När terapeuten inte kan hjälpa är patienten hopplös del 3

Nå, vad borde då terapeuten göra när hen får in ett flagrant traumafall?
Det första som bör göras är att terapeuten frågar sig: vet jag något om detta? Har jag kompetens att behandla trauma?
De flesta har ingen sådan kompetens och borde omedelbart remittera patienten till någon som vet något. Nuförtiden finns det kunskap om trauma, så det gäller att remittera patienten till rätt instans.
Men låt oss säga att ingen sådan instans finns att hitta på patientens hemort. Då gäller följande oomkullrunkeliga regler:

1. BEKRÄFTA. Bekräfta att det handlar om ett svårt trauma. Patienten har ensam kånkat på sitt trauma i många herrans år och alltid blivit avvisad eller tystad eller tillhållen att förstå att döden är en del av livet. Patienten har förmodligen aldrig fått berätta för en enda människa om de händelser som har föranlett hen att söka hjälp.
Så gick det för mig.
Jag gick från den ena terapeuten till den andra och varenda en upprepade omgivningens avvisande hållning strax efter traumat. Det var absolut livsfarligt att möta denna samma reaktion på nytt och på nytt och dessutom från professionella: ”Detta talar vi inte om”.

2. BE PATIENTEN BERÄTTA OCH LYSSNA SEDAN. Det kommer med säkerhet att bli en mödosam process, som kräver många frågor och mycket bekräftelse. Jag hade tigit i 18 år när jag kom i terapi. Inte för att jag inte ville tala utan för att jag tystades, konsekvent. Det är okunnigt och barnsligt att tro att jag genast ska kunna tala. Ingen hade någonsin frågat, ingen hade någonsin velat veta. Terapeuten måste våga lyssna, våga ledsaga patienten genom en händelsekedja som är mycket sorglig och mycket upprörande. Jag blev till slut tvungen att skriva en hel bok om mina upplevelser. Allt det som står i min bok Den omöjliga patienten (2019) måste jag skriva för att mina terapeuter inte ville veta någonting om saken. På det sättet räddade jag mitt liv, som på allvar var försatt i fara på grund av terapeuternas totala okunnighet.

3. SÄTT DIG PÅ SKOLBÄNKEN OCH PLUGGA TRAUMA. Det finns idag en hel del kunskap om trauma, så du har ingen ursäkt för att inte studera det som finns. Men undvik för allt i världen att skryta med dina kunskaper inför patienten. Använd dina kunskaper till att förstå patienten bättre.

4. VIKTIGAST 1: SMIT INTE IFRÅN UPPGIFTEN NÄR DET BLIR SVÅRT. Patienten är otroligt känslig för minsta skiftning i ditt sätt att vara. Går det fel så korrigera. Påstå inte att patienten har hört fel eller sett fel. Be om ursäkt ifall du har trampat i klaveret. Det är inte du som går i terapi.

5. VIKTIGAST 2: FLYG INTE PÅ PATIENTEN MED DINA TOLKNINGAR OCH ÅSIKTER. Om du inte fattar, fråga, och lyssna sedan. Försök dock att inte ställa ovidkommande frågor. Och inte för många frågor. Patienten är dödstrött efter att ensam ha kånkat på sitt trauma i många år, patienten måste få tala, berätta, känna efter. Om du har den åsikten att patienten har sörjt på fel sätt, remittera. Om du är rädd för att patienten inte ska klara av att möta sitt trauma är du på fel plats i livet. Logiken borde säga dig att patienten redan har klarat av att överleva. Du borde berömma patienten för hens uthållighet och energi, inte komma med hurtiga synpunkter ur din egen fatabur. Det viktiga är inte att du får tala.

6. UNDVIK SNUSFÖRNUFTIGHETER. Säg inte till patienten att du inte kan annullera dödsfallet. Säg inte att du inte kan göra det skedda oskett. Patienten är ingen idiot (även om du är det) patienten kommer inte till dig för att skruva tiden tillbaka. Patienten kommer för att få bekräftelse på sin situation. Sorgen kan man inte undvika. Den går aldrig heller över, men den kan bli lättare att bära om man får förståelse och lär sig att förstå sig själv bättre. Att ställa krav på att patienten helt ska kunna befria sig från sorgens verkningar är orealistiskt och skapar bara mera olycka.

