ALLT SOM TERAPEUTERNA SA OM MIG VAR FEL

Ju längre jag lever desto mera förundras jag över den okunnighet som ådagaläggs av psykoterapeuter. (Inom parentes sagt är det betecknande att jag inte kan beskriva deras ämnesområde på något sätt, t ex kan jag inte skriva om den okunnighet som ådagaläggs av psykiatrin för psykiatrin är inte = psykoterapeuterna, psykiatrin är = medicinsk behandling idag. Psykoterapeuter utövar psykoterapi men psykoterapi är ingen enhetlig eller övergripande term. Det finns hundratals olika psykoterapeutiska skolor).
Nå, efter att jag har sagt detta får jag konstatera att jag sprang hos den ena skolan efter den andra utan att ha en aning om vad som skilde dem åt eller hurdana de var överhuvudtaget. Samtliga mina terapeuter var dock legitimerade i den meningen att deras ”vård” var officiellt godkänd och patienterna kunde få stöd av FPA. Jag fick också rekommendationer till dem från officiellt håll.
Jag själv var naturligtvis helt okunnig om hur systemet fungerade. Jag trodde naivt nog att det fungerade ungefär som på den somatiska sidan, dvs att terapeuterna visste en massa och om de inte visste så skulle de remittera till någon som visste. Dessutom trodde jag att det de visste var baserat på en gemensamt överenskommen människosyn. I mina värsta mardrömmar kunde jag inte föreställa mig det sammelsurium av privata filosofier, politiska käpphästar och religiösa villfarelser som jag nu ser när jag ser tillbaka. Terapeuterna hade verkligen ingen gemensam syn på patienternas bekymmer. Trauma hade de ingen som helst aning om och de ville inte veta någonting heller; typiskt för en psykoterapeut är att hen påstår, hen frågar inte. Detta är en tradition alltsedan Freud. Terapeuten lyssnar på patienten bara för att sedan påstå att problemet är det som terapeuten anser att det är. Om patienten protesterar så gör hen motstånd och är omöjlig att hjälpa.
När det gäller trauma så tror jag i efterskott att orsaken till att terapeuterna inte frågade någonting var så enkel som att de trodde att jag skulle bryta samman, börja skrika och gråta och i värsta fall bli psykotisk. Skräcken för känslor är så utbredd inom psykoterapin och framförallt inom psykiatrin, som har ett piller för varenda känsla. Känslor ska man inte behöva ha om man lyssnar på psykiatrin.
Inom psykoterapin varierar inställningen till känslor mycket, men de flesta är övertygade om att man kan retraumatiseras om man pratar om traumat. Och att patienten får bra hjälp av att tala med vänner och närmaste. Det stämde inte på mig. När mitt trauma var aktuellt var hela omvärlden förstenad av fasa och gjorde allt för att slippa tala om det. Familjen var också förstenad av fasa. Vårt enda sätt att hantera situationen var att tiga och uthärda. Så när mina terapeuter också undvek traumat så upprepade de omvärldens reaktion. DÅ retraumatiserades jag. Om och om igen. Det kunde ha slutat mycket illa. Och det har slutat mycket illa för massor av patienter. Minst 25 % av dem som begår självmord har haft kontakt med psykiatrin eller psykoterapin utan att få någon hjälp. (Enligt en undersökning i Sverige för många år sedan, jag kan inte tro att situationen är bättre nu, snarare tvärtom).
En annan idé inom psykoterapin är att traumapatienter kan retraumatiseras om man genast tar itu med traumat. Man ska alltså börja med att normalisera patienten, det heter något på fackspråk, som jag nu inte kommer ihåg, men idén är alltså att man måste skapa lugn och förtroende för den terapeutiska situationen innan man mycket försiktigt kan gå in på traumat. Det är ungefär som om läkaren skulle vänta ett par veckor med att ta itu med ett brutet ben. Patenten kommer krypande, kånkande på ett övermäktigt trauma och tror naturligtvis att terapeuten genast fattar galoppen och vet precis hur hen ska agera. Patienten retraumatiseras av att terapeuten rullar tummarna och pratar om ditt och datt när patienten just har berättat om en allvarlig livskatastrof. Så gick det i alla fall för mig. I varje terapeutiskt förhållande nämnde jag mitt trauma första timmen, för det hör ju till ritualerna att man tillfrågas om sin livshistoria. Terapeuternas sätt att konsekvent hoppa över mitt trauma höll på att knäcka mig. Det tog mig många år att samla så