Om vad vi säger om varandra och oss själva

I senaste Skavlan förekom en för mig totalt okäInd författare med författarnamnet Lee Child. Han har varit verksam sedan 90-talet och skrivit väldigt många böcker om en polis vid namn Reacher. Han verkade rolig och lättsam på ett typiskt brittiskt halsbrytande sätt. Han hade en förklaring till böckernas och Reachers popularitet. Det handlar om hämnd. Och med ett vackert leende sa han (ungefär): ”Varenda en av oss har en hemlig lista på minst tio personer som vi med förtjusning skulle skjuta skallen av om vi fick. Det enda som hindrar oss från att leva ut vår hämndlystnad är att vi vet att det är fel. Därför är Reacher populär, för han får döda och han gör det.”
Applåd från salongen. Gästerna i studion, inklusive Fredrik Skavlan själv, skrattade okynnigt. Lee Child förklarade noggrant att även den mest moraliska person har hämndfantasier, det lönade sig absolut inte att säga emot honom, ALLA har dem.
Jaha, nej, förlåt då. Jag känner absolut inte igen den beskrivningen. Hur mycket jag än anstränger mig kan jag inte komma på en enda person som jag med glädje skulle skjuta skallen av. Och det beror inte på att jag aldrig har blivit sårad eller förorättad.
Och jag frågar mig vad det har för effekt att vi hör världsberömda författare uttala sig på detta sätt.
Är det inte alldeles som på beställning i en värld där krigshotet kommer allt närmare och där vi alla förväntas godkänna krig som ett nödvändigt och oundvikligt ont?
Jag är benägen att här framhålla att det måste finnas två iolika människotyper, den brutala, krigiska och den fredliga. Om vi alltså utgår ifrån att Lee Child menar allvar och faktiskt har minst tio personer som han gladeligen skulle skjuta skallen av och att han har rätt i att ”alla” har en sådan lista så måste vi fastslå att dessa två människotyper existerar. Den andra människotypen, som jag tillhör, är också, så vitt jag vet, rikligt representerad.
Lee Child är kring 60, född och uppvuxen i England, arbetade länge inom Granada Television tills han fick sparken, säkert just av de skäl han angav, nämligen för att det skulle sparas och det var billigare att ta in ungdomar som gjorde jobbet för mindre lön. Man kan göra sig många reflektioner kring det vi vet om engelsk uppfostran, men internatskolor och pennalism och det hela.
Nyligen hörde jag en av våra mera namnkunniga psykiatrer påstå att hans mamma, som han beskrev som väldigt snäll och väldigt osäker, utövade makt över omgivningen genom att vara så ödmjuk och undfallande och alltid sätta sig själv sist. Åhörarna fnissade och accepterade tolkningen, som för mig framstår som både osannolik och elak. Om hon var snäll och osäker så är det mest sannolika att hon skyddade sig mot angrepp, ingalunda att hon utövade makt. Frågan om makt var levande hos sonen, som naturligtvis var mäkta irriterad över denna demonstration av total maktlöshet.
De här två exemplen är klassiska i min värld.
Säg mig hur du tolkar dem och jag ska säga dig vem du är.