon slår dig gör det ont, om någon spottar dig i ansiktet blir du kränkt, om du blir misshandlad blir du skadad både psykiskt och fysiskt, om du blir respektfullt och vänligt behandlad växer du upp till en respektfull och vänlig människa – men de stämmer inte alltid.

Den finlandssvenska filmregissören Åke Lindman brukade berätta om en pojke som han kände i barndomen, en pojke som dagligen blev svårt misshandlad både psykiskt och fysiskt av sin far. ”Han blev mördare,” slutade Åke historien.

Men alla blir inte mördare. Med tanke på hur många barn som dagligen misshandlas är det anmärkningsvärt att så få slutar som mördare. Det talar om för oss att människan i sin grundkaraktär är konstruktiv och inte alls destruktiv som Freud vill påstå.

Den engelska biologen Richard Dawkins, som har ägnat sitt liv åt att studera darwinismen och människans utveckling, påstår i sin bok Illusionen om Gud (The God Delusion, 2006) att allt talar för att medlidandet och andra altruistiska känslor hos människan är genetiskt betingade precis som sexualdriften (s 245ff. Dawkins 2007/2006).

Om man a priori utgår ifrån att människan är en sadistisk mördare, eller ens att människan alltid i första hand tänker på sin egen fördel – vilket man ovedersägligen tror i den amerikanska kulturen – så har det värre följder än om man optimistiskt utgår ifrån att människan under gynnsamma omständigheter är god, altruistisk och förnuftig. Därom handlar tvisten.

Det stämmer till eftertanke när vi så ofta stöter på personer som konsekvent förnekar att en sund människa någonsin tänker på någon annan än sig själv och misstänkliggör tanken att människan är eller ens kan vara altruistisk. Frågan om människans innersta natur blir i det ljuset en politisk fråga.

De sociologiska undersökningsrön som vanligen brukar dras fram i diskussioner om människans natur är den amerikanska socialpsykologen Stanley Milgrams världsberömda studier på 1950- och 1960-talet vid Yale-universitetet i USA. Experimentet gick ut på att undersöka i vilken mån människor bara lyder order – dvs hur långt en människa är beredd att gå utan att protestera, ifall en auktoritetsperson säger att hon ska göra det.

Stanley Milgram bad 40 studenter vid Yale delta i ett experiment som föregavs studera smärtans betydelse vid inlärning.

Deltagarna tillsades att de skulle ge en elektrisk stöt åt försökspersonerna – som egentligen var skådespelare, vilket deltagarna givetvis inte visste – när de svarade fel. Skådespelarna var instruerade att stöna och ropa och skrika beroende på stötens styrka. I själva verket var stötanordningen en attrapp och skådespelarna fick inga stötar. Deltagarna såg inte sina offer, men de hörde dem. Tillsammans med varje deltagare satt en försöksledare, som hela tiden gav instruktioner om hårdare och hårdare stötar. Den starkaste stöten var dödlig, informerade man deltagarna. Jag vet inte hur man fick deltagarna att tro att en dödlig stöt kunde hjälpa till med att studera smärtans förhållande till inlärningen, men tydligen klarade man av det.

På förhand hade man hört sig för hos ett antal psykiatrer och lekmän om hur många de trodde skulle ge riktigt svåra och rentav dödliga stötar. Psykiatererna trodde, förvånande nog, att väldigt få skulle gå med på att göra det.

Resultatet chockerade en hel värld. Över sextio procent var färdiga att ge mycket svåra stötar, trots att försökspersonerna skrek av smärta. De lydde order. Många protesterade och svettades och led, men de stod inte ut med tanken att vara tvunga att sätta sig upp mot auktoriteten.

Nu ingrep en av Milgrams närmaste kolleger och protesterade mot att man hade använt studerande vid Yale. Det vet ju alla att studerande vid Yale är ena arroganta stroppar, använd vanligt folk.

Man använde vanligt folk. Resultatet var detsamma.

Experimentet upprepades flera gånger i flera olika delar av världen med samma eller värre resultat.

När man ändrade betingelserna så att försöksledaren gav sina instruktioner per telefon var det bara en tredjedel som lydde ända till farliga stötnivåer.

När man gick ännu ett steg och ändrade betingelserna så att var och en fick välja vilka stötar de ville utdela gav det överväldigande flertalet bara milda stötar, endast två av fyrtio gav frivilligt hårda stötar.

Stanley Milgram understryker i sina kommentarer att det handlade om lydnad, inte om någon exceptionellt sadistisk natur (Milgram 1974).

