VARFÖR VISSTE INGEN NÅGONTING? VARFÖR FRÅGADE INGEN MIG?

Det är nu 43 år sedan jag började gå i terapi. Det var alltså 1976 och tidningarna var fulla av trosvissa artiklar om hur viktigt det var att gå i terapi och bearbeta sina svåra livserfarenheter. Då som nu försäkrade man att terapeuterna visste och kunde hjälpa.
För 43 år sedan hade jag ensam kånkat på ett svårt trauma i 18 år. Hemma var det omöjligt att tala om det, hela familjen var svårt drabbad. Vännerna undvek demonstrativt alla försök att tala. Lärarna i skolan uppmanade mig att vara tapper. Kuratorer och terapeuter fanns inte på den tiden.
Uppmuntrad av alla artiklar och böcker om terapi tänkte jag att det säkert skulle vara bra för mig att få lite extra hjälp.
Det tog mig många många år att fatta att mina terapeuter inte hade den blekaste aning om vad de skulle göra med mig. Det värsta var att de utan att blinka offrade mig för att slippa säga att de inte visste ett skvatt om vad jag talade om. De teg och lät mig tro att de förstod. Ja, de teg och lät förstå att det var rätt att göra så. Och jag pratade, och pratade, och pratade, och pratade. Det var väl skönt för dem så behövde de inte göra något. I efterskott skäms jag för att jag gick kvar. Hur kunde jag vara så dum att jag inte förstod att de var totalt inkompetenta?
Tyvärr är det inte egalt vad en terapeut gör. Jag blev sjuk av den behandling jag fick. Och sedan var det lätt att skylla allt på mig. Jag blev den omöjliga patienten.
Nu följer jag noga med allt som skrivs om trauma. Och fortfarande är det sällsynt att något av det som skrivs talar till mig.
Det mesta handlar om hur man ska bemästra sina känslor, reglera dem, lugna sig. Någon förståelse för traumat tycks inte finnas. Det gäller i princip att tysta patienten.
Idag är det mycket vanligt att terapeuterna tittar på något i fjärran och säger: ”Vi har alla våra motgångar i livet! Ingen kommer undan!” Eller så talar de lyriskt om resiliens, som är det nya modeordet. Du kan klara vilka kalamiteter som helst med resiliens. Man intervjuar människor som har förlorat hela familjen i tsunamin och förklarar att dessa människor utmärker sig genom sin resiliens. Bra, så behöver man inte hjälpa.
Om jag hade blivit intervjuad under de första 18 åren efter katastrofen så skulle jag också ha beskrivits som osedvanligt resilient. Jag hade gått ut skolan med toppbetyg, jag hade studerat i USA, jag hade skaffat mig ett högkvalificerat jobb, och jag hade vänner och pojkvänner. Att allt var mycket mödosamt för mig syntes inte utanpå. Mitt glada skratt smittade. Krukan går till brunnen tills den spricker.
Det var tur för mig att jag i början av 1990-talet hittade Konrad Stettbachers och Jean Jensons metoder. Utan dem vore jag antagligen inte längre vid liv. Ingendera av dem visste något om mitt trauma, men de tog mina svårigheter på allvar och uppmanade mig att lyssna och tro på mig själv. Det var en underbar lättnad att läsa deras böcker och tillämpa deras metod, som dag för dag lyfte av mer och mer av mina bördor. Det var tufft och hårt att äntligen ta sig själv på allvar, tårarna strittade, vrålet ekade, ibland tänkte jag att smärtan aldrig skulle ta slut. Men den tog slut, jag kom ut ur min tunnel, jag började uppleva känslor som jag inte hade haft sedan katastrofen, jag började se på livet med tillförsikt.
Jag har beskrivit allt i min bok Den omöjliga patienten, som jag måste skriva för att överleva mina terapeuter.
Idag vet vi att det är ungefär 50 % av alla psykoterapipatienter som får hjälp. Resterande 50% får dålig eller ingen hjälp. (Helsinki Psychotherapy Study, bl. a.) Ändå hör vi aldrig något om dessa patienter. De viftas bort med förklenande förklaringar som att de är terapiresistenta, gör motstånd mot att bli friska eller något annat bisarrt, som befriar terapeuterna från allt ansvar.
Eller så gör man som de medicinska skolorna, man tystar patienten med mediciner.
Så sorglig är situationen. Hoppas att jag får leva tillräckligt länge för att få se vinden vända! För den måste vända. Vi kan inte ha det så här.
Vad borde då mina terapeuter ha gjort? När jag läser om andra traumafall inser jag att jag var ett riktigt enkelt fall. Och också detta enkla fall lyckades terapeuterna kvadda. Ganska duktigt kan man säga.
Men vad borde de ha gjort? De borde ha bekräftat att jag hade varit med om en svår olycka. Och sedan borde de ha låtit mig berätta, från början, omständligt, om och om igen. Det skulle ju ha förutsatt att de klarade av ångest och tårar och förtvivlan, att de inte trodde att jag skulle bli galen om jag började tala om traumat, att de själva skulle ha uthärdat att höra, lyssna och bekräfta.
