VARFÖR VISSTE INGEN NÅGONTING? VARFÖR FRÅGADE INGEN MIG?

Det är nu 43 år sedan jag började gå i terapi. Det var alltså 1976 och tidningarna var fulla av trosvissa artiklar om hur viktigt det var att gå i terapi och bearbeta sina svåra livserfarenheter. Då som nu försäkrade man att terapeuterna visste och kunde hjälpa.
För 43 år sedan hade jag ensam kånkat på ett svårt trauma i 18 år. Hemma var det omöjligt att tala om det, hela familjen var svårt drabbad. Vännerna undvek demonstrativt alla försök att tala. Lärarna i skolan uppmanade mig att vara tapper. Kuratorer och terapeuter fanns inte på den tiden.
Uppmuntrad av alla artiklar och böcker om terapi tänkte jag att det säkert skulle vara bra för mig att få lite extra hjälp.
Det tog mig många många år att fatta att mina terapeuter inte hade den blekaste aning om vad de skulle göra med mig. Det värsta var att de utan att blinka offrade mig för att slippa säga att de inte visste ett skvatt om vad jag talade om. De teg och lät mig tro att de förstod. Ja, de teg och lät förstå att det var rätt att göra så. Och jag pratade, och pratade, och pratade, och pratade. Det var väl skönt för dem så behövde de inte göra något. I efterskott skäms jag för att jag gick kvar. Hur kunde jag vara så dum att jag inte förstod att de var totalt inkompetenta?
Tyvärr är det inte egalt vad en terapeut gör. Jag blev sjuk av den behandling jag fick. Och sedan var det lätt att skylla allt på mig. Jag blev den omöjliga patienten.
Nu följer jag noga med allt som skrivs om trauma. Och fortfarande är det sällsynt att något av det som skrivs talar till mig.
Det mesta handlar om hur man ska bemästra sina känslor, reglera dem, lugna sig. Någon förståelse för traumat tycks inte finnas. Det gäller i princip att tysta patienten.
Idag är det mycket vanligt att terapeuterna tittar på något i fjärran och säger: ”Vi har alla våra motgångar i livet! Ingen kommer undan!” Eller så talar de lyriskt om resiliens, som är det nya modeordet. Du kan klara vilka kalamiteter som helst med resiliens. Man intervjuar människor som har förlorat hela familjen i tsunamin och förklarar att dessa människor utmärker sig genom sin resiliens. Bra, så behöver man inte hjälpa.
Om jag hade blivit intervjuad under de första 18 åren efter katastrofen så skulle jag också ha beskrivits som osedvanligt resilient. Jag hade gått ut skolan med toppbetyg, jag hade studerat i USA, jag hade skaffat mig ett högkvalificerat jobb, och jag hade vänner och pojkvänner. Att allt var mycket mödosamt för mig syntes inte utanpå. Mitt glada skratt smittade. Krukan går till brunnen tills den spricker.
Det var tur för mig att jag i början av 1990-talet hittade Konrad Stettbachers och Jean Jensons metoder. Utan dem vore jag antagligen inte längre vid liv. Ingendera av dem visste något om mitt trauma, men de tog mina svårigheter på allvar och uppmanade mig att lyssna och tro på mig själv. Det var en underbar lättnad att läsa deras böcker och tillämpa deras metod, som dag för dag lyfte av mer och mer av mina bördor. Det var tufft och hårt att äntligen ta sig själv på allvar, tårarna strittade, vrålet ekade, ibland tänkte jag att smärtan aldrig skulle ta slut. Men den tog slut, jag kom ut ur min tunnel, jag började uppleva känslor som jag inte hade haft sedan katastrofen, jag började se på livet med tillförsikt.
Jag har beskrivit allt i min bok Den omöjliga patienten, som jag måste skriva för att överleva mina terapeuter.
Idag vet vi att det är ungefär 50 % av alla psykoterapipatienter som får hjälp. Resterande 50% får dålig eller ingen hjälp. (Helsinki Psychotherapy Study, bl. a.) Ändå hör vi aldrig något om dessa patienter. De viftas bort med förklenande förklaringar som att de är terapiresistenta, gör motstånd mot att bli friska eller något annat bisarrt, som befriar terapeuterna från allt ansvar.
Eller så gör man som de medicinska skolorna, man tystar patienten med mediciner.
Så sorglig är situationen. Hoppas att jag får leva tillräckligt länge för att få se vinden vända! För den måste vända. Vi kan inte ha det så här.
Vad borde då mina terapeuter ha gjort? När jag läser om andra traumafall inser jag att jag var ett riktigt enkelt fall. Och också detta enkla fall lyckades terapeuterna kvadda. Ganska duktigt kan man säga.
Men vad borde de ha gjort? De borde ha bekräftat att jag hade varit med om en svår olycka. Och sedan borde de ha låtit mig berätta, från början, omständligt, om och om igen. Det skulle ju ha förutsatt att de klarade av ångest och tårar och förtvivlan, att de inte trodde att jag skulle bli galen om jag började tala om traumat, att de själva skulle ha uthärdat att höra, lyssna och bekräfta.
Denna enkla metod skulle förmodligen ha hjälpt mig på ett halvår.
Nu ber jag mina läsare begrunda att jag gick 20 år i terapi utspritt på sammanlagt 30 år, utan att någonsin få tala om ett svårt trauma. Varje gång jag försökte tala om mitt trauma måste jag ta sats och varje gång vek terapeuten undan. Jag klarade inte av att framhärda. Tvärtom var jag i skriande behov av hjälp, terapeuten borde ha uppmuntrat mig och hjälpt mig med insiktsfulla frågor och seriöst lyssnande. I stället satt jag där och talade till en död fisk som inte hade någonting att komma med. Det var jämförbart med mord.
Idag fattar jag inte att jag överlevde. Jag har ingen svårighet att förstå varför många helt enkelt går under.