Icke desto mindre har hans experiment använts i tid och otid för att bevisa människans sadistiska natur. Man har glömt de där som ingick i gruppen 40 % – de där som vågade säga nej. Man har också valt att glömma det sista experimentet som baserade sig på frivilligt val och som uppvisade en påfallande mildhet.

Experimentet har senare upprepats, det har till och med gjorts åtminstone ett tv-program om det. De senare resultaten låter förstå att grymheten och bristen på empati har ökat i världen.

Freud hade inte tillgång till sådana experiment, men han hade tillgång till samma fördomar, samma misstänksamhet mot människans altruistiska strävanden och samma övertygelse om vår grundläggande ondska, som de som har använt Stanley Milgram för dessa syften.

Vi kan förstå Freuds slutsatser som seriösa försök att förklara världens patologiska tillstånd och överhuvudtaget förekomsten av ondska i världen. Ondskan måste ju finnas någonstans, annars levde vi i ett paradis.

Sigmund Freud, Melanie Klein mfl vet var ondskan har sin upprinnelse: i spädbarnets polymorft perversa själ.

Joyce McDougall tvekar inte att kalla ett litet barn för ”den lilla mörderskan” (s 29. McDougall 1988/1982). De flesta författare säger det inte så rent ut. Men tankegången är ensartad. Det är iögonenfallande att många psykiatrer i Freuds efterföljd gör sitt yttersta för att blottlägga patientens destruktivitet, avund och omnipotensfantasier och hoppar över den möjligheten att patienten verkligen har utsatts för kränkningar och våld. Patienterna, precis som barnen, får på så sätt klä skott för våldet i världen.

Jag minns en fridsam och trevlig och på allt sätt vänlig och omtänksam småbarnsmamma som på tal om Idi Amins bloddrypande brott mot sitt eget folk log sorgset och sa: ”Ja, där ser man, sådana är vi om vi får makt!” Jag stirrade på henne med oförställd förvåning och frågade: ”Är du sådan?” Hon blev osäker och skrattade och sa: ”Nja, men man vet aldrig.” ”Jodå, visst vet man,” sa jag. ”Jag vet att du aldrig skulle göra sådana saker.” Och jag hade troligen rätt. Vi utgick ifrån olika människosyn. Hon gick utan att närmare tänka på saken med på att bära den kollektiva skuld som genom historien har lagts på oss för att rättfärdiga tyranners våldsdåd, föräldrars missgrepp och orättvisor utan rim och reson. Vem har inte hört översittaren håna: ”Du är inte ett skvatt bättre själv! Skenhelig, det är vad du är!”

När det än idag tutas i oss att vem som helst av oss vore i stånd till att gasa ihjäl judar i en gaskammare handlar det om ett kollektivt skuldbeläggande och ett förnekande av att människan kan vara rättrådig och klok. Jag har ständigt svårt att vinna gehör för min åsikt att jag inte är kapabel att gasa ihjäl judar eller någon överhuvudtaget. Jag blir beskylld för att göra mig till helgon. Jag vet massor av människor som aldrig i livet skulle gasa ihjäl någon i en gaskammare och de är inga helgon de heller.

Det är mycket troligt att ”de största känslorna finns hos de minsta människorna” (Mikael Huldén), och att just fyraårsåldern är den tid i livet då de stora passionerna gör sitt inträde och barnet gråter, skrattar och njuter (även sexuellt, utan att förstå vad det är) intensivt. Besvikelserna och lyckan är bägge monumentala och Gud bevare den förälder som skrattar åt sitt barn eller gör det besviket utan att trösta och förstå. Gud bevare föräldern inte därför att barnet vill mörda honom/henne, utan därför att föräldern med sin nonchalans djupt har sårat och skadat sitt barn.

De trauman som härrör från den oidipala åldern är utan tvivel just sviken kärlek, sårad självkänsla och därmed sammanhängande värdelöshetskänslor, men de härrör med större sannolikhet från upplevelser av verkliga händelser, från vuxnas sätt att behandla barnet, och från det omgivande samhällets kärlekslöshet än från barnets inre konflikter, eller tydligare: barnets konflikter uppstår pga omvärldens hotfullhet och obegriplighet.

Dessutom: om det verkligen är så som freudianerna säger så borde det finnas belägg för genomförda mordförsök eller rent av mord, och det borde finnas rikligt med belägg. Jag skulle gärna vilja se statistik över fyraåringars mord och mordförsök på föräldern av samma kön.

Det faktum att det antagligen finns en förfärande statistik över föräldrar som har mördat sina 3-5-åriga barn kan inte anföras som bevis för oidipuskomplexets      mordiska innehåll. Föräldrarna har knappast mördat i självförsvar.