pass mycket mod att jag kunde fråga min terapeut (den femte) om det inte var meningen att behandla traumat. Vad mina sista terapeuter svarade finns grundligen redogjort för i min bok Den omöjliga patienten. Överhuvudtaget har jag i min bok så noga som möjligt redogjort för terapeuternas verksamhet, utan att nämna namn. Fast jag skulle ha kunnat göra det. ”Det ska inte finnas något att dölja i en psykiaters/psykoterapeuts verksamhet,” sa journalistförbundets jurist till mig när jag frågade. ”Det är terapeuten som har tystnadsplikt, patienten har det inte.” Ändå vill jag inte komma åt enskilda terapeuter, jag vill komma åt skevheter i deras yrkesutövning. Men det går att läsa min bok utan att förstå vad den handlar om. Särskilt yrkesverksamma terapeuter lyckas tycka att jag fick adekvat vård. De förstår inte vad det var för fel med att samtliga terapeuter hoppade över ett svårt trauma.
Jag tror att det var ännu en aspekt som gjorde att terapeuterna hoppade över mitt trauma och det var att jag nämnde det genast första timmen. Enligt den romantiska, traditionella synen på psykoterapi ska man ”upptäcka” patientens svårigheter efter åratal av detektivarbete. Det finns ingenting för terapeuten att göra ifall traumat genast läggs på bordet. Vilket förstås beror på att terapeuten inte vet hur trauma ska behandlas. Enligt den romantiska terapitraditionen har patienten flytt och smitit och sopat alla sina problem under mattan och kommer beväpnad med lögner, motstånd, självskryt och hemlagade teorier om varför hen har det så svårt, och då ska terapeuten visa sig ointresserad och framhärda i sin ”neutrala” position, angripa patienten för alla inkonsekvenser och inte tro på ett enda ord som patienten säger.
Jag skulle förmodligen ha klarat mig bättre om jag aldrig hade sökt hjälp. Utebliven hjälp är livsfarlig.
Till traumats följder för patienten hör vissa typiska reaktioner: 1. ilska frustration, kort stubin, 2. söka syndabockar för att förklara det som har hänt, 3. självanklagelser, 4. anklaga familjen, 5. bråkighet, stökighet, uppkäftighet, för ingen bryr sig, 6. promiskuitet, 7. svår ångest, 8. grubbel – för att nämna några.
Jag var i trettio år övertygad om att det var något förfärligt fel på min familj. Jag sökte med ljus och lykta och kritiserade allt som mina föräldrar gjorde. Minsta lilla mänskliga misstag var ett BEVIS på att det var deras fel. Detsamma gällde mig själv. Jag var en dålig människa.
Och terapeuterna öste på. Ingen kunde informera mig om att det var en följd av traumat. De hade ingen aning om varför olyckan hade skett utan de antog, som alla andra, att det var något förskräckligt fel på familjen. Och att jag sökte hjälp var tecken på att jag ”inte kunde sörja normalt” – som om en enda av dem visste hur man sörjde normalt.
Det tog mig trettio år att äntligen förstå att mina föräldrar var helt vanliga, hyggliga, rättskaffens medborgare som inte förtjänade det öde de fick. De hörde faktiskt till den bättre ändan om man nu ska jämföra. Bildade, optimistiska, vänliga, flitiga och ansvarskännande. Inget våld, vare sig mot barn eller vuxna, inget missbruk av något slag utom att pappa rökte cigarr… osv.
Och beträffande patientens mångomtalade smitande och lögnaktighet, så stämde det faktiskt inte på mig. Jag försökte upprepade gånger tala om det som hade hänt, med mina kamrater, med mina lärare, med nya bekantskaper. De nya bekantskaperna lade benen på ryggen, särskilt pojkarna. Brevvännerna slutade skriva. Mina lärare uppmanade mig att orka och mina kamrater ville helst tala om något trevligare. Det var inte jag som smet, det var omgivningen. Jag förstår det alldeles utmärkt. Men jag är fullständigt slagen med häpnad när det gäller mina terapeuters fattningsförmåga. Det fanns inte på kartan att allt inte var mitt fel.
”Jaa, man vill ju inte medge…” sa de och menade mig. Fast jag precis just hade medgett. ”Jaa, man vill ju smita undan det svåra…” fast jag precis just hade lyft det på bordet.
Ingenting som terapeuterna trodde och sa om mig stämde. Det var deras fördomar och deras idéer om hur psykoterapi ska bedrivas som stod i vägen för dem. Och höll på att få livet av mig.
Jag är så tacksam för att jag lyckades överleva att jag har beslutat att tala så länge jag kan.

