Om hur man hanterar ångest

Det finns en kategori patienter som har svårt att bli tagna på allvar. Det är de där som har ont någonstans, vanligtvis i huvudet eller i magen. Jo, de blir nog tagna på allvar såtillvida att undersökningar görs, prov tas och blanketter fylls i. Men om inga fel hittas är det stopp. Och ändå har de ont. Länge länge – och kanske fortfarande – betraktades de som psykiatriska fall.
Detta är ett exempel på den grymhet som ofta bestås människor som andra inte förstår sig på. En läkare har svårt att medge att hans kunskap är begränsad. Hittar han inte källan till patientens lidande tillämpande sina nuvarande kunskaper så måste det vara något fel på patienten. Att det kunde vara något fel på läkarens kunskaper tycks vara svårt att föreställa sig.
Vi har alla en tendens att skriva vår egen version av händelserna och i vår berättelse är det alltid vi själva som spelar hjältens roll. (Cf Will Storr: Selfie)
Inom psykiatrin är det etter värre, eftersom kunskap har så lite med psykiatri att göra. Det mesta är åsikter, filosofi, politik och spekulation. Den patient som inte går med på den ideologi som terapeuten representerar får det inte lätt. Skuldbeläggandet av patienten är regel snarare än undantag. Därvidlag har Freud lämnat avgörande bidrag till psykiatrin. Den som insisterar på att det dåliga rsultatet nog ändå måste ha med felaktigheter i vården att göra blir till slut avsnäst med ett irriterat: ”Jaja, vi kan inte hjälpa alla!” Nej, vi förstår det, men mer än 50% borde ni väl ändå kunna hjälpa? (Cf Helsinki Psychotherapy Study). Och vad ska vi ta oss till – vi som inte fick någon hjälp?
Om vi inte klarar det på något sätt måste vi bara försvinna. Självmord verkar ofta vara den enda utvägen ur ett kaos av smärta och oförmåga. Många har valt den vägen. Jag befann mig i många år frestande nära att välja det alternativet. Vad höll mig tillbaka? Mitt barn gjorde det. Mitt älskade barn skulle inte behöva leva med en död mamma. Jag är glad att jag klarade det. Men det gick inte utan väldiga ansträngningar.
Bland annat måste jag läsa hyllmeter med psykiatri för att på något sätt förstå vad mina terapeuter höll på med. Varför de trodde att deras tigande och deras bakvända interventioner skulle hjälpa mig. Varför de inte lyssnade på mina klagomål. Varför de inte remitterade mig när de märkte att de inte kunde hjälpa. Varför de verkade totalt oberörda av min nöd. Varför de uppträdde elakt mot mig. Varför de inte verkade veta någonting om trauma. Varför de uppfattade sgs alla mina reaktioner som sjuka. Varför de noga aktade sig för att säga att de förstod vad jag pratade om. Om jag direkt frågade: ”Förstår du mig?” så var svaret ”Nej!”
Jag blev faktiskt tokig av den behandlingen. Jag gav inte upp hoppet om att kunna göra mig förstådd, men jag började förklara allting så noga att en av mina vänner till slut frågade: ”Tror du inte att jag förstår med mindre?” Nej, efter många år i terapi hade jag förlorat förtröstan för att kunna göra mig förstådd.
För att jag idag skulle kunna skriva det jag här ovan har skrivit har jag varit tvungen att lägga ner åratal av hårt arbete på att förstå mig själv och hjälpa mig själv och befria mig från det trauma jag fick av att gå i terapi.
Det som hjälpte mig går stick i stäv med det mesta som psykiatrin står för.
En av de mest centrala frågorna handlar om ångest. Hur ska man bemästra den ångest som kommer sig av fysisk och/eller psykisk misshandel och trauman av olika slag?
”Ta ett piller och var tyst,” är den medicinska psykiatrins svar på den frågan. ”Din ångest beror på att din hjärna inte fungerar som den ska. Denna medicin återställer balansen,”
För mig har det alltid varit självklart att det där är en sanning med modifikation. Den tolkningen av verkligheten tror jag inte på. Men många år av studier har lärt mig att många människor tror att det förhåller sig just så. Man tar medicin mot ångest på samma sätt som man tar medicin mot huvudvärk. Och så är saken ur världen. Men så är det ju tyvärr inte. Jag har personligen åsett ett antal sorgliga människoöden som en direkt följd av tron på medicinernas förmåga att hela. Ångesten är visserligen borta, men livet är också borta. Så kan man inte leva.
Inom psykoterapin behandlas ångest på många olika sätt, men typiskt är att patienten ska lära sig att ångesten inte är fotad i realiteter i nuet. Och så lär man ut olika tekniker för att ”hantera” ångesten. Teknikerna går ut på att på olika sätt få ångesten att upplösas och försvinna. Man behandlar inte ångestens källa. Det kan hända att man pratar teoretiskt om de händelser i barndomen som eventuellt har bidragit till nuläget, men man vågar i allmänhet inte möta barnets verklighet.
Min erfarenhet är att det enda vettiga sättet att hantera ångest är att möta den, ta tag i den och hålla kvar den när den kommer, och följa den tills den avklingar. Men jag förstår att de flesta ryggar tillbaka inför metoden. Det gjorde jag också innan jag lärde mig hur befriande den var. Metoden finns beskriven i J Konrad Stettbachers bok Om lidandet skall ha en mening och i Jean Jensons bok Att återerövra sitt liv. Det som händer när man tillämpar metoden är att den för en tillbaka till ångestens källa, den ena efter den andra. Det är fruktansvärt skrämmande. Man tror att man ska dö eller bli tokig. Smärtan känns outhärdlig. Den ÄR outhärdlig. Det är den smärta som barnet inte kunde känna i den ursprungliga situationen, för barnet trodde att döden stod för dörren. Inför det hotet måste barnet stänga av sina känslor för att överleva. Barnet överlevde men såret blev kvar och det är det såret den vuxna patienten måste hela genom att gå tillbaka och uppleva den stumma smärtan en gång till. Metoden leder till insikt, förståelse och befrielse. Ångesten upplöses i intet. Känslan av befrielse är jublande. Sorgen över de många förlorade åren blir lättare att bära. För varje framgångsrikt genomlevd ångestattack blir livet roligare och lättare. Och hederligare. Varje session tar högst en timme, vanligtvis inte längre än en halv timme. Det handlar om en djupdykning i smärtan och så avklingar den och lämnar efter sig en oerhörd lättnad. Småningom behöver man inte dyka så djupt. Det räcker med att man får syn på smärtan så klarar man av att genast genomlysa den och lägga den åt sidan.
Livet blir naturligtvis inte lyckligt och problemfritt för det. Men det blir hederligt. Problemen blir riktiga och livet blir roligare.
Bättre än så kan jag inte beskriva det.

