Kolumn om skammen

Publicerad i Psykosociala förbundets tidning Respons nr 4/18

På 80-talet kom en banbrytande bok som sades vara den första inom psykiatrin som behandlade skam på allvar. Det var Donald L. Nathansons bok The Many Faces of Shame. Rekommenderas varmt.
Att han troligtvis var den första förklarar åtminstone för mig hur det kan komma sig att så mycket inom psykiatrin går ut på att korrigera patientens felaktiga reaktionssätt i stället för att hjälpa. Den som hela tiden måste värja sig mot skam måste också ägna sig åt att ständigt hitta fel hos andra. Det finns inte plats eller tid för ärligt kunskapssökande, som skulle leda till inkännande och bekräftelse. I stället skriver man sida upp och sida ner om symptom och ställer ogina diagnoser som inte beaktar patientens psykiska situation.
Skam är en överväldigande svår känsla, så jag borde inte ondgöra mig över att vissa terapeuter inte heller klarar den.
Under de många år som jag har ägnat åt att studera skammen hos mig själv (och framförallt åt att känna den utan att förgås) är det lustigt nog tre helt vanliga män som har hjälpt mig. Den första var en kollega vid SVT. Jag vet inte vad han heter, jag vet bara vad han har sagt. Så här ungefär: ”Först går man an i femtio år och sliter och släpar för att man måste leva och förtjäna sitt uppehälle, och sen tillbringar man resten av sitt liv med att skämmas för hur man har gått an.” Jag skrattade igenkännande och kände mig lättad och förstådd. Det är ett öde som väldigt lätt drabbar oss pratsamma och framåtsträvande människor. De introverta skäms kanske för allt som de inte gjorde, det vet jag ingenting om, jag har alltid beundrat dem för att de åtminstone inte skämmer ut sig stup i kvarten.
Den andra var Gösta Ågren, vår stora österbottniska poet. Han gav en intervju i samband med att han fick något stort och prestigefyllt pris. Och han sa ungefär: ”När jag hade skrivit min första diktsamling tog jag cykeln och cyklade till posten med den. Jag började skämmas redan på vägen hem.” Nytt igenkännande skratt. Ny tacksamhet för en sådan uppriktighet.
Den tredje var Arto Paasilinna i en dokumentär som sändes i repris i samband med hans död helt nyligen. Han sa ungefär så här: ”När ett manus är godkänt hos förläggaren kommer skammen. Det finns författare som skäms i ett år, jag själv klarar mig med ett par veckor.” Han sa det i konstaterande ton, så är det bara, de flesta skäms.
Ingen av de tre männen har gjort något fel, tvärtom har de energiskt gjort sitt yttersta och presenterat ett storartat arbetsresultat. Ändå skäms de så att det dryper om dem. Varför? Jo för att de anteciperar ett avvisande. Och när är avvisandet som värst? Jo, när man har gjort sitt absolut bästa och står där och darrar av upphetsning och tror att man ska få beröm. Och just då när man tror att man ska få beröm så drabbas man av skammen, helt enkelt för att man minns de där gångerna som man i stället för beröm fick en skopa ovett för att man trodde att man var nånting. Tyvärr en helt normal erfarenhet hos de flesta av oss, hur välmenande föräldrar och omgivning vi än hade. Barnet trodde att döden stod för dörren och det fortsätter den vuxna att tro, tills hen har lärt sig att möta och känna den mördande skammen.

Om trauma

Äntligen börjar det dyka upp korrekta  beskrivningar av trauma. Som vidstående artikel, som tyvärr är på finska, vilket begränsar mina helsvenska läsares möjligheter att ta till sig informationen.

Men jag gör ett litet sammandrag här nedan.

Men först en liten reflektion gällande min egen situation.

Efter många års grubbel har jag kommit underfund med att mina terapeutiska relationer baserade sig på ett gigantiskt missförstånd.

Mina terapeuter hade inga relevanta kunskaper om trauma, men det förstod varken de själva eller jag.

Jag blev mycket bestört när jag inte fick någon hjälp och om möjligt olyckligare än jag hade varit tidigare och de blev irriterade och förvånade och kritiska när jag inte nöjde mig med att få sitta där och tala med en vägg.

Och som det är i alla vårdsituationer: patienten betalar på alla plan. Det blev riktigt farligt till slut när jag i förtvivlan började kräva kunskaper av dem som de inte hade. Då kände de sig angripna och då var det världens enklaste sak att krossa mig. Säkert gjorde de det inte med avsikt, säkert läste de med förtjusning Freuds åsikter om hur patienterna gör motstånd, smiter och ljuger, säkert nonchalerade de mig i förtvivlan över att jag inte uppskattade deras ansträngningar, säkert trodde de på riktigt att trauma inte krävde några särskilda kunskaper.

Kontentan av mina terapeutiska erfarenheter blev att jag blev grundligt bestraffad för att jag som elvaåring råkat ut för ett allvarligt trauma. Och det var säkert inte deras avsikt. Men även oavsiktlig misshandel skadar.

