Problemet med Waldorfpedagogiken

Då jag nu har ägnat mig så intensivt åt Solvikskolan och de tre dokumentärerna om densamma, De utvalda barnen, på SVT, så inser jag att mina argument kanske behöver klarifieras.

Redan på 70-talet läste jag Steiner och beslöt att han inte var en person som man behöver ta på allvar. Detta sa jag dock inte högt, för jag hade många kolleger och vänner som var urförtjusta och inte överhuvudtaget såg det jag såg. Det kändes genant att vara tvungen att föreläsa om elementära saker för dem, de var ju ändå helt bildade människor.

Så jag lämnade problematiken åt sitt öde och ägnade mig åt andra saker. Tänkte: De menar ju väl och det funkar väl någorlunda. Och det är ju bra med konst, måleri, dans och teater.

Nå, så kom då denna tredelade dokumentär av Jasper Lake, De utvalda barnen. En dokumentär som inte alls från början skulle bli särskilt kritisk. Killen älskade sin skola, men måste ge vika då så många berättade om helt andra saker, om övergrepp och mobbning, om maktfullkomlighet och undfallenhet.

Först måste jag säga att jag aldrig har sett nånting så gripande, sant och välformulerat.

Bildmässigt så är ju denna dokumentär en klippares mardröm. Hur många gånger måste vi köra med fladdrande gardiner och vyer uppifrån? Men det är en ”minor point”. Det funkar när man vänjer sig. Men jag som har jobbat med det där i många år frågar mig hur Jasper inte visste att han måste ta väldigt mycket fler bilder till bildsättning. Men det är verkligen en liten sak jämfört med hur väl han har förstått att han måste samla på sig otroliga mängder av intervjumaterial för att få ihop denna otroliga och aldrig tidigare berättade historia! För det har han gjort. Han har samlat ett helt otroligt omfattande material som ger honom en chans att berätta en sammanhängande historia. Jag är djupt imponerad. Detta är århundradets journalistiska bragd!

Men nu till problemet med Waldorfpedagogiken. Detta går att läsa ut ur dokumentären, men jag misstänker att många inte alls klarar operationen eftersom så många dimridåer hela tiden läggs för att blanda bort folk. Det är ju inte bara Skolinspektionen som blir lurad, föräldrar, barn och journalister blir lika förda bakom ljuset. Och väldigt många låter sig luras.

!. Pär Ahlbom säger upprepade gånger att hans mål är att hans elever ska förändra samhället. Det är en ganska tung börda att lägga på små barn. Och om de inte alls får lära sig hur det samhälle de ska förändra är beskaffat så blir uppgiften i mina ögon omöjlig.

2. Han säger också upprepade gånger att han aldrig har träffat ett barn som inte vill lära sig. Då blir man dubbelt konfunderad. Hur kommer det sig då att han skapar en skola där man inte har böcker, där man inte får lära sig att läsa och skriva och där man inte får vettiga avgångsbetyg? Där man i princip föraktar kunskap.

3. Det värsta är dock att man har en föreställning om idealbarnet, som man skulle skapa genom att utsätta barnet för waldorfpedagogiken. Ungen dög inte som hen var, hen skulle förändras genom waldorfpedagogiken. Vissa barn hade bättre förutsättningar än andra och kunde fungera som förebilder.

4. De där hopplösa, som inte motsvarade nånting av iden om idealbarnet, kunde man håna och mobba hur mycket som helst, de saknade existensberättigande. Mobbning är helt okej när det gäller dem. Det är ren fascism, säger jag ifall det har undgått någon.

5. Steiners karaktärstyper är ju inte hans eget påfund, de fanns redan på Hippokrates tid (påpekade min filosofiskt bildade brevvän). Det har alltid intresserat oss att kategorisera och dela folk i olika typer. Men att använda de fyra temperamenten som grund för en förment objektiv bedömning av små barn kan närmast betecknas som övergrepp, vilket dokumentären visade.

6. Idén om karma och reinkarnation är inte heller nånting som Steiner skapade. Begreppen är direkt knyckta från österländska religioner och vi vet ju vilka höjder av upplysning, rättvisa och jämlikhet de länder har nått som har anammat dessa tänkesätt (beklagar ironin). Tanken att vi lever många liv på jorden och att vi under varje liv måste sona de oförrätter och brott vi har begått i ett tidigare liv, är ju ett rent påhitt. Mig veterligen finns det inga som helst belägg eller bevis för att så är fallet. Men det är politiskt och socialt otroligt bekvämt. Olyckor sker av en orsak (tidigare förbrytelser). Man ska alltså inte hjälpa människor som råkar illa ut, för det är deras eget fel att de gör det, det är deras karma som bestämmer hur det går för dem i deras olika liv. Säkerhetsföreskrifter och försiktighetsmått är också onödiga, den som ska råka ut för en olycka gör det ändå, hur mycket vi än försöker förhindra det. Medlidande och empati är direkt kontraindicerade. Tvärtom, vi ska vända ryggen till. Det är väldigt underligt att detta tankesystem inte systematiskt utropas till fascism. Vi får ju bara tacka vår goda tur för att man inte allmänt lever efter de doktrinerna här i de upplysta nordiska länderna. Det finns ett skäl till att vi rankas som världens bästa länder. Skälet är att vi inte tror på den ideologi som steinerpedagogiken försöker förmedla. Vore det så småningom läge att förbjuda den i svensk skollag?

