”Det finns hjälp att få”

 

Fredrik Sonck skriver i sin ledarkrönika i Hbl idag, söndagen den 1 oktober 2017, att pedofiler borde erbjudas hjälp av psykiatrin. Nyheter om dömda sexförbrytare borde åtföljas av informationen om att det finns hjälp att få. Med adress och telefonnummer till hjälpande instans.

 

Håren reser sig på mitt huvud. Jag har decennier av erfarenhet av den där hjälpen som påstås finnas att få. Den hjälp som påstods finnas för mig höll på att ta livet av mig. Och jag var inte pedofil, nejdå, mitt problem var ett synnerligen klart trauma. Och när jag försökte förklara mig viftades jag bort. ”Vi kan inte hjälpa alla.” ”En del klienter passar inte i terapi.” ”Patienterna har fel uppfattning om vad terapi ska vara.” ”Det är SVÅRT att gå i terapi!” Underförstått: Du klarade det inte.

 

Jag har fått vänta ända till 2017 – alltså till i år – för att få upprättelse. Idag vet man inom forskningen att den där hjälpen finns att få för drygt 50% av de hjälpsökande. Nästan 50% blir utan hjälp.

 

Dessutom florerar en helt från luften tagen åsikt att psykoterapi är ofarligt. Det är absolut inte sant. Om en människa är i stort behov av hjälp och blir tvungen att klara sig utan hjälp kan det bli mycket farligt. Man går till en terapeut med stora förhoppningar och man går därifrån gång efter gång sämre än man var förut. Det är mördande och kan bli mycket farligt till slut, särskilt om terapeuten vägrar att ta något som helst ansvar för situationen.

 

Jag har mycket svårt att föreställa mig att psykiatrin har den kompetens som krävs för att hjälpa pedofiler. Inte i Tyskland heller, där sådan hjälp tydligen redan ges.

 

Vi vet ju hur illa det är ställt med alkoholist- och narkomanvården och jag vet personligen hur totalt okunnig och bakvänd traumavården är, så låt oss innerligen hoppas att ingen förser nyhetsartiklar om pedofili med den falska information som Fredrik Sonck föreslår.

 

Man kan naturligtvis framhålla att det ändå är väldigt glädjande att psykvården försöker hjälpa, fast kunskap saknas. Och att psykoterapi ändå hjälper väldigt många människor, fast väldigt många också blir utan hjälp. Det håller jag gärna med om. Men för att kunskap ska kunna ackumuleras och leda till bättre och bättre vård måste attityderna inom psykvården radikalt och drastiskt förändras. Man måste börja tro på patienterna, tro på att de verkligen behöver kompetent hjälp och inte komma med allmänna tillsägelser om att sluta tycka synd om sig själv, eller vad det nu är som terapeuterna brukar köra med.

 

Det bör ovillkorligen inrättas en instans som är till för patienterna, en instans dit kan man gå och bli evaluerad och få råd om vilken vård man behöver, en instans dit man kan gå och klaga över den vård man har fått och bli tagen på allvar. Det är ingen hejd på kvacksalveriet inom psykvården, den kalla sanningen bör ansvariga instanser se i vitögat, och jag talar inte nu om några vilda skolor, utan om den kanoniserade psykvård som får stöd från FPA. Dessutom borde det vara tjänstefel om en terapeut låter en patient gå kvar som har bekymmer som terapeuten inte har en aning om. Inom den somatiska vården blir man remitterad till en expert om allmänläkarens kompetens inte räcker till. Inom psykvården blir man hånad och kallad narcissist om man kräver att få gå till en expert.

 

Någon gång borde dessa sorgliga förhållanden erkännas och ges publicitet. Som det nu är bär psykpatienten inte bara sina terapeuters inkompetens, hen bär också stigmat ”oemottaglig för vård”. Det är allvarligt. Jag undrar hur många som har gått under.