Senare uttolkningar av Freud ger vid handen att Freud egentligen menade att barnet inte på riktigt vill mörda någon utan att det handlar om barnsliga önskningar som barnet grips av samvetskval för och därför måste tränga bort. Jag har svårt att uttala mig om vad Freud egentligen menade, men jag kan uttala mig om de förödande konsekvenserna som hans tankegångar har haft.

Alice Miller citerar ett tragikomiskt fall där en pappa brukade hjälpa barnen att smeka varandra sexuellt i den vällovliga avsikten att framhjälpa en sund sexualitet (s 159. Miller 1983).

Den som närmare vill bekanta sig med den psykiatriska litteraturens groteskerier i denna fråga kan på vilket allmänt bibliotek som helst låna Donald W Winnicotts bok Pyret.

Jag citerar:

”Jag (Winnicott): Du börjar bli lite rädd att tänka på att du ska få ha pappa alldeles för dig själv i tåget, särskilt när du tänker på vad du vill göra med honom, eftersom du vill göra samma sak med pappa som du gjorde med hunden, när du tog stoppningen ur den. När du tycker om mig får det dig att vilja äta upp min snopp.”

Detta är ett citat från den tolfte konsultationen med Pyret (Gabrielle) som då var en flicka på fyra år. Winnicott var 69 år gammal.

Lite senare breder han på på följande sätt:

”Jag: Om du var man kunde du stoppa din snopp i hålet som finns under kjolen.

Gabrielle: Vet du att jag ska få äppeljuice på tåget? Pappa sa att vi måste spara lite till Susan.”

I marginalen kommenterar Winnicott att Gabrielles svar tyder på ångest och defensiv regression till idéer. Och citerar vidare:

”Jag: Du känner dig lite rädd när du har mig alldeles för dig själv. När du är ensam med mig eller pappa låter du snoppen åka in och göra barn, för då behöver du inte förstöra den och ta ut stoppningen, och då känns det inte så hemskt, men du vet att Susan blir avundsjuk för att det känns så gott.”(s 116ff. Winnicott 1991/1975).

Det som Winnicott här talar om för Gabrielle är att hon är och har all anledning att vara rädd för sina destruktiva impulser vilka hon försöker motverka genom sexuella fantasier, så som vuxna människor använder kärleken som motvikt mot destruktiviteten.

För läsaren blir det mycket oklart vad Gabrielle egentligen hade för ovanliga och svåra problem som drev hennes föräldrar att söka hjälp. Hon tycks ha varit ledsen och ”deprimerad”. Något mera får vi inte veta. Men till vår förskräckelse får vi höra att hon efter analysen har lärt sig att förstå att hon har fel och brister och hon har också lärt sig att ta sina egna tillkortakommanden med humor. Ett femårigt barn. Hon är också glad och energisk och besvärar inte sina föräldrar med ledsenhet, depression eller problem.

Gabrielle torde vid det här laget vara kring 40 år gammal. Man får förmoda att hon har överlevt och att hon inte har fått allvarliga skador av konversationen. Sällan blir man ju skadad av vänlig konversation hur många konstigheter den än innehåller.

Det som är lätt konsternerande är att fru Winnicott och Gabrielles föräldrar oupphörligen enligt citaten i boken prisar den åldrande analytikern och kallar honom genialisk och på allt sätt underbar. Föräldrarna var hela tiden informerade om vad som försiggick under sessionerna (de fick sig tillsänt utskrifter av doktorns anteckningar) och de protesterade inte på något sätt om man nu inte ska tolka moderns brev efter just tolfte sessionen som försök till protest. Hon skriver att Gabrielle säger att hon får hemska mardrömmar efter att hon har varit hos farbror Winnicott och att hon oroar sig för farbror Winnicotts snopp. Mamman skyndar sig att linda in sin kritik i översvallande tacksägelser, och bedyrar att hon påpekade för flickan att mardrömmarna kanske kunde lära henne något (om hennes egen destruktivitet).

En annan omständighet som Winnicott till läsarens förvåning helt förbigår är att Gabrielle kom till den tolfte sessionen försenad pga att tåget hon och hennes pappa åkte i hade börjat brinna. Hon leker med leksakståg under hela början av sessionen och talar om något svart, men Winnicott envisas med att tala om hennes egna destruktiva impulser och om sex och noterar varje gång Gabrielle vidrör honom.