Jag vet faktiskt inte hur jag bättre ska kunna förklara vad det handlar om.
Det bästa sättet att bli en bra terapeut, tror jag, är att ha skött om sina egna demoner. Det går inte att göra med gängse psykoterapiutbildning (uppenbarligen). Jag rekommenderar varmt J. Konrad Stettbacher: Om lidandet skall ha en mening och Jean Jenson: Att återerövra sitt liv. De visste heller ingenting om mitt trauma, men deras metod passar i alla väder, i alla fall för mig.

När terapeuten inte kan hjälpa är patienten hopplös del 2

När jag nu ser tillbaka på mina trettio år i terapi är det en princip som stiger fram som den ledande: Ingenting intresserade mina terapeuter så mycket som att ta reda på vad det var för fel på mig. Ibland kunde man förledas att tro att de spelade spelet Finn Fem Fel. Det blev väldigt exalterade varje gång de hittade ett nytt fel på mig.
Det märkliga var att de precis visste hur man borde reagera när ens bror hoppar ut genom fönstret och dör. Hur de kunde veta det var en gåta, men de lät förstå att de visste allt. Domen över mig var hård. Jag hade gjort allt fel: jag sörjde fel, jag anklagade folk helt utan skäl, jag behövde hjälp med saker som man inte ska behöva hjälp med, jag vältrade mig i min olycka, jag smet undan sanningen, jag var negativ och klagade hela tiden, jag vägrade att förstå hur svårt alla andra hade det. Det var ingen ände på mina fel och brister.
Det är inte svårt att hitta upprinnelsen till denna attityd i den psykiatriska litteraturen eller i gängse terapeutsnack. Det handlar så gott som aldrig om att förstå patienten, eller hjälpa hen, eller veta något om hur svåra trauman påverkar en människa, nej, det handlar sgs uteslutande om att korrigera patientens reaktioner.
Det började med Freud. Hela hans verksamhet gick ut på att lyssna på patienten enbart för att sedan flyga på och berätta vad som var felet. Och felet kunde vara vilket fantasifullt påhitt som helst. Dora, en fjortonårig flicka, borde ha blivit upphetsad av att hennes pappas fylsiga och cigarrökande blekfeta vän trängde in henne i ett hörn och försökte kyssa henne. Tänk att hon täcktes komma till Freud och beklaga sig!
Så har det fortsatt genom hela den psykiatriska historien. Vilken inkompetent liten fritänkare till terapeut som helst anser att det är helt i sin ordning att flyga på patienten med ”sanningar” ur hens egen fatabur. Ifall patienten protesterar beror det på att hen inte tål kritik.
Man kan inte utan vidare anklaga terapeuterna: de har en usel utbildning, de har blivit lärda att leta efter felen. Och det är få som vågar avvika. Och det är få som inser att det handlar om politik mera än om kunskap och vetenskap.
Som helt nyligen – en uppenbarligen mycket uppburen terapeut beklagade sig högljutt – och offentligt – över sina hopplösa patienter. De hade ingen humor, de var inte villiga att se sina egna fel, de ville inte växa, man undrar varför de överhuvudtaget hade sökt hjälp.
Jag vet varför de hade sökt hjälp: de hade varit dumma nog att tro att terapeuten kunde hjälpa dem. De ville garanterat växa, de ville garanterat förstå sina egna reaktioner. Men inför terapeutens skriande fördomar och okunnighet satte de sig på tvären. Det måste man göra när man möter en terapeut som inte kan och inte vill befatta sig med andra problem än de välbekanta från sin egen intressesfär.
Utgången var den gamla vanliga: skurken var patienten, inte den inkompetenta terapeuten.
Och som man kunde förutse: andra terapeuter rusade till och förklarade att terapeuten var otroligt kunnig och orädd. Det finns bara såna hopplösa patienter!
Ja, på basis av min mångåriga erfarenhet kan jag konstatera att det inte råder någon brist på hopplösa terapeuter heller.

