Om hur man hanterar ångest

Det finns en kategori patienter som har svårt att bli tagna på allvar. Det är de där som har ont någonstans, vanligtvis i huvudet eller i magen. Jo, de blir nog tagna på allvar såtillvida att undersökningar görs, prov tas och blanketter fylls i. Men om inga fel hittas är det stopp. Och ändå har de ont. Länge länge – och kanske fortfarande – betraktades de som psykiatriska fall.
Detta är ett exempel på den grymhet som ofta bestås människor som andra inte förstår sig på. En läkare har svårt att medge att hans kunskap är begränsad. Hittar han inte källan till patientens lidande tillämpande sina nuvarande kunskaper så måste det vara något fel på patienten. Att det kunde vara något fel på läkarens kunskaper tycks vara svårt att föreställa sig.
Vi har alla en tendens att skriva vår egen version av händelserna och i vår berättelse är det alltid vi själva som spelar hjältens roll. (Cf Will Storr: Selfie)
Inom psykiatrin är det etter värre, eftersom kunskap har så lite med psykiatri att göra. Det mesta är åsikter, filosofi, politik och spekulation. Den patient som inte går med på den ideologi som terapeuten representerar får det inte lätt. Skuldbeläggandet av patienten är regel snarare än undantag. Därvidlag har Freud lämnat avgörande bidrag till psykiatrin. Den som insisterar på att det dåliga rsultatet nog ändå måste ha med felaktigheter i vården att göra blir till slut avsnäst med ett irriterat: ”Jaja, vi kan inte hjälpa alla!” Nej, vi förstår det, men mer än 50% borde ni väl ändå kunna hjälpa? (Cf Helsinki Psychotherapy Study). Och vad ska vi ta oss till – vi som inte fick någon hjälp?
Om vi inte klarar det på något sätt måste vi bara försvinna. Självmord verkar ofta vara den enda utvägen ur ett kaos av smärta och oförmåga. Många har valt den vägen. Jag befann mig i många år frestande nära att välja det alternativet. Vad höll mig tillbaka? Mitt barn gjorde det. Mitt älskade barn skulle inte behöva leva med en död mamma. Jag är glad att jag klarade det. Men det gick inte utan väldiga ansträngningar.
Bland annat måste jag läsa hyllmeter med psykiatri för att på något sätt förstå vad mina terapeuter höll på med. Varför de trodde att deras tigande och deras bakvända interventioner skulle hjälpa mig. Varför de inte lyssnade på mina klagomål. Varför de inte remitterade mig när de märkte att de inte kunde hjälpa. Varför de verkade totalt oberörda av min nöd. Varför de uppträdde elakt mot mig. Varför de inte verkade veta någonting om trauma. Varför de uppfattade sgs alla mina reaktioner som sjuka. Varför de noga aktade sig för att säga att de förstod vad jag pratade om. Om jag direkt frågade: ”Förstår du mig?” så var svaret ”Nej!”
Jag blev faktiskt tokig av den behandlingen. Jag gav inte upp hoppet om att kunna göra mig förstådd, men jag började förklara allting så noga att en av mina vänner till slut frågade: ”Tror du inte att jag förstår med mindre?” Nej, efter många år i terapi hade jag förlorat förtröstan för att kunna göra mig förstådd.
För att jag idag skulle kunna skriva det jag här ovan har skrivit har jag varit tvungen att lägga ner åratal av hårt arbete på att förstå mig själv och hjälpa mig själv och befria mig från det trauma jag fick av att gå i terapi.
Det som hjälpte mig går stick i stäv med det mesta som psykiatrin står för.
En av de mest centrala frågorna handlar om ångest. Hur ska man bemästra den ångest som kommer sig av fysisk och/eller psykisk misshandel och trauman av olika slag?
”Ta ett piller och var tyst,” är den medicinska psykiatrins svar på den frågan. ”Din ångest beror på att din hjärna inte fungerar som den ska. Denna medicin återställer balansen,”
För mig har det alltid varit självklart att det där är en sanning med modifikation. Den tolkningen av verkligheten tror jag inte på. Men många år av studier har lärt mig att många människor tror att det förhåller sig just så. Man tar medicin mot ångest på samma sätt som man tar medicin mot huvudvärk. Och så är saken ur världen. Men så är det ju tyvärr inte. Jag har personligen åsett ett antal sorgliga människoöden som en direkt följd av tron på medicinernas förmåga att hela. Ångesten är visserligen borta, men livet är också borta. Så kan man inte leva.
Inom psykoterapin behandlas ångest på många olika sätt, men typiskt är att patienten ska lära sig att ångesten inte är fotad i realiteter i nuet. Och så lär man ut olika tekniker för att ”hantera” ångesten. Teknikerna går ut på att på olika sätt få ångesten att upplösas och försvinna. Man behandlar inte ångestens källa. Det kan hända att man pratar teoretiskt om de händelser i barndomen som eventuellt har bidragit till nuläget, men man vågar i allmänhet inte möta barnets verklighet.
Min erfarenhet är att det enda vettiga sättet att hantera ångest är att möta den, ta tag i den och hålla kvar den när den kommer, och följa den tills den avklingar. Men jag förstår att de flesta ryggar tillbaka inför metoden. Det gjorde jag också innan jag lärde mig hur befriande den var. Metoden finns beskriven i J Konrad Stettbachers bok Om lidandet skall ha en mening och i Jean Jensons bok Att återerövra sitt liv. Det som händer när man tillämpar metoden är att den för en tillbaka till ångestens källa, den ena efter den andra. Det är fruktansvärt skrämmande. Man tror att man ska dö eller bli tokig. Smärtan känns outhärdlig. Den ÄR outhärdlig. Det är den smärta som barnet inte kunde känna i den ursprungliga situationen, för barnet trodde att döden stod för dörren. Inför det hotet måste barnet stänga av sina känslor för att överleva. Barnet överlevde men såret blev kvar och det är det såret den vuxna patienten måste hela genom att gå tillbaka och uppleva den stumma smärtan en gång till. Metoden leder till insikt, förståelse och befrielse. Ångesten upplöses i intet. Känslan av befrielse är jublande. Sorgen över de många förlorade åren blir lättare att bära. För varje framgångsrikt genomlevd ångestattack blir livet roligare och lättare. Och hederligare. Varje session tar högst en timme, vanligtvis inte längre än en halv timme. Det handlar om en djupdykning i smärtan och så avklingar den och lämnar efter sig en oerhörd lättnad. Småningom behöver man inte dyka så djupt. Det räcker med att man får syn på smärtan så klarar man av att genast genomlysa den och lägga den åt sidan.
Livet blir naturligtvis inte lyckligt och problemfritt för det. Men det blir hederligt. Problemen blir riktiga och livet blir roligare.
Bättre än så kan jag inte beskriva det.