Donald Winnicott citeras flitigt och beundras allmänt i den litteratur jag har läst, också av Alice Miller, och jag är själv snar att framhålla hans många förtjänster, bl a hans vänliga teori om föräldraskapet. Det räcker, säger Winnicott, att föräldrarna är ”good enough” (tillräckligt bra) – ett uttalande som har hjälpt och tröstat alla dem som har blivit uppfostrade till att tro att inte ens det perfekta är gott nog. Det var alltså med en viss förväntan jag gav mig på att läsa denna bok av ”den världsberömda analytikern” (enligt bakpärmen), första gången utgiven på svenska 1991 av bokförlaget Natur och Kultur. Man frågar sig vad som fick förlaget att ge ut den sexton år efter engelska originalets publicering. Själva analysen försiggick i mitten av 1960-talet, från Gabrielles tredje till sjätte år. Som kulturhistoriskt dokument är den givetvis intressant, men som introduktion till Winnicott, som enligt bakpärmen har ”haft ett epokgörande inflytande på modern psykoanalys och barnpsykoterapi”, är det tveksamt vad den har för verkan, såvida avsikten inte är att utpeka honom som en fjant, eller rentav snuskhummer.

I den på sin tid mycket berömda boken Summerhill eller Fria barn – lyckliga människor, som den upplaga heter som jag har, berättar A S Neill hur han hjälpte ett olyckligt barn genom att förklara för det hur barn blir till. Summerhill är en engelsk internatskola som tillämpar radikala metoder, bl a full frihet för barnen att välja om de vill delta i undervisningen eller inte. A S Neill var skolans grundare och föreståndare. Skolan finns fortfarande och leds numera av Neills dotter Zoe.

Lilla Billie, sju år gammal, lämnades på Summerhill av sina föräldrar, som påstod att han var en tjuv.

På Summerhill har han inte hunnit vara längre än en vecka då han stjäl en klocka, som han dessutom slår sönder. När han blir tillfrågad om saken ljuger han.

A S Neill ”förstår” genast vad som är pojkens problem.

– Vet du varifrån små barn kommer? frågar han.

Jodå, Billie vet mycket väl att de kommer från himlen.

När A S Neill berättar sanningen för honom svarar Billie genom att medge att han har stulit klockan.

Han har nämligen inget behov av klockan längre, nu när han vet sanningen, förklarar A S Neill. När han stal klockan försökte han stjäla sanningen (s 208f. Neill 1972/1961).

Vid läsningen av den intressanta och överlag sympatiska och kloka boken passerar historien om Billie som åtminstone plausibel. Det kan framstå som hårklyveri att protestera mot tolkningen genom att framhålla att Billie svarade på uppriktighet genom att själv vara uppriktig. Han hade plötsligt fått ett rättesnöre: man kan vara uppriktig och god, det är helt i sin ordning.

Att hans föräldrar hade ljugit för honom om var barnen kommer ifrån var säkert sant, men de kan ha ljugit om andra saker också. De kan ha underlåtit att stöda honom i hans sociala och vänliga strävanden överhuvudtaget, de kan ha undanhållit honom sin kärlek och sin respekt. Han svarade genom att stjäla, inte bara sanningen utan också kärlek och respekt. Eller: han kanske stal av samma skäl som andra sjuåringar stjäl: för att han inte visste att man inte får stjäla. Det faktum att hans föräldrar lämnade honom på Summerhill och kallade honom tjuv – ett sjuårigt barn – visar på en rätt grundmurad oförståelse och grymhet.

Att han hade slagit sönder klockan kan ha varit tecken på något helt annat än att han symboliskt ville veta vad som finns inuti en kvinna. När allt kommer omkring visste ju Billie mycket väl att barnen kommer från himlen – varför skulle han betvivla det? Det allra mest sannolika är att Billie slog sönder klockan för att få den att sluta ticka. Han förvarade den i en kappsäck och jag kan livligt föreställa mig att klockans tickande lät som ett dundrande i den lille pojkens öron. Det är också möjligt att han ville ta reda på vad det var som tickade.

Vad jag vill säga med Billies exempel är att så starkt är Freuds inflytande på alla plan inom det psykologiska tänkandet att även innovativa och självständiga tänkare som A S Neill låter sig dras in i dess trollkrets.

A S Neill berättar att Billies ansikte förlorade sitt oroliga uttryck och han ”blev lyckligare”. Säkert. Det är orsaken vi är oeniga om.

Vad gör det då om den rätta orsaken blir förbigången? Huvudsaken är väl att det fungerar, som pragmatikerna brukar säga.

Problemet är att om den riktiga orsaken inte blir uppdagad så blir barnet manipulerat, det blir inte hjälpt.