Först på 2000-talet började det komma relevant information om trauma.

Och i HELMI:s föreningstidskrift nr 4/2016 hittar jag en beskrivning på trauma som precis motsvarar mina erfarenheter:

  • att personligheten splittras i två delar, den ”normala” delen som fortsätter att leka, skratta, läsa läxor, umgås, sova och äta, och den ”dolda” delen som bär minnet av traumat, och som hela tiden är överansträngd och hotar att explodera i orimliga raseriutbrott eller gråtattacker och märkliga reaktioner utan synlig anledning. Vilket naturligtvis leder till höjda ögonbryn, förvånade frågor och arg kritik från omgivningen, ibland till mobbning och andra avvisanden.
  • att traumat är förenat med en skam som är svår att uthärda. Skammen kommer sig av att man har upplevt något som har överskridit ens toleransgräns och försatt en i ett tillstånd av total hjälplöshet.
  • att man inte kan annat än trots allt förlita sig på människor som sviker och överger en i ens yttersta nöd.
  • att man får en diagnos inom vården – en diagnos som baserar sig på symptombilden, inte på orsaken till symptomen.
  • att vården av traumapatienter kräver kunskap.

Rekommenderas varmt till alla dem som förstår finska. Här kommer länken till artikeln.

http://mielenterveyshelmi.fi/helmi-lehti/artikkeli/lapsuuden-traumoilla-kauaskantoiset-seuraamukset/

Om skammen

Jag lyssnade på Tommy Hellstens Webinar om skammen igår och drabbades än en gång av den mannens vishet. Han är garanterat en av de första inom finländsk psykiatri (jag använder denna term trots att den är kontroversiell. Psykiatri idag betyder mediciner i stort sett. Men psykiatri är också läran om psyket i min vokabulär, så därför) som har lyft fram skammen med den kraft som fenomenet kräver. Den skam som barn till alkoholister känner och måste lära sig att leva med. Men det är faktiskt inte bara de som känner skam, för skammen kommer sig inte av hurdan någon annan är utan av hur hen behandlar oss som barn.

Skam kommer sig av att inte bli sedd och mottagen, skam kommer sig av att ens känslor viftas bort, ignoreras eller hånas. Skam kommer sig av att inte bli tagen på allvar av de människor som hela ens existens vilar på. Och senare kan vem som helst representera dessa viktiga personer: barbiträdet, expediten, vaktmästaren på jobbet. Jag har noterat att folk i sådana underordnade servicefunktioner är särskilt skickliga på att ana sig till kamrater i skammen och på att med små medel få den andra att bli en våt fläck på golvet. Vaktmästarna på min gamla arbetsplats var så notoriska för sin förmåga att förstöra hela dagen för den som måste ha något att göra med dem, att de till och med tillägnades en sketchserie på TV1. Skammen är allas vår arvedel.

Perfektionism, fundamentalism, mobbning, utskällningar, hån och utskämmande av andra – alla dessa fenomen bottnar i outhärdlig skam.

Ett barn kan inte se saken som den är: ”Jag mår dåligt för att jag blir illa behandlad.” Barnet kan inte annat än tänka: ”Jag ÄR dålig.” (Tommy Hellsten). Och då är det enda botemedlet att bli fantastiskt bra på något, vad som helst. Bäst på Gud, bäst på att banta, bäst på skamlöshet.

Detta leder till en evinnerlig strävan, en livsstil där vila är ett okänt begrepp, där minsta felsteg möts med fördubblade ansträngningar.

Det är idag väldigt populärt att tala om sorgearbete. En underavdelning till sorgearbetet är utan vidare skamarbetet. Det hör man bara väldigt sällan talas om.

Skammen som känsla är så outhärdlig att man gör precis vad som helst för att undgå den. Till skillnad från sorgen så har man, när det gäller skammen, inget hopp om att känslan ska förblekna.

Så outhärdlig är skammen att man genast kan sluta skämmas för att man inte står ut med den. Ändå är det enda botemedlet att framhärda, att inte springa och gömma sig, utan att gå igenom det outhärdliga.

Det är den här principen som Jean Jenson lär ut med sin självhjälpsmetod som jag har talat om flera gånger tidigare.

Skammen är som skräcken, den förbleknar när man möter den öga mot öga. Men innan den förbleknar så ökar den till orkanstyrka. Det gäller att stå fast i orkanen. Tills den mojnar. Det tar per gång högst en timme. Det varar inte för evigt, vilket man tror när man är mitt i det. Detta gäller alla otrevliga känslor, men skammen är den värsta.

Och det hjälper att förstå vad det är man skäms för, vilket Tommy Hellstens föreläsning påminner oss om. Vi skäms så vi skakar för att vi har blivit avvisade av dem som vårt liv och vår överlevnad är beroende av. De har inte gjort det av ondska utan av oförmåga. Skammen ges vidare från generation till generation. Tills någon har mod att stoppa utvecklingen, möta skammen och förstå hur ont den gör.