Utdrag ur Kapitel 11 ur boken Den omöjliga patienten

Jag visste mycket väl att mänskligheten har utstått värre olyckor än mina.
Utan ett ord har män och kvinnor funnit sig i sitt öde med högburet huvud. Historien genljuder av deras rungande tystnad.
Men jag var barn av en ny tid, en tid som trodde på mellanmänskliga relationer, på hjälp och stöd i livets skiften. Allt det skeva och onda som följer i tigandets spår ville min generation gärna råda bot på. Jag är född efter andra världskriget, den tid då många mammor plötsligt – stick i stäv mot mödrarådgivningens rekommendationer – beslöt att ta upp spädbarnen i famnen när de grät, i stället för att gå ifrån dem och stänga dörren efter sig. Kanske var det denna enkla avvikelse från det tidigare självklara som skapade 1900-talets första ömhetsgeneration, 60-talisterna, som älskade strändernas män och solidariserade sig med de fattiga och utstötta.
Visst hade jag kunnat tiga. Visst hade jag kunnat stolpa på tills cancern eller hjärtinfarkten eller burnouten gjorde kål på mig. Eller självmordet.
Men jag trodde att jag skulle få hjälp. Jag trodde att det var riktigt obegåvat och obildat att tiga. Jag sökte mig till andra människor för jag trodde att andra människor skulle hjälpa mig. Och eftersom mina svårigheter var så stora att jag inte kunde förvänta mig att mina vänner skulle hjälpa mig – utöver den vänlighet och solidaritet som jag alltid fann hos dem – sökte jag professionell hjälp.
Jag gjorde då en hemsk upptäckt: den riktiga våndan bröt ut när jag öppnade munnen. Jag hade tigit om min förtvivlan i så många år att när jag äntligen kom i terapi och försökte tala om den fick jag knappt fram ett ord. Jag skulle ha behövt idog och envis hjälp av en målmedveten och kunnig terapeut, som skulle ha frågat mig om och om igen om upprinnelsen till min förtvivlan och uppmuntrat mig att tala och tala i det oändliga. En person som visste något om följderna av trauma.
Ett svårt trauma är ständigt närvarande om än omedvetet. Jag reagerade på alla slags häftiga känslor som om min bror hade dött föregående dag. Bekräftelse fick jag först en god bit in på 2000-talet. Idag vet man inom traumaforskningen (bl a Dyregrov, Saari) att traumat – om det inte bearbetas – kvarstår i oförändrad form genom hela livet. Tiden läker inga sår. Det visste ingen av mina terapeuter. Jag trodde att traumatologi hörde till varje terapeuts grundutbildning. Jag var länge övertygad om att mina terapeuter visste vad de gjorde när de hoppade över min brors död.
Först trodde jag att det bara gällde att jobba på och härda ut så skulle det ljusna så småningom. Sedan trodde jag att orsaken till att ingenting väsentligt inträffade var att jag var ett hopplöst fall. Sedan blev jag olyckligare än jag hade varit tidigare. Till slut var jag riktigt illa däran, ledsen, hopplös, arg och förtvivlad. Till slut var jag verkligen mycket sjuk av den behandling jag hade fått och hade inte fått någon hjälp alls med det jag behövde hjälp med.
Jag måste göra något för att hjälpa mig själv, eftersom jag kände att min situation blev sämre dag för dag. Jag var på väg utför och måste slå på alla bromsar för att förhindra utmattning, utbrändhet, självmord. I åratal började varje dag med att jag dödsföraktande och skakande av skräck reste mig ur skyttegraven och rusade rakt mot fienden. Men vad såg omvärlden? Jag tror att de såg en ovanligt jäktad och stressad, men glad och skäligen vimsig och oförskräckt person, som inte verkade ha särskilt många problem.
I mina ljusa stunder tänkte jag att jag skulle klara mig. Men de mörka stunderna blev fler och häftigare ju längre tiden led. Jag måste åtminstone lära mig att hantera dem.