Vad gör det då?

Egentligen ingenting annat än att manipulation är förödmjukande och därför försvårar strävan efter det ultimata målet, autonomi. Autonomi bygger på att barnet har ett stöd inom sig självt.

För att riktig hjälp ska komma till stånd måste någon höra på barnets historia, bekräfta barnets upplevelse och hjälpa barnet att komma till rätta med den.

Berättelsen om Billie handlar om välmenande manipulation. A S Neill gör en freudiansk gissning och Billie svarar ”rätt” på gissningen. A S Neill tror att saken har något med sexuella frågor att göra, då det kanske handlar om vanlig enkel medmänsklig hygglighet som finner en omedelbar genklang hos lilla sjuåriga Billie.

Barnet tillfrågades inte om sina bekymmer. Om det hade skett skulle barnet kanske ha sagt:

– Jo, det är nog intressant att veta varifrån barnen kommer, men snälla, hjälp mig, tala om för mig hur jag ska få mamma och pappa att bry sig om mig. Och trösta mig om du kan för mitt hjärta håller på att brista av förtvivlan – inte för att jag inte vet varifrån barnen kommer, utan för att de vuxna i min omgivning är så oförstående. De grälar och skäller och kallar mig för tjuv och allt möjligt annat fult och jag vet varken ut eller in. Hjälp mig om du kan med att komma till rätta med mina svåra upplevelser för jag skulle så gärna vara glad och energisk.

Det må vara mig förlåtet om jag inte kan hjälpa att jag vid läsningen av olika fallstudier väldigt ofta tänker på den här lilla pojken och sänder patienterna medlidsamma tankar.

Där ska de sitta och höra på den ena idiotiska tolkningen efter den andra medan deras själ törstar efter sanning och hugsvalelse, mänsklig förståelse och gemenskap.

Har de tur får de gemenskapen utan tolkningarna, som Billie, men förr eller senare får de tolkningarna också – som Billie om han senare läser boken.

Lika kontroversiell som de ovanstående berättelserna är Veikko Tähkäs mordimpulshistoria om den 15-åriga schizofrena flickan, som var hans patient på ett mentalsjukhus. Flickan möter honom en dag när han kommer till avdelningen med att förklara att hela golvet är täckt av flugor och både hon och han måste akta sig för att trampa på flugorna ”för de måste få leva”. Tähkä tolkar ”vänligt och lugnt” situationen så att flugorna representerar Tähkäs barn, som flickan vill skydda mot sin egen mordlust. Orsaken till att flickan vill mörda barnen är att Tähkä varje dag går hem till sina barn i stället för att stanna hos patienten. Flickan lugnar sig genast när hon får höra tolkningen och slutar med sina försök att skydda flugor. Men hon blir inte friskare (s 376ff. Tähkä 1996/1993).

Tähkäs raljerande sätt att tala om de flugor hon skyddar talar om för oss att han helt enkelt vägrar att leva sig in i den oerhörda ensamhet en 15-åring på ett mentalsjukhus måste stå ut med. Han frågar sig inte vems liv som i den förhandenvarande situationen de facto är i fara, vem som de facto behöver hjälp och skydd och inte får trampas på. Han skriver att han vet att flickan är det minst omtyckta barnet i en stor familj. Hon har tidigt förlorat sin far och hennes mor gav henne som fosterbarn till en annan familj när hon var sex år gammal. Av detta tillsammantaget med det faktum att Tähkä går hem till sina barn varje dag och lämnar flickan ensam på sjukhuset drar Tähkä den slutsatsen att hennes mordlust måste vara stor, och att den dessutom riktar sig mot hans egna barn, vilket han meddelar flickan.

Jag menar att det är rätt så allvarligt. Juridiskt sett skulle det kunna leda till rättsliga följder. Ärekränkning. Falska anklagelser. Missfirmelse. Förtal. Det håller psykiatrerna på med, också välrenommerade och kloka män. Och vi läsare och vanligt folk har gått på det. Ingen har lyft ett finger för att försvara patienterna. För vi tror att vi alla innerst inne är sådana: mördare.

Jag hävdar att det är mycket mera sannolikt att flugorna är flickan själv för vars liv och överlevnad hon nu förgäves vädjar. Flugorna – de är ju värdelösa – precis lika värdelösa som hon själv, men de borde också få leva… eller? Konfronterad med Tähkäs tolkning som förser henne med en mordlust som hon kanske inte överhuvudtaget känner igen, eller som hon tolkar så att blotta det faktum att hon själv lever är likamed mordhot mot andra, en tolkning som är väl fotad i hennes livshistoria, ger hon helt enkelt upp sitt försök att kommunicera, det blir med ens både skamligt och dumt, hon försöker överleva medan hon sitter på sängkanten i ett tillstånd av liknöjd förlamning, som Tähkä tolkar som nöjdhet.