När terapeuten inte kan hjälpa är patienten hopplös del 3

Nå, vad borde då terapeuten göra när hen får in ett flagrant traumafall?
Det första som bör göras är att terapeuten frågar sig: vet jag något om detta? Har jag kompetens att behandla trauma?
De flesta har ingen sådan kompetens och borde omedelbart remittera patienten till någon som vet något. Nuförtiden finns det kunskap om trauma, så det gäller att remittera patienten till rätt instans.
Men låt oss säga att ingen sådan instans finns att hitta på patientens hemort. Då gäller följande oomkullrunkeliga regler:

1. BEKRÄFTA. Bekräfta att det handlar om ett svårt trauma. Patienten har ensam kånkat på sitt trauma i många herrans år och alltid blivit avvisad eller tystad eller tillhållen att förstå att döden är en del av livet. Patienten har förmodligen aldrig fått berätta för en enda människa om de händelser som har föranlett hen att söka hjälp.
Så gick det för mig.
Jag gick från den ena terapeuten till den andra och varenda en upprepade omgivningens avvisande hållning strax efter traumat. Det var absolut livsfarligt att möta denna samma reaktion på nytt och på nytt och dessutom från professionella: ”Detta talar vi inte om”.

2. BE PATIENTEN BERÄTTA OCH LYSSNA SEDAN. Det kommer med säkerhet att bli en mödosam process, som kräver många frågor och mycket bekräftelse. Jag hade tigit i 18 år när jag kom i terapi. Inte för att jag inte ville tala utan för att jag tystades, konsekvent. Det är okunnigt och barnsligt att tro att jag genast ska kunna tala. Ingen hade någonsin frågat, ingen hade någonsin velat veta. Terapeuten måste våga lyssna, våga ledsaga patienten genom en händelsekedja som är mycket sorglig och mycket upprörande. Jag blev till slut tvungen att skriva en hel bok om mina upplevelser. Allt det som står i min bok Den omöjliga patienten (2019) måste jag skriva för att mina terapeuter inte ville veta någonting om saken. På det sättet räddade jag mitt liv, som på allvar var försatt i fara på grund av terapeuternas totala okunnighet.

3. SÄTT DIG PÅ SKOLBÄNKEN OCH PLUGGA TRAUMA. Det finns idag en hel del kunskap om trauma, så du har ingen ursäkt för att inte studera det som finns. Men undvik för allt i världen att skryta med dina kunskaper inför patienten. Använd dina kunskaper till att förstå patienten bättre.

4. VIKTIGAST 1: SMIT INTE IFRÅN UPPGIFTEN NÄR DET BLIR SVÅRT. Patienten är otroligt känslig för minsta skiftning i ditt sätt att vara. Går det fel så korrigera. Påstå inte att patienten har hört fel eller sett fel. Be om ursäkt ifall du har trampat i klaveret. Det är inte du som går i terapi.