Då började jag själv studera psykiatri. Tidigare läste jag sådant jag råkade hitta. Nu beslöt jag att studera systematiskt.
Jag läste igenom hela psykiatrikursen vid Helsingfors universitet och ingenstans hittade jag ett enda ord om mina problem. Det var sida upp och sida ner av symptombeskrivningar och diagnostiska kriterier, inte ett ord om att patienterna kunde vara betungade av övermäktiga upplevelser. Inte ett ord om vad man borde göra för att hjälpa patienterna. All energi skulle läggas ner på att klassificera och diagnosticera, att hjälpa var sekundärt, ja det var faktiskt kontraindicerat, eftersom patienten då kunde tro att det var rätt att smita ifrån sina problem. Terapin utformade sig som utfrågning, diagnosticering och bedömning av patientens mänskliga kvaliteter, eftersom det viktiga var att avslöja försvar, vanföreställningar och smitande och klämma livslögnen ur patienten som man klämmer pormaskar.
En enda bok verkade vara skriven av en vettig människa. Det var Veikko Tähkäs Potilas-lääkärisuhde (Förhållandet patient-läkare) från 1977.
På 90-talet hittade jag Stettbachers och Jensons självhjälpsmetoder och med hjälp av dem återfick jag så småningom mina krafter så pass att jag kunde hålla mig vid liv.
Det goda med självhjälpsmetoderna är att man själv bestämmer och reglerar allt, man gör inte mer än man orkar och man bestämmer själv vilka problem som behandlas, ingen terapeut har en chans att bruka våld av ett eller annat slag mot en. Det dåliga är att man inte får den hjälp en (god) relation skulle ge.
Det goda med de böcker som presenterade självhjälpsmetoderna är att de framställde mina problem och bekymmer som verkliga. Jag hade inte hittat på dem. Mina svårigheter berodde på att jag hade varit med om verkliga händelser, som jag behövde hjälp med att reda ut. Beskrivningen svarade mot vad jag själv uppfattade som sant, även om jag varken kunde tänka klart eller formulera mig klart vid det laget.
Stettbacher och Jenson utgår ifrån att varje människa blir frisk och stark och relativt lycklig om inte grava hinder läggs i utvecklingens väg. Det är varje människas möjlighet och rättighet att bli frisk och stark och relativt lycklig. Men för att det ska lyckas behöver människobarnet goda vuxna som hjälper och skyddar det så länge det behöver hjälp och skydd. Det är inte de svåra omständigheterna – fattigdom, utsatthet, fysisk nöd – som gör människan sjuk, det är bristen på psykisk hjälp, skydd och kärlek.
I korthet handlar det om att psykiska besvikelser, slag, motgångar och trauman blir kvar som sår i personligheten om de känslor som de väcker inte kommer åt att förlösas.
Om människobarnet samlar på sig alltför många olösta konflikter blir personligheten skadad och det enda sättet att nå full hälsa är att gå tillbaka till de gamla såren och uppleva de känslor som på grund av deras våldsamhet inte var möjliga att uppleva då när de var aktuella.
Det som måste ske för att ett fullständigt tillfrisknande ska komma till stånd är att känslan upplevs – inte på nytt utan ofta för första gången, eftersom upplevelsen inte var möjlig i den ursprungliga situationen – i sin helhet.
Händelser i nuet utlöser den gamla skräcken, de fungerar som ”triggers” och ska behandlas som sådana. De ska användas som spårljus i mörkret.
Metoderna går ut på att patienten uppmuntras att lägga märke till och ta tag i alla obehagliga känslor som uppstår i det dagliga livet. Helt enkelt hålla kvar dem i stället för att slå bort dem.
Det låter enkelt, men det är i själva verket mycket svårt, eftersom den obehagliga känslan nästan omedelbart växer när man tar tag i den och dessutom åtföljs den av övertygelsen om att katastrofen är nära, att död och förintelse väntar.