Här kan man invända att jag inte har de insikter som Tähkä har om det aktuella fallet. Det är sant. Men det är inte det aktuella fallet jag uttalar mig om, jag uttalar mig om en tolkning, och den har Tähkä rätt noggrant presenterat i sin bok. Även om flickan skulle ha sagt att hon önskar Tähkäs barn dit pepparn växer – vilket inte framgår att hon skulle ha sagt – är det enligt mitt sätt att se på människorna ett grovt fel att i så fall påstå att hon i själ och hjärta är en mördare. Det blir så mycket mera fatalt som det är möjligt att hon kan ha slagits av tanken att hon önskar att Tähkäs barn inte fanns så att han kunde stanna hos henne. Men det är verkligen inte samma sak som mordlust. Skuldkänslor får hon först i det ögonblick psykiatern påstår att hon verkligen vill mörda.

Det handlar om människosyn. Jag kan inte leda i bevis att jag har rätt.

Tähkä beklagar i sin kommentar till fallet att han utsatte flickan för tolkningen för tidigt. Han borde ha väntat med tolkningen tills hon kunde ta emot den. Orsaken till att flickan inte blev friskare var att tolkningen kom för tidigt, inte att den var felaktig.

Jag kan inte förmås att tro att flickan i sin utsatthet hade den minsta tilltro till att Tähkä skulle bry sig mera om henne om hans egna barn inte fanns. En 15-åring förstår att en läkare sköter ett jobb. Han går hem när jobbet är slut för dagen helt oavsett om några barn väntar på honom hemma. Att hon eller någon annan borde eller skulle kunna få Tähkäs barn att försvinna föll henne troligtvis inte ens in.

Oavsett om det är min eller Tähkäs tolkning som är den korrekta så ligger fokus i Tähkäs tolkning fel. Flickans problem är inte att hon eventuellt önskar döden på Tähkäs barn, hennes problem är att hon befinner sig en situation där sådana skrämmande tankar kanske tycks vara enda utvägen. Hon ska inte serveras dessa tankar, hon ska få hjälp i sin skriande nöd, hon ska inte påföras en skuld som inte är hennes.

I motsats till Tähkä påstår jag att det är friska och starka och synnerligen levnadsglada personer som kan kosta på sig att önska livet ur någon. Och därifrån är det ännu mycket långt till mordlust och därefter mycket långt till mord.

Men det finns ju folk som begår mord, kan man invända. Jovisst, antalet mord i Finland är kring hundra per år, antalet självmord tio gånger fler, c tusen. I ett land där det årligen begås över 700 000 brott varav c 200 000 är trafikförseelser är det ett försvinnande litet antal personer som begår mord. I det ljuset är det häpnadsväckande att psykiatrin envisas med att kalla oss alla för mördare. Samtidigt har vi belägg för att människor som faktiskt har begått mord har sökt hjälp hos psykiatrin innan och sagt i klartext vad de ämnar göra och inte blivit trodda. Det går inte ihop. Hur vill psykiatrin ha det?

Det är min åsikt att Veikko Tähkä på väsentliga punkter har utvecklat psykoanalysen i en human och generativ riktning och således nått längre än psykoanalytiker i gemen och jag är beredd att skriva under på en stor del av hans teorier. Men på den här punkten ser jag honom som lika blind som de som gladeligen skuldbelägger offret.

Det värsta är att det är så bestickande, precis som Freud är bestickande i sin förmenta vetenskaplighet. Psykiatrer är i allmänhet inte så råa och ohyfsade att de säger som en som jag läste om i en amerikansk hatbok om psykoanalysen:

– Erkänn att du vill knulla din morsa i arslet!

Vad ifrågavarande patient hade för problem minns jag inte, men önskan att knulla morsan i arslet hörde inte till dem.

Följande är ett citat ur Jagets teatrar av Joyce McDougall:

”Med tanke på hans många oralerotiska och oralsadistiska fantasier om kvinnor uppmuntrar jag honom att se var han är i förhållande till sin far.

P: Det är för hemskt – jag ser mig själv suga blod från min pappas penis; den har ett mycket levande ollon, den ser levande ut. Jag står inte ut med det (han håller för sina ögon med händerna); bilden gör mig yr och jag måste sänka blicken. Det strålar ut sperma – jag kan inte hejda dessa bilder. Vad är det som händer med mig?” (s 208. McDougall 1988).