Denna enkla metod skulle förmodligen ha hjälpt mig på ett halvår.
Nu ber jag mina läsare begrunda att jag gick 20 år i terapi utspritt på sammanlagt 30 år, utan att någonsin få tala om ett svårt trauma. Varje gång jag försökte tala om mitt trauma måste jag ta sats och varje gång vek terapeuten undan. Jag klarade inte av att framhärda. Tvärtom var jag i skriande behov av hjälp, terapeuten borde ha uppmuntrat mig och hjälpt mig med insiktsfulla frågor och seriöst lyssnande. I stället satt jag där och talade till en död fisk som inte hade någonting att komma med. Det var jämförbart med mord.
Idag fattar jag inte att jag överlevde. Jag har ingen svårighet att förstå varför många helt enkelt går under.

ALLT SOM TERAPEUTERNA SA OM MIG VAR FEL

Ju längre jag lever desto mera förundras jag över den okunnighet som ådagaläggs av psykoterapeuter. (Inom parentes sagt är det betecknande att jag inte kan beskriva deras ämnesområde på något sätt, t ex kan jag inte skriva om den okunnighet som ådagaläggs av psykiatrin för psykiatrin är inte = psykoterapeuterna, psykiatrin är = medicinsk behandling idag. Psykoterapeuter utövar psykoterapi men psykoterapi är ingen enhetlig eller övergripande term. Det finns hundratals olika psykoterapeutiska skolor).
Nå, efter att jag har sagt detta får jag konstatera att jag sprang hos den ena skolan efter den andra utan att ha en aning om vad som skilde dem åt eller hurdana de var överhuvudtaget. Samtliga mina terapeuter var dock legitimerade i den meningen att deras ”vård” var officiellt godkänd och patienterna kunde få stöd av FPA. Jag fick också rekommendationer till dem från officiellt håll.
Jag själv var naturligtvis helt okunnig om hur systemet fungerade. Jag trodde naivt nog att det fungerade ungefär som på den somatiska sidan, dvs att terapeuterna visste en massa och om de inte visste så skulle de remittera till någon som visste. Dessutom trodde jag att det de visste var baserat på en gemensamt överenskommen människosyn. I mina värsta mardrömmar kunde jag inte föreställa mig det sammelsurium av privata filosofier, politiska käpphästar och religiösa villfarelser som jag nu ser när jag ser tillbaka. Terapeuterna hade verkligen ingen gemensam syn på patienternas bekymmer. Trauma hade de ingen som helst aning om och de ville inte veta någonting heller; typiskt för en psykoterapeut är att hen påstår, hen frågar inte. Detta är en tradition alltsedan Freud. Terapeuten lyssnar på patienten bara för att sedan påstå att problemet är det som terapeuten anser att det är. Om patienten protesterar så gör hen motstånd och är omöjlig att hjälpa.
När det gäller trauma så tror jag i efterskott att orsaken till att terapeuterna inte frågade någonting var så enkel som att de trodde att jag skulle bryta samman, börja skrika och gråta och i värsta fall bli psykotisk. Skräcken för känslor är så utbredd inom psykoterapin och framförallt inom psykiatrin, som har ett piller för varenda känsla. Känslor ska man inte behöva ha om man lyssnar på psykiatrin.
Inom psykoterapin varierar inställningen till känslor mycket, men de flesta är övertygade om att man kan retraumatiseras om man pratar om traumat. Och att patienten får bra hjälp av att tala med vänner och närmaste. Det stämde inte på mig. När mitt trauma var aktuellt var hela omvärlden förstenad av fasa och gjorde allt för att slippa tala om det. Familjen var också förstenad av fasa. Vårt enda sätt att hantera situationen var att tiga och uthärda. Så när mina terapeuter också undvek traumat så upprepade de omvärldens reaktion. DÅ retraumatiserades jag. Om och om igen. Det kunde ha slutat mycket illa. Och det har slutat mycket illa för massor av patienter. Minst 25 % av dem som begår självmord har haft kontakt med psykiatrin eller psykoterapin utan att få någon hjälp. (Enligt en undersökning i Sverige för många år sedan, jag kan inte tro att situationen är bättre nu, snarare tvärtom).