När man har förstått att det s a s ”hör till” att det ska kännas så och att döden trots allt inte står för dörren lär man sig så småningom att modigt tillämpa metoden.
Ibland kan man låta känslan växa och fungera normalt medan känslostormen sliter i inälvorna, ibland måste man hastigt uppsöka avskildhet och låta känslan komma i full styrka, vilket vanligtvis medför en våldsam urladdning av gråt och pina. Samtidigt brukar minnet av den ursprungliga situationen dyka upp. Ibland minns man en särskild händelse, ibland bara en allmän stämning. Det gäller att framhärda, att låta känslan fara fram med en så länge det behövs. Så småningom avklingar den och man känner sig lättad och pånyttfödd. Per gång tar urladdningen ungefär en halv timme, ibland upp till en timme, men sällan längre.
Det var så jag blev ganska frisk och lärde mig förstå och respektera mina och andras känslor.
Varje urladdning blev ett steg framåt. Och så småningom vågade jag mig längre och längre ut i den outhärdliga smärtan.
Metodens idé är att man ska förflytta sig till den faktiska hjälplöshet och försvarslöshet som är barnets verklighet. Först efter att ha upplevt den ursprungliga situationens fullständiga försvarslöshet kan man befria sig från dess förstörande inverkan.
Jensons metod kan beskrivas med åtta direktiv:
1. Gör tvärtom.
2. Gå emot rädslan.
3. Ge upp kampen.
4. Håll kvar känslan.
5. Koppla loss från symbolen, den person som fungerar som ”trigger”.
6. Möt den känsla du tror ska döda dig.
7. Koppla samman känslan med den ursprungliga händelsen.
8. Lita på att helandet kommer att ske.
Genom hela processen blev jag hela tiden lite friskare och fick en större förståelse både för mig själv och mina medmänniskor.
Det ska erkännas att de personer som jag sist kände förståelse för var mina terapeuter, särskilt herr Ärlig tog det mig lång tid att sluta hata. Förlåtelse överväger jag inte längre, försoning har dock inträtt.
Till slut kom jag till den punkt då jag vågade möta mina känslor inför min brors död, då jag vågade tänka mig in i dödsögonblicket, hur hans kropp sprängde fönsterrutorna, hur han föll ner mot källartrappan, hur huvudet slog i och krossades, jag vågade alltså tänka och känna allt det som jag som elvaåring skulle ha tänkt och känt om jag hade vågat. Jag kände tydligt hur jag förflyttade mig till den morgon då han dog, jag var elva år och helt oförberedd på vad jag måste tänka mig in i.
– AAAJAJAJAJJJJ! skrek jag i full panik. AAAJJJJ!
Tårarna sprutade ur mina ögon.
Jag såg honom framför mig, Eddi min bror, levande och skyddslös mot döden.
Känslorna var så stora och starka att jag trodde att jag när som helst skulle dö. Saknaden, förtvivlan, längtan, önskan att stanna tiden, det får inte ha hänt, jag kan inte vara utan honom, jag kan inte överleva med den mördande saknaden.
Länge efter att upplevelsen hade förklingat förundrade jag mig över att jag hade vågat möta katastrofen.
Sedan tänkte jag: ”Gudskelov att jag var ensam.”
För om någon hade varit där – framförallt om någon av mina terapeuter hade varit där – så skulle jag nu sitta inspärrad på mentalsjukhus, nerdrogad och bortom hjälp, eller snarare utföst i samhället på en minimal invalidpension, fullproppad med psykofarmaka. Jag är medveten om att det är en grav anklagelse mot terapeutskrået. Jag står fast vid den. Jag är säker på att många av de människor som sitter inspärrade på mentalsjukhus eller tillbringar sina dagar i drogad arbetsoförhet inte har särskilt mycket värre saker i sitt förflutna än jag. Och jag är frisk och sund och arbetar för fullt.