Om hur man hanterar ångest

Det finns en kategori patienter som har svårt att bli tagna på allvar. Det är de där som har ont någonstans, vanligtvis i huvudet eller i magen. Jo, de blir nog tagna på allvar såtillvida att undersökningar görs, prov tas och blanketter fylls i. Men om inga fel hittas är det stopp. Och ändå har de ont. Länge länge – och kanske fortfarande – betraktades de som psykiatriska fall.
Detta är ett exempel på den grymhet som ofta bestås människor som andra inte förstår sig på. En läkare har svårt att medge att hans kunskap är begränsad. Hittar han inte källan till patientens lidande tillämpande sina nuvarande kunskaper så måste det vara något fel på patienten. Att det kunde vara något fel på läkarens kunskaper tycks vara svårt att föreställa sig.
Vi har alla en tendens att skriva vår egen version av händelserna och i vår berättelse är det alltid vi själva som spelar hjältens roll. (Cf Will Storr: Selfie)
Inom psykiatrin är det etter värre, eftersom kunskap har så lite med psykiatri att göra. Det mesta är åsikter, filosofi, politik och spekulation. Den patient som inte går med på den ideologi som terapeuten representerar får det inte lätt. Skuldbeläggandet av patienten är regel snarare än undantag. Därvidlag har Freud lämnat avgörande bidrag till psykiatrin. Den som insisterar på att det dåliga rsultatet nog ändå måste ha med felaktigheter i vården att göra blir till slut avsnäst med ett irriterat: ”Jaja, vi kan inte hjälpa alla!” Nej, vi förstår det, men mer än 50% borde ni väl ändå kunna hjälpa? (Cf Helsinki Psychotherapy Study). Och vad ska vi ta oss till – vi som inte fick någon hjälp?
Om vi inte klarar det på något sätt måste vi bara försvinna. Självmord verkar ofta vara den enda utvägen ur ett kaos av smärta och oförmåga. Många har valt den vägen. Jag befann mig i många år frestande nära att välja det alternativet. Vad höll mig tillbaka? Mitt barn gjorde det. Mitt älskade barn skulle inte behöva leva med en död mamma. Jag är glad att jag klarade det. Men det gick inte utan väldiga ansträngningar.
Bland annat måste jag läsa hyllmeter med psykiatri för att på något sätt förstå vad mina terapeuter höll på med. Varför de trodde att deras tigande och deras bakvända interventioner skulle hjälpa mig. Varför de inte lyssnade på mina klagomål. Varför de inte remitterade mig när de märkte att de inte kunde hjälpa. Varför de verkade totalt oberörda av min nöd. Varför de uppträdde elakt mot mig. Varför de inte verkade veta någonting om trauma. Varför de uppfattade sgs alla mina reaktioner som sjuka. Varför de noga aktade sig för att säga att de förstod vad jag pratade om. Om jag direkt frågade: ”Förstår du mig?” så var svaret ”Nej!”
Jag blev faktiskt tokig av den behandlingen. Jag gav inte upp hoppet om att kunna göra mig förstådd, men jag började förklara allting så noga att en av mina vänner till slut frågade: ”Tror du inte att jag förstår med mindre?” Nej, efter många år i terapi hade jag förlorat förtröstan för att kunna göra mig förstådd.
För att jag idag skulle kunna skriva det jag här ovan har skrivit har jag varit tvungen att lägga ner åratal av hårt arbete på att förstå mig själv och hjälpa mig själv och befria mig från det trauma jag fick av att gå i terapi.