7. Lever man efter steinerpedagogiken så är det självklart helt rätt och mobba och håna barn som inte lever upp till idealen. Och detta gäller alla utopistiska doktriner. Kristendomen. Socialismen. M fl. Människan duger inte a priori som hon är, hon ska förändras, omskapas till idealet. Det är grunden för denna synnerligen misslyckade ideologi.

8. Det betyder ju inte att det inte finns nånting gott i Waldorfskolan. Man kan plocka russinen ur kakan, men då måste man sluta kalla den Waldorf.

Rutger Bregman: I grunden god.

”Det har hänt några gånger i mitt liv att jag läst böcker som fått mig att hjula av lycka,” skrev Göran Greider den 22 december 2020 i Aftonbladet i en recension av Rutger Bregmans fjärde bok I grunden god. Han nämner exempel: Pjotr Kropotkin, Marx, Engels, Alva Myrdal, Martin Luther King, Olof Palme. Det handlar om människosyn. Om att våga vara optimistisk gällande människans natur.

Och det är precis det det handlar om.

Kampen mellan dem som tror att människan i grunden är god och dem som tror att civilisationen har givit rovdjuret människan ett tunt lager fernissa, som man ska akta sig för att skada för då blottas människans sanna natur, som endast kan hållas i schack genom att den aldrig utmanas.

Och så kastar Rutger Bregman sig in i en 338-sidig redogörelse för hur dessa konträrt motsatta uppfattningar om människan ter sig i historiskt och samtida ljus.

Och jag njuter.

I hela mitt liv har jag tagit avstånd från kristendomens negativa människosyn och funnit föga förståelse ens i bildade kretsar. En av mina största idoler under tonåren var Bertrand Russell, vars hela produktion jag plöjde mig igenom medan mina vänner läste Fickjournalen. Jag läste också Fickjournalen. Men Bertrand Russell gav mig de stora upplevelserna av förståelse och intellektuell glädje.

Var och en förstår att jag nästan svimmade när jag på sidan 220 i denna rika, spännande och roliga bok hittade Rutger Bregmans ungdomsidol: Bertrand Russell. Här bör man förstå att Rutger Bregman är 32 år gammal och jag är 74. 42 år skiljer oss åt.

Det är på något sätt oerhört hoppingivande att det finns helt vanliga skriftställare och filosofer som aldrig blir glömda. Bertrand Russell hör definitivt och välförtjänt till dem som lever och kommer att fortsätta att leva.

Men den här boken visar hur fruktansvärt arbiträrt berömmelse och uppmärksamhet träffar olika människor, fenomen och berättelser. De sex pojkarna från Tonga – verklighetens Lord of the Flies – har totalt glömts bort till förmån för William Goldings världsberömda fiktiva roman, som utan något som helst verklighetsunderlag skamlöst propagerar för ”fernissateorin”. Vi är beredda att köpa att det handlar om en realistisk berättelse, då det i själva verket handlar om förtal och osanning.

Det är inte att undra på att det är så. Propagandan från ”fernissateoretikerna” är mördande och går igenom hela historien: ”Thukydides, Augustinus, Machiavelli, Hobbes, Luther, Calvin, Burke, Bentham, Nietzsche, Freud och USA:s founding fathers instämde alla i fernissateorin.” skriver Bregman (s 31). ”Ju större mental bedragare desto ihärdigare hävdar han människans svaghet och uselhet,” citerar han Emma Goldman (s 32).

Men det är ju självklart att det inte handlar om några lätta frågor. Och det är det som är styrkan i Bregmans bok. Genom hela framställningen får vi parallellt redogörelser för bägge lägren. Visserligen döljer Bregman inte att han håller på optimisterna men han bemödar sig om att föra fram de konkurrerande idéerna, som tyvärr hittills har varit helt överlägsna.

Det anses naivt och töntigt och obildat att inte förstå att fernissateorin är sanningen. Den är helt förhärskande bland intellektuella i USA – jag hade det tufft ett helt år i Los Angeles då personer som jag uppskattade och tyckte om och som dessutom utan vidare kunde räknas till den intellektuella eliten utan hämningar förklarade för mig att varje människa är sig själv närmast, människan är ett civiliserat odjur, som utan civilisationens lätta lager av god uppfostran skulle slå ihjäl första bästa som går henne emot.

Det är ju inte helt normalt att tänka så i de skandinaviska länderna – vi har utvecklat välfärdsstaten och den vilar i allt väsentligt på en mildare version av teorin om fernissan. Men även här får kyrkan härja fritt och berätta för alla och envar hur syndiga och förfärliga vi är och hur endast Guds nåd kan rädda oss.

Rutger Bregman för fram teorin om nocebo (motsatsen till placebo) när det gäller just människosynen. När vi varje dag får höra att det är så det är ställt med oss människor så blir det till slut sanningen, en självuppfyllande profetia. Medan exempel efter exempel ur historien visar att det inte alls är så.

Det tjänar vissa intressen att hålla oss på mattan.

Läs boken, det är den verkligen värd.

Den finns alltså åtminstone på svenska och engelska.