Ilkka Taipale och sjukdomar i hjärnan

Man kan knappast tänka sig någon mer inflytelserik person inom finsk psykiatri än Ilkka Taipale. Han och hans fru Vappu har innehaft mycket betydelsefulla poster inom psykiatri och socialpolitik i över femtio år. Bägge har gjort sig ett namn som företrädesvis progressiva representanter inom respektive område. De har figurerat så mycket så det är lätt hänt att man tror att man känner dem. Så det var en överraskning för mig att den progressiva Ilkka Taipale i sin senaste bok förklarar att psykiska sjukdomar är sjukdomar i hjärnan. Ojdå, en av de mest kontroversiella frågorna inom psykiatrin är tydligen löst! Tänk det visste vi inte från förr! Psykiatriska patienter borde alltså lyda under handikapplagen. Vidare borde kändisar och andra snyftare sluta prata om sina ”depressioner” i offentligheten, de bara sjåpar sig och skymmer sikten för de verkligt mentalsjuka, enligt bifogade artikel i Helsingin Sanomat 14.12.17.
https://www.hs.fi/kulttuuri/art-2000005488778.html
Det är nog ungefär som att säga att folk med huvudvärk och magont inte ska sjåpa sig på hälsostationerna, då det finns folk som har cancer. En sådan attityd skulle skaffa vem som helst ett mycket dåligt rykte inom den somatiska medicinen. Men inom psykiatrin är det hur gångbart som helst att fnysa åt ”snyftare”, som upptar experternas tid med sina små bekymmer. Ilkka Taipale är verkligen inte den första och enda inom psykiatrin som håller sig med sådana åsikter, helt nyligen har jag hört en högt aktad expert säga detsamma. Progressivt kan man inte kalla det ens med bästa vilja i världen.
Från patientens synvinkel sett är det tyvärr så att psykiatrin är så otroligt ineffektiv pga bristande kunskap, inte pga att fel sorts patienter besvärar psykiatrerna. Om man inte kan se någon skillnad mellan snuva och hjärnhinneinflammation så går mycken tid till spillo. Och den som betalar är patienten.
Om man behandlar hjärnhinneinflammation som snuva så kan utgången dessutom bli dödlig. Sådant händer troligen dagligen inom psykiatrin, men få bedömare förstår att det handlar om brist på kunskap, inte om sjåpiga patienter.
Det vanliga är dock, för att fortsätta på liknelsen, att snuva behandlas som hjärnhinneinflammation, med sjukhusvård och lång rehabilitering helt i onödan som följd, och risk för kroniska komplikationer.
Om jag tar mig själv som exempel – och jag kan faktiskt inte vara unik – så sökte jag i tiderna för ett rätt så enkelt och rätlinjigt, men dock allvarligt, trauma. Med rätt sorts vård skulle jag ha blivit hjälpt på ett halvt år, högst ett år, om jag hade fått träffa en expert. Sådana fanns inte då och sådana finns kanske fortfarande inte, psykiatriska patienter anses vara så väldigt sköra och känsliga, så man måste hålla på i åratal för att komma över deras motstånd.
Ja, jag gjorde också motstånd och blev vederbörligen uppläxad för det och kände mig eländigare ju längre tiden led. Tills jag förstod att jag gjorde motstånd mot obefintlig vård som var likamed misshandel under rådande omständigheter. Om man inom den somatiska vården skulle behandla en blindtarmsinflammation med plåster skulle termen misshandel inte alls vara fjärran.
Fortfarande predikar man inom traumavården att man först måste ”lugna situationen” och få ner patientens höga känsloläge innan man alls kan ta itu med traumat.
Min erfarenhet säger mig att man genast och utan prut ska ta itu med traumat, för gör man det så lugnar sig läget automatiskt och genast. Patienten kommer släpande på traumat. Det är helt fel att terapeuten inte låtsas se när patienten pekar på traumat och säger exempelvis: ”Titta, detta har pinat mig sedan det hände. Det är tjugo år sedan.” Om terapeuten då tiger och pratar om annat kantänka för att skona patienten så är det sig själv hen skonar. Patienten behöver inte skonas. Hen har levt med traumat år ut och år in och behöver träffa en människa som tar itu med det genast. Med yrkeskunskap, givetvis, inte som en slaktare.
Eller för att återigen koppla till den somatiska medicinen: vad skulle patienten tro om sin läkare ifall hen kom in med ett brutet ben och läkaren i stället för att genast ta itu med skulle ”lugna situationen” genom att inte göra någonting.
Vad jag vill säga är alltså att psykiatrin måste skaffa sig yrkeskunskap och lära sig skilja på saker som är mycket svåra, medelsvåra och lätta och genast sluta upp med att skylla på patienten, som inte kan veta hur svåra problem hen har. Ett psykiskt problem kan ta väldigt svåra former så länge det är oskött och framförallt så länge det är utsatt för okunniga kommentarer, vidskepelse och ibland mobbning från omvärlden. Men i det ögonblick ett psykiskt problem är genomlyst, bearbetat och förstått i sin kontext upplöser det sig nästan i intet. Varje gång det händer är det som ett mirakel. Det mänskliga psyket är otroligt progressivt och uthålligt, psyket helar sig självt med lite god hjälp och varsam hand. Det är som den fysiska kroppen, den helar också sig själv om man lite hjälper till med att putsa och sätta plåster på. Men strör man salt i såren och gnider in det och häller jord och aska på det hela så går det illa.
Var och en som har hängt med så här långt förstår den sista bilden.