Ta ett piller och var tyst!

Ovanstående rubrik hade jag själv satt på min insändare till Hufvudstadsbladet, publicerad igår 24.3.2017. Den rubriken är visserligen ett plagiat: det finns en bok som heter så, skriven av Anne Manner. Hufvudstadsbladet brukar förbehålla sig rätten att sätta den rubrik de tycker passar på insändarsidan så min insändare fick den ganska braskande rubriken: Häpnadsväckande att så många läkare försvarar psykmediciner. Det finns stöd inne i texten för en sådan rubrik, men jag skulle själv inte ha satt en sådan rubrik. Den är i min mening mycket mer provocerande än mitt eget förslag.

Alltnog. Här publicerar jag texten som ingick på HBL:s debattsida igår:

Tack, Hbl, för den påpassliga, sakliga och välskrivna artikeln om Peter Goetzsche och hans forskning gällande läkemedelsindustrin och psykiatrin (10.3.). Peter Goetzsche är en av vår tids främsta läkemedelskritiker. Med en bakgrund inom läkemedelsindustrin och en framträdande ställning inom den danska läkarkåren och som ordförande för nordiska Cochrane-institutet och professor vid Köpenhamns universitet talar han med en viss auktoritet. Hans specialitet är inremedicin.

Det är förståeligt att de läkare som dagligen kämpar med en stor arbetsbörda och krävande psykiatriska patienter blir bekymrade och känner sig anklagade när Goetzsche uttalar sig. Då glömmer man lätt hela hans budskap. Han säger inte att vi ska klara oss utan psykmediciner, han säger att vi kan klara oss med 2 % av dem. Han säger inte att all medicinsk forskning är onödig, han säger att den inte ska utföras av kommersiella bolag, eftersom de bevisligen fuskar och förskönar sina forskningsresultat och gömmer undan information som kan vara negativ för dem själva. Jaja, säger psykiatrerna, inte är det ju rätt förstås, men medicinerna hjälper våra patienter, basta.

I denna pågående storm av motstridig information ska patienten orientera sig.

Man kan med visst fog tolka utvecklingen till sgs total medikalisering av psykiatrin som en följd av den sk pratkurens misslyckande. Ännu på 60- och 70-talet rekommenderades enbart psykoterapi och psykoanalys åt patienter med psykiska bekymmer. Man varnade för psykofarmaka. Men när det visade sig att psykoterapi var både dyrt och långsamt och ineffektivt och faktiskt också i vissa fall farligt och psykmedicinerna samtidigt blev mera sofistikerade så vände vinden.

Ett riktigt synligt resultat finns redovisat: självmorden har sjunkit med hälften på 20 år, dvs just under den tid då antidepressiva skrivits ut på löpande band. Men man borde kanske kolla siffrorna för förtidspensionering också. Vissa av medicinerna tar bort initiativförmågan. Både arbete och självmord blir kanske omöjliga? Vissa andra mediciner leder till ökad aggressivitet och ökad självmordsbenägenhet hos vissa människor. Vi vet helt enkelt alldeles för lite om dessa mediciner. Man häpnar över att så många läkare så livligt försvarar dem.