Det som hjälpte mig går stick i stäv med det mesta som psykiatrin står för.
En av de mest centrala frågorna handlar om ångest. Hur ska man bemästra den ångest som kommer sig av fysisk och/eller psykisk misshandel och trauman av olika slag?
”Ta ett piller och var tyst,” är den medicinska psykiatrins svar på den frågan. ”Din ångest beror på att din hjärna inte fungerar som den ska. Denna medicin återställer balansen,”
För mig har det alltid varit självklart att det där är en sanning med modifikation. Den tolkningen av verkligheten tror jag inte på. Men många år av studier har lärt mig att många människor tror att det förhåller sig just så. Man tar medicin mot ångest på samma sätt som man tar medicin mot huvudvärk. Och så är saken ur världen. Men så är det ju tyvärr inte. Jag har personligen åsett ett antal sorgliga människoöden som en direkt följd av tron på medicinernas förmåga att hela. Ångesten är visserligen borta, men livet är också borta. Så kan man inte leva.
Inom psykoterapin behandlas ångest på många olika sätt, men typiskt är att patienten ska lära sig att ångesten inte är fotad i realiteter i nuet. Och så lär man ut olika tekniker för att ”hantera” ångesten. Teknikerna går ut på att på olika sätt få ångesten att upplösas och försvinna. Man behandlar inte ångestens källa. Det kan hända att man pratar teoretiskt om de händelser i barndomen som eventuellt har bidragit till nuläget, men man vågar i allmänhet inte möta barnets verklighet.
Min erfarenhet är att det enda vettiga sättet att hantera ångest är att möta den, ta tag i den och hålla kvar den när den kommer, och följa den tills den avklingar. Men jag förstår att de flesta ryggar tillbaka inför metoden. Det gjorde jag också innan jag lärde mig hur befriande den var. Metoden finns beskriven i J Konrad Stettbachers bok Om lidandet skall ha en mening och i Jean Jensons bok Att återerövra sitt liv. Det som händer när man tillämpar metoden är att den för en tillbaka till ångestens källa, den ena efter den andra. Det är fruktansvärt skrämmande. Man tror att man ska dö eller bli tokig. Smärtan känns outhärdlig. Den ÄR outhärdlig. Det är den smärta som barnet inte kunde känna i den ursprungliga situationen, för barnet trodde att döden stod för dörren. Inför det hotet måste barnet stänga av sina känslor för att överleva. Barnet överlevde men såret blev kvar och det är det såret den vuxna patienten måste hela genom att gå tillbaka och uppleva den stumma smärtan en gång till. Metoden leder till insikt, förståelse och befrielse. Ångesten upplöses i intet. Känslan av befrielse är jublande. Sorgen över de många förlorade åren blir lättare att bära. För varje framgångsrikt genomlevd ångestattack blir livet roligare och lättare. Och hederligare. Varje session tar högst en timme, vanligtvis inte längre än en halv timme. Det handlar om en djupdykning i smärtan och så avklingar den och lämnar efter sig en oerhörd lättnad. Småningom behöver man inte dyka så djupt. Det räcker med att man får syn på smärtan så klarar man av att genast genomlysa den och lägga den åt sidan.
Livet blir naturligtvis inte lyckligt och problemfritt för det. Men det blir hederligt. Problemen blir riktiga och livet blir roligare.
Bättre än så kan jag inte beskriva det.