Joyce McDougalls patienter går på så där för jämnan. Denna patient P hade en pappa som var som en vampyr. Skickligt och nästan utan att det märks lotsar terapeuten bort patienten från de farliga vattnen – där relationen till pappan hade kommit i fokus – och uppmuntrar patienten att suga blod ur faderns penis i stället. Det skulle krävas en hel doktorsavhandling för att blottlägga implikationerna i Joyce McDougalls tankebygge, någon borde ta sig för att skriva en sådan.

I den svenska barnläkaren Lars H Gustafssons bok Barnapappa finns ett insiktsfullt kapitel om Oidipus/Elektrakomplexet. Barnets förälskelse i föräldern av motsatt kön är ett faktum och har förälskelsens alla kännetecken, bara inte de sexuella. Förförelseförsöket finns där, tydligt och klart, men gud nåde den förälder som svarar på övningsförförelsen med vuxen sexualitet. Det förekommer, Gustafsson berättar om sådana fall. ”Jag blev faktiskt förförd!” berättar den vuxna mannen (s 53ff. Gustafsson 1991). Han blev alltså förförd av ett fyraårigt barn. Och barnet fick skador för livet för att den vuxna inte såg det uppenbara: att han hade med ett barn att göra.

Barnets förförelseförsök är kanske sexuellt betingade – barnet har ju inom sig början till alla mänskliga egenskaper – men deras kärna handlar om accepterande, omhuldande, existensberättigande, längtan efter kärlek och uppmuntran. Att se förförelseförsöken som kompatibla med vuxnas sexualitet är patogent, precis lika patogent som att bryskt avvisa dem.

En av stötestenarna i den freudianska psykoanalysen är att den förbigår det faktum att barnet kan ha anledning att reagera på ett ”sjukt” sätt, dvs att barnet verkligen har blivit skadat. Freud uppnår den effekten genom att skapa en teori som förklarar den patogena påverkan som normal. Bäst ser vi hur det går till om vi tar oidipuskrisen som exempel. Eftersom barnet enligt Freud verkligen vill gifta sig med föräldern av motsatt kön och döda den av samma kön är det självklart att barnets perversa strävanden måste stäckas.

Om man däremot förstår att barnet behöver bekräftelse på att det är värt att älskas och att bägge föräldrarna besvarar dess häftiga känslor av kärlek, på ett åldersadekvat sätt, dvs genom värme och ömhet, ja, då kan barnet vinna den oidipala kampen. Pappa och mamma hör visserligen ihop sinsemellan, men de hör också ihop med barnet och gör det sålunda möjligt för barnet att vidga sina revir och söka sig andra och nya källor till tillfredsställelse, vända sig ut till jämnåriga och andra vuxna. Barnet ska inte behöva komma över någon förödmjukelse pga av ”obesvarad” kärlek till föräldern av motsatt kön, tvärtom: barnet ska få veta att dess kärlek är besvarad (inte genom sexuella handlingar för sådan kärlek är det inte fråga om från barnets sida) och då kan barnet gå vidare i livet och utvecklingen, luttrat och stärkt.

M a o  är det en katastrof när en förälder och i förlängningen en psykiater sviker och hånar den spirande förälskelsen i övertygelsen om att barnet/patienten har ovärdiga motiv.

 