Om Peter Goetzsche och idealiseringen av psykoterapi

I all hast skriver jag detta och bidrar med en länk till en intervju med Peter Goetzsche. På mycket begriplig danska.
Under de senaste 25 åren har jag skrivit mycket om psykoterapi och blivit illa åtgången av både patienter och terapeuter. Om psykoterapi får man inte tala illa har budskapet varit. Jag har faktiskt häpnat över branschfolkets oerhörda snarstuckenhet. Man har inte sparat på krutet i försöken att få mig att framstå som illvillig och oinformerad. Också bland patienterna har oviljan att höra på mig varit stor. Jag har tänkt att det beror på att en patient som lagt ut tusentals euro på att få hjälp inte gärna medger att hjälpen var mycket liten eller obefintlig. Dessutom har representanterna för den sk pratkuren ända sedan Freuds tid skapat ett så starkt försvar mot all slags kritik att även de modigaste bland kritikerna snart tystnar. Det gör man nämligen när terapeuten ler överseende och talar om att alla kritiker har sin egen ko i diket, de gör motstånd mot terapeuten, de drivs av en måttlös avund, de smiter ifrån sina problem, de saknar sjuksdomsinsikt och man ska överhuvudtaget inte tala med dem eller lyssna på dem för de är bara inte tillräkneliga. Varje upplyst läsare känner här igen Freuds superba system för tystande av varje kritisk röst.
Nu har jag hittat en förklaring till: medicinmotståndarna vill gärna tro att psykoterapi är alternativet till psykofarmaka.
Då blir jag persona non grata bland dem också när jag försöker säga att orsaken till att den medicinska psykiatrin lyckades erövra hela den psykiatriska marknaden är att representanterna för den sk pratkuren var oförmögna att komma upp med några som helst övertygande resultat. Vilket i sin tur berodde på att de inte satsade på kunnande utan på ”personkemi” bland annat.
I bifogade långa intervju med Peter Goetzsche hör vi honom tala varmt för psykoterapi i stället för mediciner i psykiatrisk vård.
Det är fullt begripligt att han gör det: han är expert på mediciner, han ”tror” att psykoterapi är bättre, bland annat för att psykoterapi inte skadar, ”tror” han. Det är en mycket vanlig vanföreställning, som i sig är häpnadsväckande. Bara för att man sitter och pratar betyder det ju inte att man inte blir skadad om någonting går fel. Att inte få hjälp när man söker hjälp = skada. Och skadorna blir värre när man dessutom blir bortviftad och diagnosticerad med alla möjliga förklenande diagnoser för att man inte är medgörlig. Men därom har jag skrivit en hel bok, och många inlägg på denna blogg.
Idag måste jag nöja mig med detta och bifogar länken.
http://kanal-1.dk/tv-fra-en-anden-planet-12-peter-goetzsche-medicinalindustrien/