När terapeuten inte kan hjälpa är patienten hopplös del 3

Nå, vad borde då terapeuten göra när hen får in ett flagrant traumafall?
Det första som bör göras är att terapeuten frågar sig: vet jag något om detta? Har jag kompetens att behandla trauma?
De flesta har ingen sådan kompetens och borde omedelbart remittera patienten till någon som vet något. Nuförtiden finns det kunskap om trauma, så det gäller att remittera patienten till rätt instans.
Men låt oss säga att ingen sådan instans finns att hitta på patientens hemort. Då gäller följande oomkullrunkeliga regler:

1. BEKRÄFTA. Bekräfta att det handlar om ett svårt trauma. Patienten har ensam kånkat på sitt trauma i många herrans år och alltid blivit avvisad eller tystad eller tillhållen att förstå att döden är en del av livet. Patienten har förmodligen aldrig fått berätta för en enda människa om de händelser som har föranlett hen att söka hjälp.
Så gick det för mig.
Jag gick från den ena terapeuten till den andra och varenda en upprepade omgivningens avvisande hållning strax efter traumat. Det var absolut livsfarligt att möta denna samma reaktion på nytt och på nytt och dessutom från professionella: ”Detta talar vi inte om”.

2. BE PATIENTEN BERÄTTA OCH LYSSNA SEDAN. Det kommer med säkerhet att bli en mödosam process, som kräver många frågor och mycket bekräftelse. Jag hade tigit i 18 år när jag kom i terapi. Inte för att jag inte ville tala utan för att jag tystades, konsekvent. Det är okunnigt och barnsligt att tro att jag genast ska kunna tala. Ingen hade någonsin frågat, ingen hade någonsin velat veta. Terapeuten måste våga lyssna, våga ledsaga patienten genom en händelsekedja som är mycket sorglig och mycket upprörande. Jag blev till slut tvungen att skriva en hel bok om mina upplevelser. Allt det som står i min bok Den omöjliga patienten (2019) måste jag skriva för att mina terapeuter inte ville veta någonting om saken. På det sättet räddade jag mitt liv, som på allvar var försatt i fara på grund av terapeuternas totala okunnighet.

3. SÄTT DIG PÅ SKOLBÄNKEN OCH PLUGGA TRAUMA. Det finns idag en hel del kunskap om trauma, så du har ingen ursäkt för att inte studera det som finns. Men undvik för allt i världen att skryta med dina kunskaper inför patienten. Använd dina kunskaper till att förstå patienten bättre.

4. VIKTIGAST 1: SMIT INTE IFRÅN UPPGIFTEN NÄR DET BLIR SVÅRT. Patienten är otroligt känslig för minsta skiftning i ditt sätt att vara. Går det fel så korrigera. Påstå inte att patienten har hört fel eller sett fel. Be om ursäkt ifall du har trampat i klaveret. Det är inte du som går i terapi.

5. VIKTIGAST 2: FLYG INTE PÅ PATIENTEN MED DINA TOLKNINGAR OCH ÅSIKTER. Om du inte fattar, fråga, och lyssna sedan. Försök dock att inte ställa ovidkommande frågor. Och inte för många frågor. Patienten är dödstrött efter att ensam ha kånkat på sitt trauma i många år, patienten måste få tala, berätta, känna efter. Om du har den åsikten att patienten har sörjt på fel sätt, remittera. Om du är rädd för att patienten inte ska klara av att möta sitt trauma är du på fel plats i livet. Logiken borde säga dig att patienten redan har klarat av att överleva. Du borde berömma patienten för hens uthållighet och energi, inte komma med hurtiga synpunkter ur din egen fatabur. Det viktiga är inte att du får tala.

6. UNDVIK SNUSFÖRNUFTIGHETER. Säg inte till patienten att du inte kan annullera dödsfallet. Säg inte att du inte kan göra det skedda oskett. Patienten är ingen idiot (även om du är det) patienten kommer inte till dig för att skruva tiden tillbaka. Patienten kommer för att få bekräftelse på sin situation. Sorgen kan man inte undvika. Den går aldrig heller över, men den kan bli lättare att bära om man får förståelse och lär sig att förstå sig själv bättre. Att ställa krav på att patienten helt ska kunna befria sig från sorgens verkningar är orealistiskt och skapar bara mera olycka.

Jag vet faktiskt inte hur jag bättre ska kunna förklara vad det handlar om.
Det bästa sättet att bli en bra terapeut, tror jag, är att ha skött om sina egna demoner. Det går inte att göra med gängse psykoterapiutbildning (uppenbarligen). Jag rekommenderar varmt J. Konrad Stettbacher: Om lidandet skall ha en mening och Jean Jenson: Att återerövra sitt liv. De visste heller ingenting om mitt trauma, men deras metod passar i alla väder, i alla fall för mig.

