Om att söka lidandet

Ett av de allra säkraste sätten för mig att få mig själv på riktigt dåligt humör är att sätta mig och läsa psykoanalytisk litteratur.

Den högdragna tonen, de elaka tolkningarna, de långsökta pseudointellektuella associationerna, översitteriet och människosynen. Allt inom mig reser sig i protest och jag får ont i magen och nackspärr och huvudvärk.

– Haha, ropar nu psykoanalytikerna, det där är ett säkert tecken på att du gör motstånd mot vår vishet.

Huvudvärken och magontet ökar lavinartat.

Här är några exempel på psykoanalytikernas vishet:

”Så kommer till slut den allra svåraste situationen för terapeuten och det är när patienten från en avstängd del av sig själv för över erotiska affekter till terapeuten, samtidigt som hon på ett annat plan relaterar på ett vanligt och förväntat sätt.”

Vad sägs här? Jo i klartext sägs det att terapeuten upplever patienten erotiskt fast patienten talar om helt andra saker.

Men vad säger terapeuten att här sker? Jo terapeuten påstår att patienten ÖVERFÖR erotiska känslor till terapeuten från EN AVSTÄNGD del av sig själv.

Här handlar det om en infantil och primitiv människosyn. Terapeuten tar inte ansvar för sina egna känslor utan påstår att de härstammar från patienten.

Får lust att citera Veikko Tähkä som understryker att terapeutens känslor alltid är terapeutens känslor, ingen annans. (Veikko Tähkä, denna gigant inom finsk psykiatri och enkannerligen psykoanalys, begick nog en hel del dumheter själv, dumheter som han fick be om ursäkt för, och vissa som han säkert aldrig fattade. Trots detta är han en stor man i min vokabulär, för han har vissa grundläggande saker klara för sig. Så i den mån jag citerar honom med beundran så beror det på att han är den enda jag känner till som underströk att analytikern ska höra på patienten och att analytikern inte har rätt att såra – inte ens med de bästa avsikter. Och om han ändå sårar så måste han be om ursäkt, genast och utan krusiduller.)

Men åter till det aktuella citatet. Vad säger då denna psykoanalytiker själv? Hur ska terapeuten i detta läge agera?

”Jag tror att han får anlägga ett annat betraktelsesätt, nämligen att han är utsatt för ett makt- och dominansinflytande från patientens sida och att de erotiska utspelen är integrerade i denna dominanssträvan, hur avspaltade de än är, fenomenologiskst sett.” (Svenska psykoanalytikerförenings skriftserie nr 2 sid 22).

Paus för eftertanke. Jag vill gärna att mina läsare nu ska lämna anlytikern därhän, och koncentrera sig på patienten, det är trots allt patienten som är där för att få hjälp, hur ivrigt analytikern än försöker vända blickarna till sig själv.

Analytikern fortsätter: ”Jag tror vi får riskera att terapin avslutas utan att patienten uppnått den frihet hon eftersträvat. Det föreligger två avskilda världar utan inbördes kontakt med varandra och terapeuten förmår inte etablera kommunikationskanaler emellan dem. Dessutom får inte terapeutens tolkningar av maktförhållandena något gensvar.” (s 23)

Vidare. Ett annat fall:

”Under flera år låg denna kvinna alldeles tyst. I tystnaden fanns en ömsesidig illusion om en omedelbar ordlös förståelse. Detta var en tystnad och stillhet som representerade ett nödvändigt skydd så att hennes symbiotiska längtan på någon nivå blev bemött och hon kunde få syn på sin bristande tillit och bygga en tillit till analysen. Hon fick också kontakt med sin infantila omnipotens, och att störa illusionen om vår förening förknippades med en outhärdlig separationsångest.” (s 42)

Tja, i dessa nedskärningstider undrar man ju lite, kanske. Ska vi verkligen betala för att en anlytiker ska sitta och fantisera och skriva ut blodiga räkningar?

Vidare. Ett tredje fall, denna gång ett barn:

”Abstinens- och neutralitetsregeln sätts i barnterapin ofta på prov. Barn är pockande och intensiva i sina frågor. ”Har du barn?” ”Var bor du?” ”Varför kan du inte svara?” Ofta en rad av frågor som är förrädiska. Det är också oerhört svårt att inte falla för frestelsen att med gratifikationer försöka underlätta den ångestfyllda processen.” s 61.

Här påstår analytikern att barnet försöker snärja terapeuten och skaffa sig gratifikationer.

Jag får lust att citera Veikko Tähkä igen. Han säger att den terapeutiska neutraliteten ofta har lett till att renläriga anlytiker uppträder som stenstoder som inte ens tillåter sig vanlig artighet i rädsla för att störa den sterila miljön i mottagningsrummet (citerat ur minnet).