Men för den skull finns det ingen anledning till överdriven entusiasm för psykoterapi.

Just nu pågår en omfattande undersökning av olika terapiformers effekt och effektivitet vid Helsingfors universitet under rubriken Helsingin psykoterapiatutkimus. Därvid har tills vidare framkommit att närapå hälften av terapipatienterna inte får någon eller dålig hjälp och en del blir direkt sämre av att gå i psykoterapi.

Vad lär vi oss av detta? Jo, det är illa ställt för psykiatrins patienter. Det vore kanske äntligen dags att fråga patienterna och lyssna till vad de har att säga. Det försöker man nu göra genom Helsingin psykoterapiatutkimus  under ledning av Paul Knekt och Olavi Lindfors. Samma tanke har man i 20 år omhuldat vid Keropudas psykiatriska enhet i Torneå och lyckats minska medicineringen till ett minimum. Vi får minnas att psykiatrin är en ung vetenskap. För patienterna är det förstås inte så roligt. Därför är det uppfriskande med den rena och äkta förtrytelse som en Peter Goetzsche uppvisar, all sakkunskap till trots eller just därför.

 

Viveca Stenius

frivilligarbetare inom Psykosociala föreningarna Sympati och Ringen

 

Om Zero Suicides

Igår var jag på en föreläsning på Helsingfors Uni. Gamla Uni, huvudbyggnaden, tredje våningen, sal 13, en av de större föreläsningssalarna. Där satt jag från 1964 till 1972 – ofta just i de där gamla föreläsningssalarna, där det är högt till tak, och kyrkbänkar att sitta på.

Föreläsningen handlade om en ny global rörelse inom psykologin och psykiatrin. En rörelse med det provocerande namnet Zero Suicides. Man påstår att det är möjligt att förhindra alla självmord.

Jag gick dit i ett tillstånd av skepsis, måste medges. Jag är utled på alla nya undergörande skolor inom psykiatrin. De lovar runt och håller tunt, det är min erfarenhet. Och för det mesta undviker de sorgfälligt att hjälpa patienterna. Vilket beror på en mångtusenårig religiös tradition som säger att människan är syndig och ond och gör allt för att slippa se sanningen i vitögat. Alltså går ”vården” ut på att tvinga patienterna att inse att allt är deras eget fel och att de ska ta sig i kragen och sluta gnälla och om det inte lyckas så ska de acceptera att de är sjuka. Klassiskt är Freuds exempel på den puckelryggiga mannen som i åratal gick i psykoanalys och analysens resultat var att han insåg att han var puckelryggig. Postulatet är alltså att vi människor är så inpiskat inbilska att vi förnekar sanningen så långt det går. När vi har manglats till att förstå det uppenbara är vi friska. (Inom parentes sagt kan man här finna en delförklaring till att människor som har slösat åratal på psykoanalys ofta är arroganta och snorkiga med en iögonenfallande brist på medkänsla för andra).

Eftersom den sk pratkuren hade så otroligt dålig framgång och slösade otroliga mängder av allmänna medel utan synbar effekt, lyckades den biologisk/kemiska psykiatrin ta överhanden någon gång på 80-talet då tredje generationens psykofarmaka lanserades och påstods vara så mycket bättre än dunderkurerna från förr.

Idag erbjuds man inte psykoterapi, man erbjuds mediciner om man dristar sig till att viska att man känner sig lite vissen. Ingen frågar varför man är vissen, ingen vill veta någonting om bakgrunden till ens bekymmer. Man ska äta mediciner, basta. Detta förhållningssätt baserar sig också på en uråldrig föreställning inom psykiatrin: människan är feg, okunnig och lat och vill inte bekväma sig till att lösa sina futtiga problem själv, alltså är hon sjuk och ska fås att acceptera sitt usla tillstånd. En psykiatrisk patient idag är inte bara sjuk, hen är också fattig och ensam och utstött. Ett direkt resultat av den grundläggande ideologin inom psykiatrin.

Så inte att undra på att jag gick till Uni med ett skeptiskt leende på mina läppar.