Om hur synd det är om mig

https://areena.yle.fi/1-4392590

Resiliens är ett ord som kastas i ansiktet på den som söker hjälp. Jag hade överlevt i 18 år när jag sökte hjälp. Jag hade gått ut min skola, skrivit studenten, börjat studera, varit utbyteselev i USA och klarat mig utmärkt – ingenting dög åt min terapeut. Det att jag sökte hjälp var ett tydligt tecken på att jag var svag och saknade resiliens. Ingen hjälp kunde jag få, det enda jag fick var tigande, och försynta pikar om att jag nog borde förstå och att jag nog borde ha klarat.

Jag förstod det givetvis inte då, men med åren har jag förstått att det måste ha varit så de tänkte. Att jag borde ha klarat. Att jag borde ha kunnat. Att jag borde ha sökt hjälp hos mina kamrater. Att mina föräldrar borde ha hjälpt mig.

Inte en enda av mina terapeuter ville höra min historia. Jag skulle för allt i världen inte få vältra mig i självömkan. Jag skulle inte få tro att min lilla motgång var värd nånting i deras ögon.

Vad ville jag? Det är enkelt att svara på den frågan. Jag hade otroligt enkla behov. Jag ville att någon skulle bekräfta att det jag hade varit med om var svårt. Svårt för vem som helst.

Det låter underligt, men det är helt sant: inte en enda av mina terapeuter bekräftade att jag hade varit med om en svår olycka. Jag fick aldrig det jag behövde. Tvärtom. De teg, rullade tummarna, hummade och sa:  ”Hm!” Om jag insisterade blev de arga och påstod att var och varannan har varit med om liknande saker. ”Vi har alla våra motgångar i livet”,   sa de och såg tragiska ut.  Jag skämdes för att jag ville fråga: ”Jaha, när var det din bror hoppade ut genom fönstret?” Det är faktiskt inte särskilt vanligt att folk är med om det jag var med om. Jag känner ingen enda under mitt 70-åriga liv.  Jag känner ett litet antal som har varit med om liknande saker. Vi känner varmt för varandra. I vissa fall. I vissa andra fall är vi hund och katt. Upplevelsen är outhärdlig och det är det vi behöver få bekräftat när vi kommer i terapi. Någon som säger: ”Du är inte galen för att du reagerar så där. Så där reagerar den som råkar ut för ett svårt trauma.”

Sanningen är att mina terapeuter inte hade en aning om vad jag talade om. Och då började de tycka illa om mig.

Jag är stolt över att jag överlevde.