En vuxen patient har svårt att uthärda dessa stenstoder, som inte kan svara på en enkel fråga. Hur ska det då vara för ett barn?

Om någon nu kommer att tänka på vanliga tortyrmetoder tycker jag inte att det är långsökt. Det finns miljoner försvar för varför terapeuten ska tiga, samtliga handlar om att patientens problem då bättre kommer till synes. Det verkar inte som om någon hade tänkt på att om man ställs inför en tigande och ovänlig person då man söker hjälp för helt konkreta och mycket smärtsamma problem – ja, då blir man lätt både förvirrad och olycklig och får problem. Och så är dörren öppen för terapeuten: Patienten reagerar perverst.

Och vidare. Ännu ett fall:

En otroligt fientlig beskrivning av en kvinnlig patient och hennes många försummelser – bland annat kommer hon ständigt för sent och mumlar en ursäkt med bortvänt huvud – kulminerar i följande konstaterande: ”Analysanden upprätthöll på detta sätt sin egen ram, som hotades av den yttre ramens instabilitiet. Den egna ramen innehöll naturligtvis (min kurs.) en fantasi om omnipotent kontroll över objektet, i det här fallet mig, och därmed objektets icke-existens som subjekt, men även en övertygelse om att hennes eget liv, som fram till en viss punkt hade varit storartat, i analysen skulle återupprättas till sin storhet. Allt talade emot denna övertygelse, utom patientens fantasier.” (s 69)

Analytikern VET. Dessutom är patienten otrevlig. En patient grips av djup medkänsla. Jag skulle bli otroligt otrevlig om jag blev tvungen att gå hos denna analytiker.

Och vidare. Denna gång handlar det om analytikern:

”När mannen kom in i rummet satt hon /analytikern/ vänd mot honom, tittade honom i ögonen och följde honom med blicken fram till att han låg på divanen. Efter tre års analys (min kurs) inträffade det att analytikern, när analysanden inträdde i rummet, blev distraherad av en privat tanke och bröt mot den sedvanliga ramen genom att inte möta analysandens blick. Analytikern (min kurs) greps av en fruktansvärd ångest och blev övertygad om att nu var hela analysen förstörd och patienten skulle ta livet av sig. Detta var naturligtvis en abrupt introduktion av ”det tredje” i analysen. Analysanden uteblev ett par sessioner och analytikern gick till en kollega för att diskutera sin egen reaktion och oro. Analysanden återvände med ett intensivt hat mot analytikern. En tidigare dold sida av analysanden framträdde som nu kunde analyseras.” (s 69)

Det är inte utan att man förstår analysanden hat. Om ingenting annat hade inträffat än att hon hade tittat på honom när han kom in så var det inte alls för tidigt att bli rasande efter tre år.

Man börjar dessutom undra vem av dem som hade en skruv lös, den hysteriska analytikern, som tror att analysen står och faller med en blick, eller patienten, som ju bara så gott det går försöker anpassa sig efter ett helt vettlöst system.

Jag kan av personlig erfarenhet intyga att patienten har mycket svårt att fatta vad som är idén med terapeutens konstiga uppträdande. Det är inte ägnat att vara till hjälp, men då terapeuten verkar helt självbelåten så tror patienten lätt att det är hen själv som tänker fel på något sätt. Innan patienten fattar att ta sin mats ur skolan har mycket pengar runnit till ingen nytta.

Den som är intresserad kan fortsätta studera Svenska psykoanalytikerföreningens skriftserie 1998 – 2012.

Min slutsats är att psykiatrin – både den medicinska och den psykoterapeutiska – trampar i barnskorna och med det snaraste borde få ett vettigt och kurativt system att arbeta efter.

Om att inte få någon hjälp

Ofta tänker jag tillbaka på mina katastrofalt misslyckade försök att få hjälp av psykiatrin. Det känns som ett mysterium att jag inte fick någon hjälp – vilket tyvärr inte alls var ofarligt. Jag hade ett trauma när jag började i terapi och när jag slutade hade jag två, plus en inre övertygelse om att jag var värdelös och omöjlig som människa. Alla mina försök att göra mig hörd slutade med att jag blev dubbelt avvisad och ytterligare skuldbelagd. Endast ett fåtal mycket nära vänner stod mig bi och trodde på vad jag sa. De andra sa att jag hade missförstått mina terapeuter eller var missunnsam eller omöjlig i största allmänhet. Det tog mig lång tid att fatta det komiska i sådana påståenden. När det var som värst hade jag svårt med komik överhuvudtaget. Det är onekligen lite löjligt att det är patienten som ska förstå terapeuten och inte tvärtom. Men så är det bland psykiatrerna, en yrkeskår som tycks befolkas av människor som inte tål kritik eller ifrågasättande. De är verkligen på rätt plats i livet för det finns ingen som det är så lätt att krossa som den förhoppningsfulla och tillitsfulla patienten, som inte kan tro annat än att det finns hjälp att få och att allt terapeuten gör är ägnat att hjälpa. När den snarstuckna terapeuten förklarar, eller bara insinuerar, att patienten smiter, flyr, ljuger, flyttar skulden på andra osv, så tror patienten att det handlar om en yrkeskunnig specialists väl motiverade och avvägda utlåtande, inte om en skärrad terapeuts hastiga hämnd för utebliven uppskattning.