Det jag fick höra ingav mig nytt hopp och gladde mig kopiöst. Man har faktiskt inom vården kommit underfund med att man tidigare har gjort fel! Oj! Aldrig trodde jag att jag skulle höra det ur en professionell mun! Och varför har man kommit underfund med att man har gjort fel? Jo, för man har inte lyckats förhindra självmord. Vad man än har gjort och hur man än har ansträngt sig så har folk fortsatt att begå självmord. 60 % av alla som begår självmord globalt sett har under det senaste året haft kontakt med ”vården”. Det måste vara något fel på vården när de inte har fått hjälp.

Detta är sannerligen en revolution inom psykiatrin. Hittills har man gladeligen skyllt på patienterna. De är hopplösa, omöjliga att hjälpa, de gör motstånd mot all hjälp, de omintetgör personalens bästa avsikter och tar livet av sig på pin kiv eller för att hämnas.

Kritik har regelmässigt bemötts med en axelryckning och en snorkig kommentar: ”Vi kan inte hjälpa alla” eller ”Terapi passar inte alla.”  Den senare kommentaren hörde jag senast från en psykoanalytiker, som inte klarade av att höra min kritik.

Jag hade bara en enda invändning gentemot den fina föreläsningen som hölls på engelska av en man vid namn John Henden, ett namn att lägga på minnet: Även här glömdes kunskapen bort. Att en terapeut behöver kunskap.

John Henden talade varmt för empati, medkänskla och vänlighet, underbara begrepp för en patient som nästan uteslutande varit utsatt för kritik, ovänlighet och i bästa fall tigande, som man ju till slut lär sig att tolka som avvisande, men han sa inte ett ord om att terapeuten måste veta något också, inte bara ha åsikter.

Under mina många många år i terapi träffade jag inte en enda terapeut som visste något om trauma. Eftersom mitt problem var ett svårt trauma fick jag ingen hjälp alls. Och att inte få någon hjälp alls när man söker hjälp hos professionella är inte bara meningslöst, det är direkt farligt. För att nu inte tala om att det är ett fruktansvärt slöseri med allmänna medel, eller med patientens resurser. Än idag hör man sägas att psykoterapi i alla fall inte skadar (i motsats till medicinering som kan ha svåra följder). Det är lögn. Patienten blir svårt skadad av att inte bli förstådd, att bli nonchalerad så till den grad att terapeuten sitter och tiger och rullar tummarna timme ut och timme in medan hen tar riktigt präktiga gager, osv. Det är misshandel, subtil men dock misshandel. Sådant kan inte passera utan följder. Det är patienten som bär de följderna. Och om patienten klagar så kan responsen vara: ”Oj, inte visste jag att du var så sjuk!” (citat av en av mina terapeuter).

Mina två sista terapeuter erkände sent omsider att de inte hade någon kunskap. De bad inte om ursäkt för att de hade tillåtit mig att gå kvar fast de inte förstod vad jag talade om. Jag kunde inte genomskåda deras attityder. Jag trodde förstås att de förstod. Det var först efter en lång tid av utebliven hjälp som jag började misstänka att de offrade mig för att slippa medge att de var inkompetenta.

Men vad borde de då ha gjort? Jo, de borde ha tagit modell av somatiska läkare: Om de inte vet vad som fattas patienten så måste de remittera. Till någon som har den rätta expertisen. En allmänläkare som inte kan sköta mig remitterar genast, han är skyldig att göra det.

Detta händer så gott som aldrig inom psykiatrin. Det beror på att terapeuterna inte vet vem som har den rätta expertisen. De remitterar nog sina hopplösa patienter till sina vänner för att slippa dem, men de vet faktiskt inte vad de borde göra. En patient som dristar sig till att be om en remiss anses vara narcissistiskt störd. Hen ska ”minsann ha det bästa som finns, det duger inte med vem som helst”. Ja? Och vad är det för fel på det? En allmänläkare tycker inte att jag är oförskämd om jag vill gå till en hjärtspecialist med mina hjärtproblem. Jag måste få förlita mig på hans kunskap och omdöme. Det kan jag inte göra om jag går till en psykiater.

Så ledsamt är det. Det var underbart att höra John Henden säga att det faktiskt är något fel på vården om patienten inte blir hjälpt!

Amen!