Om mobbning som ett sätt att hantera avund

Den lilla flickan kom fram till mig när jag besökte hennes skola. Det var stoj och stim omkring oss, men hon hade ett viktigt ärende.

– Jag har blivit mobbad sedan jag gick i dagis, sa hon snabbt. Mamma säger att det inte är något fel på mig.

– Mamma har säkert rätt, sa jag vänligt och såg in i hennes vettskrämda ögon.

Hon var ett osedvanligt vackert barn, men mobbningen hade satt sina spår. Hon var sinnebilden för stress och ängslighet blandade med ren galen skräck.

Jag glömmer henne aldrig, men jag glömmer heller inte att jag inte kunde hjälpa henne i hennes yttersta nöd.

Hon hade ett mycket fint finlandssvenskt namn.

Jag träffade den undersköna kvinnan på SAMS seminarium. Hon var vacker, sval och god. Hon hade också blivit mobbad mycket tidigt, men inte riktigt lika tidigt. Det var när hon kom från sin pappas utlandskommendering till tredje klassen i en vanlig finlandssvensk skola, som det började. Den officiella anledningen var att hon kom ”från Ryssland”. Vilket hon ju inte gjorde. Hon var dotter till vanliga finlandssvenska föräldrar som hade arbetat i Ryssland en tid.

Jag vet inte hur många av hennes terapeuter som hade sagt åt henne att hon var så vacker så vem som helst med avund i bagaget skulle älska att mobba henne.

När jag talade med henne såg jag samma ängslighet i hennes ögon som jag hade sett hos flickan i det första exemplet.

På ett ungdomshärbärge träffade jag ännu en underskön flicka. Hennes pappa hade kastat ut henne. Hon var ett riktigt klassiskt exempel på att många av de ungdomar som har rymt hemifrån de facto har blivit utkastade av föräldrar som inte klarar föräldrarollen. Varför klarade hennes pappa inte av att ha henne i huset? Ett så vackert barn måste väcka de gruvligaste otillräcklighetskänslor hos vem som helst.

Men det verkade inte som om någon av de vuxna eller av terapeuterna någonsin hade sagt till dessa offer för svår mobbning att den hade någonting med deras ovanliga skönhet att göra. Och vem är jag att påstå något om dessa iögonenfallande fall?

Jag kan bara väldigt väl tänka mig att en svår avund och svåra mindervärdeskomplex kan lindras och till och med försvinna om man får förstöra föremålet för ens avund.

Det är ändå konstigt att jag har hittat så lite bekräftelse på denna tanke.