Tack till domkyrkoförsamlingen

I toalettkön i Borgå domkyrkoförsamlings församlingshem faller min blick på en flyer med rubriken: Du har varit med om en uppskakande händelse. Och jag läser en av de bästa beskrivningarna av trauma och dess följder som jag någonsin har stött på. Och de goda råden gällande hur man ska göra får mig att gråta. ”Berätta för andra vad du har varit med om.” Jo, det trodde jag också att var klokt när det begav sig. Men ingen ville höra. Inte ens sju terapeuter. ”Kan vi inte tala om något trevligare?” frågade vanligt folk utan att tveka. Terapeuterna bara gled undan, var tysta, rullade tummarna, tittade ut genom fönstret och bytte samtalsämne. De tyckte väl att det inte var så noga. Att jag var så stursk att jag skulle klara av att leva ändå. Att det inte kunde skada att de pratade om allt annat bara inte om ett svårt trauma.
Jo, det är länge sedan det hände – 59 år. Men det är bara nio år sedan jag slutade gå i terapi och ännu för nio år sedan hade min terapeut ingen aning om vad jag talade om. Skillnaden mellan min sista terapeut och de övriga var att hen sa att hen inte visste någonting om trauma. De andra låtsades att de visste något, men hoppade ändå över traumat.
Och 2017 i en toalettkö hittar jag – ateisten – världens mest exakta beskrivning och världens bästa råd i församlingshemmet i Borgå.
Visst har jag läst snarlika beskrivningar i den omfattande traumalitteratur som jag har konsumerat under åren – den började komma mot slutet av förra seklet – men den hade tydligen ingen av mina terapeuter bekantat sig med och fast de fick mig som patient så remitterade de mig inte. Inte heller läste de på – vilket kunde ha varit det andra alternativet. Jag gick 8 år hos min sista terapeut – för hen var hygglig och billig och jag hade hittat en självhjälpsmetod som hjälpte mig så jag behövde hen närmast som extra stöd – och hen visste lika lite när jag slutade som när jag började. Det svåra med mig var förstås att hen måste använda ganska mycket energi för att hjälpa mig komma över mina två tidigare terapeuter, som så när hade tagit livet av mig genom att galant vifta bort mitt trauma och säga att sånt klarar man, punkt slut. Finland har varit i krig och klarat det också. Var och varannan människa har varit med om det du har varit med om och klarat det. Konstigt att jag inte kände en enda av de där var och varannan.
En konsult som jag frågade försäkrade att det var uppenbart att min barndomsfamilj inte klarade förluster.
Professorn i psykiatri bredde på genom att förklara för mig att min barndomsfamilj var en typisk A-familj och sådana familjer klarar inte av förluster. A-familjer behöver man inte hjälpa. De är odugliga från början. – Familjen var mycket sjuk, slog professorn fast. Ingen pardon här inte.
Det har tagit mig åratal att förstå att min barndomsfamilj ingalunda var vare sig oduglig eller sjuk utan tvärtom faktiskt ganska duglig och frisk.
Det som gjorde oss odugliga och sjuka i terapeuternas ögon var att vi råkade ut för en svår olycka med dödlig utgång, en olycka, som ingen av oss riktigt hämtade sig ifrån. Men ändå stod maten på bordet varje dag, livets nödvändiga sysslor sköttes, räkningar betalades och arbeten utfördes. Inget våld och ingen alkoholism i familjen. Det enda som något ökade var vredesutbrotten och grälen, en naturlig följd av trauma. Men ingen av mina terapeuter kunde upplysa mig om det. De bara satt tysta och rullade tummarna. Det var terapi på min tid. Hur någon kunde tro att jag skulle bli hjälpt av det är fortfarande en gåta.
Det är pinsamt, men jag säger det ändå: Det verkar onekligen som om kyrkan var mera progressiv än psykiatrin.

PS Det står som vanligt inte på denna broschyr vem som har författat den. Den är utgiven av Borgå stad förmodar jag av loggan på pärmen, och anger flera nödnummer som man kan ringa till, både sekulära och kyrkliga, så det är ju möjligt att det är någon annan än församlingarnas anställda som har skrivit texten. Med detta förbehåll fortsätter jag att prisa Domkyrkoförsamlingen för en utmärkt skrift.

Elina Sana: Isän sota

Jag har just läst en underbar bok: Elina Sana Isän sota (Pappas krig).
Herreguuud, kan ni inte sluta tjaata om kriiget?? skrek de unga intellektuella på 1980-talet i Finland. Det är så tråååkigt att höra de där fåååniga historierna om och om igen.
Nu när Finland fyller 100 år fylls bokhandelshyllorna av nyutkomna krigshistorier. För att det måste vara så. För att kriget aldrig kan glömmas, hur mycket unga intellektuella blaserade människor än skulle önska att vi kunde lämna det bakom oss.
Elina Sana skriver om sin far, en ung intellektuell, högutbildad, språkkunnig, av god familj. Och sedan kom kriget.
Hem vänder ett vrak. En man som inte kunde tåla att bli emotsagd. En man som skrek och bråkade och toppred sin familj dag efter dag. En man som inte ville och inte kunde få hjälp. Hans sår var psykiska och det betydde i klartext skamliga. Sådana sår har inte den hjältemodiga finska soldaten.
Jag måste erkänna att jag hoppade över det mesta av den unga soldatens krigsdagbok, men dottern Elinas berättelse om hur det var att växa upp med en far som kriget hade knäckt var så fängslande att jag grät på flera ställen. Rekommenderas varmt.
När jag har hämtat mig ska jag läsa hans egen redogörelse för upplevelserna under kriget.
Tills vidare måste jag bara gratulera författarinnan till en viktig bok.