Jag har kanske sagt detta förr, men det tål att upprepas: I bok efter bok står det och har stått alltsedan urminnes tider, att svåra trauman kan ge psykiska besvär. Och ganska tidigt dök det upp listor på vad som kunde betraktas som svåra trauman. Krigsupplevelser. Misshandel. Incest. Svåra olyckor. Ögonvittne till svåra olyckor. Våld i hemmet. Våldsamma dödsfall i hemmet.

Å, jag platsade! Så bra! Kanske var det därför jag mådde så dåligt? Jag skulle säkert få hjälp, snabbt och insiktsfullt.

Dit gick jag och stjälpte ur mig mitt trauma, det första jag gjorde.

Reaktionen överraskade och förstummade mig. Det hade inte stått i någon av dessa böcker att ingen hade den minsta aning om vad de skulle ta sig till när det kom en patient med ett svårt trauma. De hade inte berättat att de tänkte tiga ihjäl patienten och tala om allt annat bara inte detta trauma.  Det framgick ingenstans att det enda terapeuten hade att tillgå var några fördomar och vanligt bondförstånd och dessa talade om för terapeuten att patienten sjåpade sig, försökte smita och skylla på andra och skulle läxas upp och förändras. Dessutom sa Freud att patienter av detta slag inte hade kunnat sörja, så det var bara att tala om för patienten att orsaken till svårigheterna var patientens egna tillkortakommanden. Alla andra kan sörja, så det så. Om patienten undrade varför hen inte fick tala om sin olycka så var det bara att upplysa om att andra klarar sådana där motgångar i livet. Vi har alla våra trauman. Patienten trodde sig vara unik och gjorde sig märkvärdig.

Om patienten riktigt satte hårt mot hårt så kunde man alltid hänvisa till den sjuka ursprungsfamiljen. Ingen talade om för mig att det inte fanns en enda ursprungsfamilj som ansågs tillräckligt bra. Och till slut – om inte ens det hjälpte – så hade man alltid arvet att tillgå.

Om patienten protesterade berodde det på narcissism eller andra karaktärslyten.

Jag är lycklig över att jag var så envis att jag inte lät dem krossa mig. Det var mycket nära att det hade lyckats.

Jag vet att många många har gått under. Idag – med alla mediciner – är det värre än någonsin. Jag är stolt och glad över att jag orkade slåss. Och jag är mycket glad för att det finns många som också orkar slåss.

Om hård kritik mot psykiatrin

Om det finns något som terapeuterna (de terapeuter som jag har haft att göra med och de är många, både i terapi och i privatlivet) inte tål så är det kritik. 99 % blir helt otidiga och osakliga om man dristar sig till att påstå att man inte har fått någon hjälp. Om man dessutom säger det på ett argsint sätt – vilken man ju ofta gör eftersom det gör ont att inte ha fått någon hjälp – så har man definitivt satt sin sista potatis.

En psykiater med decenniers erfarenhet snoppade av mig med att säga: ”Man kan inte kräva att vi ska vara en tvättinrättning som tvättar bort alla problem.” Som om jag hade krävt något sådant! Tvärtom. Jag hade krävt lite kunskap.

En professor i psykiatri gick med på att tala med mig bara om jag skrev på ett papper med försäkran om att inte yppa vad vi hade talat om. Jag skrev på detta papper. Och ringde en jurist och frågade vad som var konsekvensen av vad jag hade gjort. Juristen sa att om jag inte nämner några namn får jag visst yppa vad jag vill.

En terapeut inom öppna vården avbröt mig när jag började berätta om vad jag hade varit med om med att säga: ”Det går inte till på det där sättet!” Hen visste alltså att jag ljög. Jag tystnade givetvis. Jag sa aldrig ett enda ord till den terapeuten sedan. Hen var mycket upprörd över min avvisande hållning.