Om felet med den terapi jag fick

Att jag överhuvudtaget kom i terapi berodde på ett gigantiskt missförstånd.
Jag hade varit med om ett svårt trauma i barndomen, min äldre bror dog under mystiska omständigheter en natt i maj då jag var 11 år gammal. Familjen drabbades av en svår sorg, som mina föräldrar aldrig hämtade sig ifrån. Inte jag heller. Inte min äldsta bror, efter vad jag vet. De andra syskonen med varierande framgång. Vi höll varandra på fötter genom att tiga och uthärda. Men vi glömde inte.
Omvärlden reagerade med avståndstagande.
Mina tappra föräldrar orkade med ett nödrop sköta sina åligganden. Maten stod på bordet, pengar flöt in, huset städades och gäster välkomnades, precis som förut. Ingen alkoholism, inget våld, inget synligt förfall. En tunn hinna av sorg och förstämning och kort stubin vid motgångar gjorde hela skillnaden mot hur det var förut. År ut och år in.
När jag kom i terapi hade jag tigit i 18 år. Jag kom i terapi därför att terapeuterna ivrigt gjorde reklam för hur de skulle hjälpa människor som hade varit med om svåra upplevelser i barndomen. I artiklar och böcker förklarade de med en mun att det var mycket viktigt att tala och reda ut trauman av olika slag. Det var illa att tiga, det satte sig på hjärtat och på andra ställen i kroppen. Ja! Det där trodde jag på. Och jag hade definitivt något som jag borde få tala om. Något som tidvis var mycket betungande och energikrävande och besvärade mig mer och mer ju fler år jag stod på egna ben. Det var – naturligtivs sett i efterskott – på tröskeln till vuxenlivet som min olycka hann ifatt mig.
Nu kan jag inte redogöra för vilka böcker och artiklar jag stötte på, för med min nuvarande kunskap om terapi så förvånar det mig att jag hade kunnat läsa sådana böcker och artiklar. Med min nuvarande kunskap läser jag in helt andra och sannare budskap i terapeuternas texter. Där står inte alls att de ska hjälpa mig att tala om och reda ut mitt trauma, där står att de ska lära mig att fungera mera ändamålsenligt, ändra mina felaktiga tankemönster och lära mig sörja på rätt sätt, dvs få mig att inse att jag har gjort fel hittills, smitit ifrån mina svårigheter och skyllt på andra för att slippa ansvar.
Det tog mig jättemånga fullkomligt katastrofala och bortkastade år att förstå att det var det de höll på med. Fast egentligen gjorde de inte det heller på något tydligt sätt. De teg. De sa ingenting. De rullade tummarna. Och jag pratade. Och pratade. Och pratade. Om allt utom min bror. Jag klarade inte av att tala om honom utan hjälp och eftersom den ena terapeuten efter den andra hastigt hoppade över min bror genom att fråga till exempel hur min dag hade varit, så blev det glest om min bror. Varje gång måste jag ta sats och varje gång blev jag avbruten av en huvudlös kommentar och då kunde jag inte fortsätta.
Men jag samlade mod. Och jag tror att det var hos min femte terapeut som jag direkt krävde att få tala om mitt trauma. Hen sa rent ut att det inte var någonting att tala om. Var och varannan, t ex hen själv, hade sådana erfarenheter. Jag slutade förstås, men med ytterligare ett sår i själen.
Den sjunde terapeuten – äntligen! Tjugo år efter den första – sa hederligt och ärligt: ”Vet du, den där problematiken vet jag ingenting om!” Då först begrep jag att de andra inte heller hade vetat något. Den terapeuten gick jag kvar hos, hen var snäll och pålitlig och trodde inte att hens uppdrag var att genomskåda, avslöja och tillrättavisa mig. Parallellt med att jag gick hos hen arbetade jag med den självhjälpsmetod (Stettbacher/Jenson) som jag skrivit om tidigare och som till slut räddade mitt liv och gav mig hoppet och glädjen tillbaka.
Många påstår att samtalsterapi inte kan skada. Ingenting kan vara längre ifrån sanningen, Någonstans mellan den sjätte och den sjunde terapeuten var jag på väg under tåget varenda dag. Varje morgon måste jag besluta om jag skulle gå i tåget eller under det på väg till jobbet.
Och nu när jag klagar och skäller på mina terapeuter för att de aldrig ville höra ett enda ord om min bror så spärrar folk upp ögonen och säger: ”Men det är inte möjligt, det är väl det första en terapeut ska ta tag i?” Ja. Det trodde jag också, men mina terapeuter gjorde det inte. Vad det berodde på vet jag inte. Länge pinade jag mig med att tro att de tyckte illa om mig, precis som en del helt vanliga människor blir oförskämda när jag vågar tala om mina bekymmer. ”Bara för att någon i familjen dör betyder det inte att de andra får komma och förstöra stämningen på Vappenfesten,” som en helt opåkallat läxade upp mig med. Jag hade inte sagt ett ord om någon fest, men hen garderade sig, kanske?
Det behövdes inte. Jag lärde mig den läxan redan i barndomen.