5. VIKTIGAST 2: FLYG INTE PÅ PATIENTEN MED DINA TOLKNINGAR OCH ÅSIKTER. Om du inte fattar, fråga, och lyssna sedan. Försök dock att inte ställa ovidkommande frågor. Och inte för många frågor. Patienten är dödstrött efter att ensam ha kånkat på sitt trauma i många år, patienten måste få tala, berätta, känna efter. Om du har den åsikten att patienten har sörjt på fel sätt, remittera. Om du är rädd för att patienten inte ska klara av att möta sitt trauma är du på fel plats i livet. Logiken borde säga dig att patienten redan har klarat av att överleva. Du borde berömma patienten för hens uthållighet och energi, inte komma med hurtiga synpunkter ur din egen fatabur. Det viktiga är inte att du får tala.

6. UNDVIK SNUSFÖRNUFTIGHETER. Säg inte till patienten att du inte kan annullera dödsfallet. Säg inte att du inte kan göra det skedda oskett. Patienten är ingen idiot (även om du är det) patienten kommer inte till dig för att skruva tiden tillbaka. Patienten kommer för att få bekräftelse på sin situation. Sorgen kan man inte undvika. Den går aldrig heller över, men den kan bli lättare att bära om man får förståelse och lär sig att förstå sig själv bättre. Att ställa krav på att patienten helt ska kunna befria sig från sorgens verkningar är orealistiskt och skapar bara mera olycka.

Jag vet faktiskt inte hur jag bättre ska kunna förklara vad det handlar om.
Det bästa sättet att bli en bra terapeut, tror jag, är att ha skött om sina egna demoner. Det går inte att göra med gängse psykoterapiutbildning (uppenbarligen). Jag rekommenderar varmt J. Konrad Stettbacher: Om lidandet skall ha en mening och Jean Jenson: Att återerövra sitt liv. De visste heller ingenting om mitt trauma, men deras metod passar i alla väder, i alla fall för mig.

När terapeuten inte kan hjälpa är patienten hopplös del 2

När jag nu ser tillbaka på mina trettio år i terapi är det en princip som stiger fram som den ledande: Ingenting intresserade mina terapeuter så mycket som att ta reda på vad det var för fel på mig. Ibland kunde man förledas att tro att de spelade spelet Finn Fem Fel. Det blev väldigt exalterade varje gång de hittade ett nytt fel på mig.
Det märkliga var att de precis visste hur man borde reagera när ens bror hoppar ut genom fönstret och dör. Hur de kunde veta det var en gåta, men de lät förstå att de visste allt. Domen över mig var hård. Jag hade gjort allt fel: jag sörjde fel, jag anklagade folk helt utan skäl, jag behövde hjälp med saker som man inte ska behöva hjälp med, jag vältrade mig i min olycka, jag smet undan sanningen, jag var negativ och klagade hela tiden, jag vägrade att förstå hur svårt alla andra hade det. Det var ingen ände på mina fel och brister.
Det är inte svårt att hitta upprinnelsen till denna attityd i den psykiatriska litteraturen eller i gängse terapeutsnack. Det handlar så gott som aldrig om att förstå patienten, eller hjälpa hen, eller veta något om hur svåra trauman påverkar en människa, nej, det handlar sgs uteslutande om att korrigera patientens reaktioner.
Det började med Freud. Hela hans verksamhet gick ut på att lyssna på patienten enbart för att sedan flyga på och berätta vad som var felet. Och felet kunde vara vilket fantasifullt påhitt som helst. Dora, en fjortonårig flicka, borde ha blivit upphetsad av att hennes pappas fylsiga och cigarrökande blekfeta vän trängde in henne i ett hörn och försökte kyssa henne. Tänk att hon täcktes komma till Freud och beklaga sig!
Så har det fortsatt genom hela den psykiatriska historien. Vilken inkompetent liten fritänkare till terapeut som helst anser att det är helt i sin ordning att flyga på patienten med ”sanningar” ur hens egen fatabur. Ifall patienten protesterar beror det på att hen inte tål kritik.
Man kan inte utan vidare anklaga terapeuterna: de har en usel utbildning, de har blivit lärda att leta efter felen. Och det är få som vågar avvika. Och det är få som inser att det handlar om politik mera än om kunskap och vetenskap.
Som helt nyligen – en uppenbarligen mycket uppburen terapeut beklagade sig högljutt – och offentligt – över sina hopplösa patienter. De hade ingen humor, de var inte villiga att se sina egna fel, de ville inte växa, man undrar varför de överhuvudtaget hade sökt hjälp.
Jag vet varför de hade sökt hjälp: de hade varit dumma nog att tro att terapeuten kunde hjälpa dem. De ville garanterat växa, de ville garanterat förstå sina egna reaktioner. Men inför terapeutens skriande fördomar och okunnighet satte de sig på tvären. Det måste man göra när man möter en terapeut som inte kan och inte vill befatta sig med andra problem än de välbekanta från sin egen intressesfär.
Utgången var den gamla vanliga: skurken var patienten, inte den inkompetenta terapeuten.
Och som man kunde förutse: andra terapeuter rusade till och förklarade att terapeuten var otroligt kunnig och orädd. Det finns bara såna hopplösa patienter!
Ja, på basis av min mångåriga erfarenhet kan jag konstatera att det inte råder någon brist på hopplösa terapeuter heller.