När jag började i terapi 1976 var det bland annat på grund av den intensiva psykiatriska propagandan som var så i ropet då. I intellektuella kretsar var det snarare regel än undantag att man gick i terapi för att ”bearbeta barndomens trauman och genom förståelse och sorgearbete bli bättre på att lösa problem i vardagen”. Ungefär så. Terapeuterna värvade patienter, naturligtvis, men det sa de inte. De sa att de skulle hjälpa alla och envar att förstå sig själva bättre och därför få ett bättre liv.

Min kris inträffade när jag vid 29 års ålder hade fått mitt drömjobb och insåg att jag hade svårt att arbeta trots att själva arbetet var vad jag alltid hade drömt om. Då ”hörde” jag plötsligt vad den psykiatriska propagandan hade lovat. Och jag hade ju faktiskt ett svårt trauma, som jag hade levt med i 18 år, alltså sedan jag var 11 år gammal. Trauma var en viktig orsak till att man hade svårigheter i vuxen ålder, trumpetade propagandan ut. Frestelsen blev mig för stor. Å, tänk om jag kunde få hjälp! Och i samband med en ovanligt besvärlig vecka på jobbet sökte jag hjälp.

Så började mitt lidandes väg.

Jag kunde ju inte fatta det jag nu vet, dvs att det att man vet att trauma i barndomen ger problem i vuxen ålder, inte betyder att man vet hur man ska behandla trauma. Inte en enda av mina terapeuter hade den dimmigaste aning om vad de skulle göra med mig och mitt trauma.

Ingen människa tror mig när jag säger att jag gick i terapi av och till i 30 år och hade sju längre terapeutiska kontakter och INGEN av mina terapeuter reagerade på något sätt när jag genast första timmen berättade om mitt trauma. Tre av mina terapeuter öste på ordentligt när jag försökte tvinga dem att behandla mitt trauma. ”Alla har såna där problem!” ”Du tror att dina problem är svårare än andras problem.” ”Du ska ha det på ditt sätt.” Till slut blev jag faktiskt så förtvivlad att jag såg självmordet som min enda utväg.

Detta kan inte förklaras på något annat sätt än att det råder en total inkompetens inom terapeutskrået beträffande trauma. Och en rabiat skräck för känslor. För det är ju självklart att om de hade hjälpt mig att tala om det som jag aldrig hade fått tala om så skulle jag garanterat ha skrikit och gråtit och sörjt oerhört. Det tålde de stackrarna inte. Så jag måste sköta mitt trauma på egen hand med hjälp av Konrad Stettbachers och Jean Jensons självhjälpsmetoder. Blod, svett och tårar och dödsångest. Det där som mina terapeuter inte uthärdade måste jag uthärda på egen hand. Och det lyckades. Annars vore jag inte vid liv idag.

Jag är ganska övertygad om att jag hör till överlevarna. Så svårt och tungt var det att ha med psykiatrin att göra. (OBS! med psykiatrin menar jag psykoterapi – inte mediciner). Det enda jag tycker att de gjorde bra var att varna mig för mediciner. Det gjorde de på 70-talet. Det ledde till att när de senare försökte truga mediciner på mig så sa jag nej tack. Så mitt helvete har varit medicinfritt.

Det är ju omöjligt att veta hur det hade varit om det hade varit på ett annat sätt. I alla fall arbetade jag till normal pensionsålder och ägnar nu min tid åt att skriva om mina psykiatriska erfarenheter.

Nu kanske den vakna läsaren frågar vad terapeuterna borde ha gjort när de märkte att jag hade ett problem som de inte visste något om. Svaret är enkelt: En terapeut får under inga omständigheter låta en patient gå kvar om hen saknar kunskap om patientens problem. En terapeut måste säga: ”Jag vet ingenting om det där. Du borde gå till den och den.” En terapeut måste med andra ord ha kunskap om VAR patienten kan få den rätta hjälpen. Som det var under mina långa långa fåfänga eländes år så försökte jag flera gånger fråga, men det verkar vara så att terapeuterna inte har någon lista över andra terapeuter och deras specialiteter. De VET inte vart de ska remittera patienter. Att jag frågade betraktades närmast som oförsynthet och narcissism. Det är jämförbart med att en hjärtpatient skulle betraktas som fräck om hen vill gå till en hjärtspecialist hellre än till en allmänläkare.

Dessutom verkar det vara så att terapeuterna först på senaste tid har börjat våga specialisera sig. Det är med andra ord illa ställt på psykoterapifronten. Vilket bland annat avspeglar sig i en total oförmåga att uthärda kritik. Vi kommer aldrig att få veta hur många patienter som har gått under på grund av iatrogena (av läkare orsakade) missgrepp.