Det där att patienten smiter och ljuger och försöker slippa tala om otrevliga saker är ett axiom inom psykiatrin.
Det stämde verkligen inte alls på mig.
För det första hade jag laddat upp ordentligt för att tala om mitt trauma i tron att terapeuten omedelbart skulle reagera och ta itu med saken. Jag hade kånkat på mitt trauma så länge och så ensam. En yrkesmänniska skulle säkert hjälpa mig att reda ut alla knutar, trodde jag.
För det andra hände någonting överraskande, som jag har skrivit om tidigare, men jag upprepar det här: I det ögonblick jag steg över tröskeln till terapirummet aktiverades mitt trauma, jag förvandlades till ett försvarslöst sörjande barn som knappt stod på sina skakiga ben. Att i det läget bli avvisad av en okunnig terapeut som döljer sin okunskap genom att tiga och ställa ”neutrala” frågor är prototypen för den skam som fortfarande förföljer mig, som fortfarande får min röst att gå upp i falsett när jag försöker förklara mig, som fortfarande får mig att gråta hejdlöst när jag tänker på mina oändliga år i terapi – att jag inte fattade… Min barndomssorg har jag bearbetat så långt det går, men minnet av mina terapeuter kan fortfarande få mig helt ur gängorna.
Idag talar man allmänt om psykisk ohälsa. Psykiska syndrom är sjukdomar. Man gör ingen skillnad mellan sjukdom och skada. En person som brutit benet har ingen sjukdom. Hen är skadad. Men inom psykiatrin kallar man också traumafallen sjuka. Och det är ju klart att man gör det om man utgår ifrån att patientens alla reaktioner är sjuka och ska förändras genom upplysning och tillrättavisning. Traumaforskningen befinner sig fortfarande i barnskorna. Men det är genom att läsa om trauma som jag har förstått att mina reaktioner ingalunda var sjuka utan tvärtom normala för situationen. Jag har lite svårt att förstå att den tanken aldrig tycks ha slagit mina terapeuter. Atle Dyregrov i Norge och Salli Saari i Finland har dock verkat i ett antal år redan. Idag står det i varenda artikel om svåra olyckor att de drabbade har erbjudits krishjälp. Tyvärr vet vi att också den hjälpen har behäftats av barnsjukdomar.
Allt detta har jag inhämtat genom år av intensiva studier. Jag skulle förmodligen kunna platsa för en doktorsgrad i psykologi, så omfattade har mina studier varit. Inte för annat men för att jag måste försöka rädda livet på mig.
Jag rodnar när någon frågar varför jag gick hos dessa odugliga terapeuter. Jag känner mig dum. Men vad skulle jag göra? Deras uppträdande gjorde att jag kände mig fruktansvärt sjuk och min situation förvärrades hela tiden, så det var inte alls svårt att övertyga mig om att jag behövde terapi. En av mina terapeuter hotade mig med en snar undergång ifall jag lämnade hen. När jag äntligen stod ute på gatan måste jag stå och hålla mig i en lyktstolpe en lång stund tills mina knän slutade darra. Så det är verkligen inte sådär bara att sluta hos en terapeut som inte faller en på läppen, som både yrkesfolk och lekmän nonchalant brukar säga att man ska göra.
Jag behövde hjälp. Vart går man om man behöver hjälp? Och vart går man sen om man inser att ingen hjälp finns att få?
En egendomlighet inom psykiatrin (som kanske numera är åtgärdad?) är att remiss är ett okänt begrepp. Ingen av mina terapeuter hade någon aning om vad jag talade om och det normala inom den somatiska medicinen är ju att man då remitterar patienten till någon som vet något om patientens bekymmer. Inom psykiatrin tävlar skolorna sinsemellan och de flesta känner inte till andra terapeuter utanför deras egen krets. De har alltså inte en lista på terapeuter med speciella kunskaper. Det kanske de har nuförtiden, men jag betvivlar det. De remitterar omöjliga patienter till sina vänner, men det är inte kompetens som då avgör utan andra egenskaper, har jag förstått. Min sista terapeut försökte en gång remittera mig till en person som jag precis hade sagt att var helt fel för mig. Det är den enda remiss som man har försökt ge mig.
Ett mycket vanligt försvar som professionella kommer med när jag kritiserar psykiatrin är att det är mycket bättre nu än det var på ”min tid”. Jag slutade hos min sista terapeut för tio år sedan. Så den där ”min tid” är inte långt borta.
Jag är tacksam mot väldigt många människor för att jag klarade av att överleva, också mot ett fåtal professionella. Kunniga terapeuter finns. Jag borde bara inte ha behövt leta så förtvivlat för att hitta dem. Jag skämtar inte när jag säger att det var farligt vissa tider. Så som jag blev behandlad får man inte behandla hjälpsökande.
Jag har skrivit en bok om mina erfarenheter. Jag har haft svårt att få något förlag att satsa på den, så om jag inte lyckas nu heller så ger jag ut den på eget förslag i höst.