När terapeuten inte kan hjälpa är patienten hopplös

När jag tittar tillbaka på mina trettio år i terapi blir jag lätt tagen vid tanken på att jag gick från den ena terapeuten till den andra med ett svårt trauma och ingen enda hade den minsta lilla aning om vad som borde göras.
I det läget är det hur lätt som helst att peka ut patienten som hopplös och omöjlig.
Under dessa trettio år träffade jag säkert ett tjugotal terapeuter. Ingen enda av dem hade något vettigt att säga.
De ursäktar sig nu i efterskott på tusen olika sätt: patienten var alltför labil, patienten saknade djupare insikt i sina problem, patienten ville inte växa, patienten blev lätt aggressiv och motarbetade terapeutens välvilliga försök att hjälpa, patienten gjorde motstånd mot att se sina egna tillkortakommanden.
Jag vet ingen yrkeskategori som är så duktig på att förklara sina egna blinda fläckar, som terapeuterna.
Och de kan ju säga så gott som vad som helst, eftersom patienterna är försvarslösa och ”alla” är beredda att tro att alltsammans är deras fel.
Nu förstår jag att det handlar om inkompetens, men det förstod jag inte då. Jag fattade inte att inkompetenta människor kunde ta betalt för att skada andra. När de ställdes mot väggen blev de irriterade och fräste: ”Vi kan inte hjälpa alla!”
De hittade på vilka långsökta förklaringar som helst för att rättfärdiga sin okunnighet. Och en del patienter köpte dessa förklaringar och berättade i offentligheten hur fel de hade haft.
”Sorgen hade blivit min goda vän, som jag inte ville bli av med.”
Det där hör till de mera infama påhitten. Idén är att få oss alla att förstå att folk älskar att sörja och göra livet surt för andra.
Och ifall de tappert kämpar på och skonar alla andra så är det också fel: de smiter undan sin sorg.
Ingenting som patienten gör kan vara rätt. Det är axiomet.
Det kommer att dröja väldigt väldigt länge innan psykiatrin själv uppfattar sina egna fördomar och dumheter. Till dess får vi patienter finna oss i att gå ohjälpta och stundom hårt motarbetade.
Att psykiatrin har så dåliga resultat är därför inte att förvåna. Tyvärr är psykoterapin inte bättre. 50% får hjälp. 50% blir utan. Vi förstår att det är trevligare att tala om de lyckade resultaten. Det är bara väldigt svårt och jobbigt att höra till de där 50% som inte får hjälp.