En annan idé inom psykoterapin är att traumapatienter kan retraumatiseras om man genast tar itu med traumat. Man ska alltså börja med att normalisera patienten, det heter något på fackspråk, som jag nu inte kommer ihåg, men idén är alltså att man måste skapa lugn och förtroende för den terapeutiska situationen innan man mycket försiktigt kan gå in på traumat. Det är ungefär som om läkaren skulle vänta ett par veckor med att ta itu med ett brutet ben. Patenten kommer krypande, kånkande på ett övermäktigt trauma och tror naturligtvis att terapeuten genast fattar galoppen och vet precis hur hen ska agera. Patienten retraumatiseras av att terapeuten rullar tummarna och pratar om ditt och datt när patienten just har berättat om en allvarlig livskatastrof. Så gick det i alla fall för mig. I varje terapeutiskt förhållande nämnde jag mitt trauma första timmen, för det hör ju till ritualerna att man tillfrågas om sin livshistoria. Terapeuternas sätt att konsekvent hoppa över mitt trauma höll på att knäcka mig. Det tog mig många år att samla så pass mycket mod att jag kunde fråga min terapeut (den femte) om det inte var meningen att behandla traumat. Vad mina sista terapeuter svarade finns grundligen redogjort för i min bok Den omöjliga patienten. Överhuvudtaget har jag i min bok så noga som möjligt redogjort för terapeuternas verksamhet, utan att nämna namn. Fast jag skulle ha kunnat göra det. ”Det ska inte finnas något att dölja i en psykiaters/psykoterapeuts verksamhet,” sa journalistförbundets jurist till mig när jag frågade. ”Det är terapeuten som har tystnadsplikt, patienten har det inte.” Ändå vill jag inte komma åt enskilda terapeuter, jag vill komma åt skevheter i deras yrkesutövning. Men det går att läsa min bok utan att förstå vad den handlar om. Särskilt yrkesverksamma terapeuter lyckas tycka att jag fick adekvat vård. De förstår inte vad det var för fel med att samtliga terapeuter hoppade över ett svårt trauma.
Jag tror att det var ännu en aspekt som gjorde att terapeuterna hoppade över mitt trauma och det var att jag nämnde det genast första timmen. Enligt den romantiska, traditionella synen på psykoterapi ska man ”upptäcka” patientens svårigheter efter åratal av detektivarbete. Det finns ingenting för terapeuten att göra ifall traumat genast läggs på bordet. Vilket förstås beror på att terapeuten inte vet hur trauma ska behandlas. Enligt den romantiska terapitraditionen har patienten flytt och smitit och sopat alla sina problem under mattan och kommer beväpnad med lögner, motstånd, självskryt och hemlagade teorier om varför hen har det så svårt, och då ska terapeuten visa sig ointresserad och framhärda i sin ”neutrala” position, angripa patienten för alla inkonsekvenser och inte tro på ett enda ord som patienten säger.
Jag skulle förmodligen ha klarat mig bättre om jag aldrig hade sökt hjälp. Utebliven hjälp är livsfarlig.
Till traumats följder för patienten hör vissa typiska reaktioner: 1. ilska frustration, kort stubin, 2. söka syndabockar för att förklara det som har hänt, 3. självanklagelser, 4. anklaga familjen, 5. bråkighet, stökighet, uppkäftighet, för ingen bryr sig, 6. promiskuitet, 7. svår ångest, 8. grubbel – för att nämna några.
Jag var i trettio år övertygad om att det var något förfärligt fel på min familj. Jag sökte med ljus och lykta och kritiserade allt som mina föräldrar gjorde. Minsta lilla mänskliga misstag var ett BEVIS på att det var deras fel. Detsamma gällde mig själv. Jag var en dålig människa.
Och terapeuterna öste på. Ingen kunde informera mig om att det var en följd av traumat. De hade ingen aning om varför olyckan hade skett utan de antog, som alla andra, att det var något förskräckligt fel på familjen. Och att jag sökte hjälp var tecken på att jag ”inte kunde sörja normalt” – som om en enda av dem visste hur man sörjde normalt.
Det tog mig trettio år att äntligen förstå att mina föräldrar var helt vanliga, hyggliga, rättskaffens medborgare som inte förtjänade det öde de fick. De hörde faktiskt till den bättre ändan om man nu ska jämföra. Bildade, optimistiska, vänliga, flitiga och ansvarskännande. Inget våld, vare sig mot barn eller vuxna, inget missbruk av något slag utom att pappa rökte cigarr… osv.
Och beträffande patientens mångomtalade smitande och lögnaktighet, så stämde det faktiskt inte på mig. Jag försökte upprepade gånger tala om det som hade hänt, med mina kamrater, med mina lärare, med nya bekantskaper. De nya bekantskaperna lade benen på ryggen, särskilt pojkarna. Brevvännerna slutade skriva. Mina lärare uppmanade mig att orka och mina kamrater ville helst tala om något trevligare. Det var inte jag som smet, det var omgivningen. Jag förstår det alldeles utmärkt. Men jag är fullständigt slagen med häpnad när det gäller mina terapeuters fattningsförmåga. Det fanns inte på kartan att allt inte var mitt fel.
”Jaa, man vill ju inte medge…” sa de och menade mig. Fast jag precis just hade medgett. ”Jaa, man vill ju smita undan det svåra…” fast jag precis just hade lyft det på bordet.
Ingenting som terapeuterna trodde och sa om mig stämde. Det var deras fördomar och deras idéer om hur psykoterapi ska bedrivas som stod i vägen för dem. Och höll på att få livet av mig.
Jag är så tacksam för att jag lyckades överleva att jag har beslutat att tala så länge jag kan.