När terapeuten inte kan hjälpa är patienten hopplös del 2

När jag nu ser tillbaka på mina trettio år i terapi är det en princip som stiger fram som den ledande: Ingenting intresserade mina terapeuter så mycket som att ta reda på vad det var för fel på mig. Ibland kunde man förledas att tro att de spelade spelet Finn Fem Fel. Det blev väldigt exalterade varje gång de hittade ett nytt fel på mig.
Det märkliga var att de precis visste hur man borde reagera när ens bror hoppar ut genom fönstret och dör. Hur de kunde veta det var en gåta, men de lät förstå att de visste allt. Domen över mig var hård. Jag hade gjort allt fel: jag sörjde fel, jag anklagade folk helt utan skäl, jag behövde hjälp med saker som man inte ska behöva hjälp med, jag vältrade mig i min olycka, jag smet undan sanningen, jag var negativ och klagade hela tiden, jag vägrade att förstå hur svårt alla andra hade det. Det var ingen ände på mina fel och brister.
Det är inte svårt att hitta upprinnelsen till denna attityd i den psykiatriska litteraturen eller i gängse terapeutsnack. Det handlar så gott som aldrig om att förstå patienten, eller hjälpa hen, eller veta något om hur svåra trauman påverkar en människa, nej, det handlar sgs uteslutande om att korrigera patientens reaktioner.
Det började med Freud. Hela hans verksamhet gick ut på att lyssna på patienten enbart för att sedan flyga på och berätta vad som var felet. Och felet kunde vara vilket fantasifullt påhitt som helst. Dora, en fjortonårig flicka, borde ha blivit upphetsad av att hennes pappas fylsiga och cigarrökande blekfeta vän trängde in henne i ett hörn och försökte kyssa henne. Tänk att hon täcktes komma till Freud och beklaga sig!
Så har det fortsatt genom hela den psykiatriska historien. Vilken inkompetent liten fritänkare till terapeut som helst anser att det är helt i sin ordning att flyga på patienten med ”sanningar” ur hens egen fatabur. Ifall patienten protesterar beror det på att hen inte tål kritik.
Man kan inte utan vidare anklaga terapeuterna: de har en usel utbildning, de har blivit lärda att leta efter felen. Och det är få som vågar avvika. Och det är få som inser att det handlar om politik mera än om kunskap och vetenskap.
Som helt nyligen – en uppenbarligen mycket uppburen terapeut beklagade sig högljutt – och offentligt – över sina hopplösa patienter. De hade ingen humor, de var inte villiga att se sina egna fel, de ville inte växa, man undrar varför de överhuvudtaget hade sökt hjälp.
Jag vet varför de hade sökt hjälp: de hade varit dumma nog att tro att terapeuten kunde hjälpa dem. De ville garanterat växa, de ville garanterat förstå sina egna reaktioner. Men inför terapeutens skriande fördomar och okunnighet satte de sig på tvären. Det måste man göra när man möter en terapeut som inte kan och inte vill befatta sig med andra problem än de välbekanta från sin egen intressesfär.
Utgången var den gamla vanliga: skurken var patienten, inte den inkompetenta terapeuten.
Och som man kunde förutse: andra terapeuter rusade till och förklarade att terapeuten var otroligt kunnig och orädd. Det finns bara såna hopplösa patienter!
Ja, på basis av min mångåriga erfarenhet kan jag konstatera att det inte råder någon brist på hopplösa terapeuter heller.

När terapeuten inte kan hjälpa är patienten hopplös

När jag tittar tillbaka på mina trettio år i terapi blir jag lätt tagen vid tanken på att jag gick från den ena terapeuten till den andra med ett svårt trauma och ingen enda hade den minsta lilla aning om vad som borde göras.
I det läget är det hur lätt som helst att peka ut patienten som hopplös och omöjlig.
Under dessa trettio år träffade jag säkert ett tjugotal terapeuter. Ingen enda av dem hade något vettigt att säga.
De ursäktar sig nu i efterskott på tusen olika sätt: patienten var alltför labil, patienten saknade djupare insikt i sina problem, patienten ville inte växa, patienten blev lätt aggressiv och motarbetade terapeutens välvilliga försök att hjälpa, patienten gjorde motstånd mot att se sina egna tillkortakommanden.
Jag vet ingen yrkeskategori som är så duktig på att förklara sina egna blinda fläckar, som terapeuterna.
Och de kan ju säga så gott som vad som helst, eftersom patienterna är försvarslösa och ”alla” är beredda att tro att alltsammans är deras fel.
Nu förstår jag att det handlar om inkompetens, men det förstod jag inte då. Jag fattade inte att inkompetenta människor kunde ta betalt för att skada andra. När de ställdes mot väggen blev de irriterade och fräste: ”Vi kan inte hjälpa alla!”
De hittade på vilka långsökta förklaringar som helst för att rättfärdiga sin okunnighet. Och en del patienter köpte dessa förklaringar och berättade i offentligheten hur fel de hade haft.
”Sorgen hade blivit min goda vän, som jag inte ville bli av med.”
Det där hör till de mera infama påhitten. Idén är att få oss alla att förstå att folk älskar att sörja och göra livet surt för andra.
Och ifall de tappert kämpar på och skonar alla andra så är det också fel: de smiter undan sin sorg.
Ingenting som patienten gör kan vara rätt. Det är axiomet.
Det kommer att dröja väldigt väldigt länge innan psykiatrin själv uppfattar sina egna fördomar och dumheter. Till dess får vi patienter finna oss i att gå ohjälpta och stundom hårt motarbetade.
Att psykiatrin har så dåliga resultat är därför inte att förvåna. Tyvärr är psykoterapin inte bättre. 50% får hjälp. 50% blir utan. Vi förstår att det är trevligare att tala om de lyckade resultaten. Det är bara väldigt svårt och jobbigt att höra till de där 50% som inte får hjälp.